cancerlotta

Morrn, morrn!

Är fortfarande helt okej. Den stora smällen kom inte i dag heller så det verkar som
om det har gått bra den här gången!

Nojade ganska länge inför den här behandlingen.
Men se - man SKA inte ta ut något i förskott!
Nu har jag ju gått och våndats helt i onödan.

Att det ska vara så fruktansvärt svårt att leva helt i nuet, att inte gå och oroa sig över
sådant som ska komma när man ändå inte kan styra över det.

Min kropp har alltså nu anpassat sig efter cellgifterna och tar inte så mycket stryk längre.
Jag hoppas förstås att herr Cancer har tagit en jäkla massa spö men annars
har min trinda kroppshydda tydligen klarat sig bra.

Om det nu är bra... att man vänjer sig vid gifter.

;o)

Hur som helst - jag är i alla fall jätteglad för inför nästa - och sista! - behandlingen
kommer jag att kunna koppla av.

Trallalalala!!!

Flera har undrat hur jag ser ut på huvudet nu.
Ja, inte fan är det vackert, inte.
Inte någonstans.

Men jag är i alla fall glad för det lilla lurvet på huvudet som sticker ut åt alla håll!

Både ögonbryn och ögonfransar har glesnat betydligt.
Man behöver ju inte noppa någonstans, om man säger så...

Jag brukar ju ha en matta av långa ögonfransar men nu är det inte så mycket kvar.
Tillräckligt för att kunna få på lite mascara i alla fall och det gör stor skillnad för utseendet.
Det är skönt om man vill känna sig lite fin.
När jag bara går hemma bryr jag mig dock inte.
Är man cancersjuk så är man. Då har man rätt att se för jävlig ut - haha!

Sedan har jag fått väldiga ytliga blodkärl på kinderna.
Jag har alltid haft så där äppelkäcka, röda kinder (gud, vad jag har förbannat dem i min ungdom! :o))
men nu är det mycket värre med ilsket röda strimmor som röda sytrådar.
Får väl se om de bleknar med tiden.

Här kommer i alla fall några bilder från dagens fotosession:

Jag har inte gått in i dimman!

Normalt så har jag ju legat fullständigt utslagen två dagar efter
behandlingen men jag mår faktiskt bra!

Och det, mina vänner - det är lycka!!!

Lite lätt illamående men det kan jag leva med.
Lite tung i huvudet - men inte värre än jag varit andra söndagar i mitt liv!

;o)


I dag var det lite julskyltning och dans runt granen här i Bodafors.
Vi hade ju fiket öppet och jag kunde vara med.
Tony och mamma stod utomhus och serverade glögg och jag var inne och skötte försäljningen.
Det gick dessutom riktigt bra!













Nu ska jag i alla fall bara ta det lugnt i kväll. Risken finns väl att jag trillar ihop annars.
Men just nu är jag bara väldigt glad och tacksam att det blev så mycket
skonsammare den här gången.

Och nu är det bara en gång kvar!!!

Inser ni - EN ynka gång!!!

Fredagen de 18 december - sedan kan jag börja fundera på framtiden igen.

Jag vet - cancern är kronisk och kommer med största sannolikhet tillbaka.

Men just nu SKITER jag i det.

Just nu är jag bara GLAD!!!


Puss i armhåla, knäveck, ryggslut och allt annat på en gång!

♥ ♥ ♥

Hej och hå, vilken jäktig dag!

Tony har stått och sålt på ortens julmarknad och själv har jag varit på fiket.
Som tur är har man snälla svärföräldrar som har varit och hjälpt till.
Detta trots att svärmor Monica fyller 42 i dag. Det sa hon i alla fall själv och
alltså är vi jämnåriga... ;o)

Vi hann i alla fall fira henne med lite smörgåstårta och om ni är riktigt snälla så kan ni väl alla
ta i ända från tårna och så hurrar vi tillsammans för henne?

Hipp, hipp

HURRA

HURRA

HURRA

HURRAAAAAAA

Så ja - nu härdes det nog ända till Nässjö.

Ha en fortsatt bra födelsedag, mamma nummer två!

Jag är nu hemma en kort sväng för att utfordra barnen innan det är dags att sticka iväg igen.
Ska ner till julmarknaden och hjälpa till att ta hem alla saker. Sedan blir det bort till fiket och
göra klart julpyntet där. Hann med en hel del tidigare i dag när vi hade öppet
men det är en del kvar att göra.

Som tur är har jag mått bra hela dagen. Den stora tröttheten kommer nog i kväll och
värst är det i morgon, det vet jag. Mår lite illa bara så jag passade på att trycka i mig lite tabletter nu.
Men om jag låtsats att jag inte märker att jag mår dåligt så kanske herr Cancer tröttnar?!?
Då kanske han låter mig vara?!?
Tänk om det vore så lätt, va...

Nej, nu hinner jag inte med er mer.
Ska försöka återkomma i kväll om tiden och orken räcker till.

Julkram!!!

Och - just, det - puss på långtån! Den vänstra... ;o)

Så är man hemma igen...

Känner mig rejält sliten den här gången.
Eller som Reservdelskvinnan skrev - man går in på onkologen som en 20-åring och
kommer ut som en 80-åring.
All pigghet och energi är som bortblåst.

Sov mig igenom nästan hela behandlingen den här gången också.
Fick dock panik när jag vaknade och sittade på min handled.
Under tiden jag sov hade någon satt ett sådant där band med namn och personnummer
runt min handled. Inget konstigt - ett sådant brukar jag få.
Men den här gången var det bara efternamnet som stämde.

I övrigt stod det Ingrid och ett annat personnummer.
Sist jag kollade mitt körkort så hette jag Liselotte...

De hade satt på mig en annan persons band!

:o(

Tittade upp mot cellgiftspåsarna och tänkte att
"nu jävlar har jag fått Ingrid Dahlbergs cellgifter!"

Blev dock lugn när det stod mitt namn och personnummer på påsarna.
Men sådana missar får ju inte göras...

Normalt frågar de alltid efter namn och personnummer innan de sätter på bandet men
nu ville de väl inte väcka mig och nöjde sig med att det stod Dahlberg på bandet...

I kväll blir det Idol. Ska även packa in lite praliner, marmeladburkar och annat i cellofanpåsar
till marknaden i morgon.
Får se hur mycket jag orkar. Är ju, som sagt, mer sliten i dag än vad jag brukar vara. 
Men Tony har fullt upp så jag måste nog försöka.

Puss på höger ögonbryn!

Kvart över sex.

Väntar på cancerbilen för färd mot Jönköping.

Nu kör vi järnet med herr Cancer!!!


♥

God morgon!

Det blev en halvhyfsad sovmorgon...
Tony gick upp och tog hand om barnen men vid halv åtta ringde de från sjukhuset.
Så det var bara att harkla sig och försöka låta som att man var vaken... :o)

De sa att det var ganska fullt på sjukhuset i morgon så de ville
att jag skulle komma redan kvart i åtta. Det blir alltså till att skutta upp riktigt tidigt i morgon.
Men fördelen är ju att jag troligen kommer hem ganska tidigt också.
Då hinner jag med fredagsmys till Idol. Viktiga saker!!!

:o)

Efter samtalet somnade jag om och Tony tog ut telefonen så att jag inte skulle
bli störd om det ringde igen. Puss på honom! ♥

Låg sedan och trynade till kvart i tio. Åh, vad skönt det var!

Nu är det bara att ladda inför morgondagen. Då ska herr Cancer återigen få sig en rejäl omgång!

Liselotte/herr Cancer  5 - 0!

Kram!!!

Ingen ringde...

Gick och väntade hela eftermiddagen på att de skulle ringa från onkologen men inte då!
När klockan var fem var jag övertygad om att de hade glömt bort mig så jag fick ringa upp dem.

Enligt sköterskan jag pratade med hade hon ringt mig men det var upptaget.
Och det var tydligen omöjligt att försöka igen då, eller?

Värdena var i alla fall okej nu och jag frågade om det funkar att jag kommer in
på fredag och gör behandlingen då.
De skulle höra av sig i morgon igen...

Var på fiket hela eftermiddagen och klädde gran, placerade ut julblommor, juldukar och annat.
Slog in pepparkashus i cellofan och städade undan lite för att få plats med allt julpynt.



Och de timmarna räckte för att jag nu ska vara helt slut!

Jag orkar ta mig tusan ingenting!

Huvudet vill så gärna men orken tar snabbt slut.
Så jag kan bara tänka mig hur trött jag kommer att vara när jag ska börja jobba.
25% är nog ganska lagom, skulle jag tro.
Ska nog fjäska lite för Tony i kväll och se om jag kan få en sovmorgon i morgon.
Känns som att det var länge sedan nu och i morgon behöver jag ju inte lämna nåot blodprov.

Nu blir det bonde söker fru.
Ska försöka att inte somna i soffan...

;o)


Puss på näshåren!

Jaha, så sitter man då här hemma i stället för på Ryhov...

Har varit borta på vårdcentralen för att lämna nytt blodprov. Den här gången lyckades de
i alla fall sticka rätt på första försöket, alltid något!

8-)

Undrar om värdena är bättre i dag. Det är ju de vita blodkropparna som spökar.
Om de nu har hållit på att föröka sig som kaniner det senaste dygnet så ska väl värdet
vara okej i dag, men jag är tveksam...
Hur som helst så vill jag inte göra behandlingen i morgon, då är hela helgen förstörd.
Vore bättre att ta det på fredag, då är jag åtminstone okej på lördagen
och så slår dimman till på söndag.

Passade i alla fall på att pyssla lite i går kväll! Jag gjorde kristyr
och spritsade på pepparkakshjärtan som ska hänga i julgranen på fiket.
Vilken präktig husmor man är - haha!


De blev väl ganska fina?

Vi ska bara ha ätbara saker i cafégranen. Pepparkakshjärtan, torkade apelsinskivor
och polkagrisstänger. Tror att det blir ganska fint.

♥

Just det - glömde ju att berätta att det ringde en dam från Försäkringskassan
i går och presenterade sig som min handledare.
Jag drog genast öronen åt mig och tänkte att nu är det något jävelskap på gång
men damen i fråga var faktiskt riktigt vettig! (Jo, det är sant!)

Enligt reglerna måste hon göra en plan för hur och när jag ska återgå till arbetet men hon
ifrågasatte inte något av det som jag sa. 

Jag berättade att läkaren tyckte att jag ska vara helt sjukskriven i fyra veckor efter att
jag tagit sista behandlingen och att jag sedan ska börja lugnt.
Hon tyckte att det lät bra och sa till och med att jag inte skulle stressa tillbaka
till jobbet utan verkligen känna efter vad jag orkar med.
Precis som min läkare ansåg hon att 25% nog är lagom att börja med.

Kors i taket! En vettig person på Försäkringskassan!
Hon blir nog inte långvarig på det jobbet...

;o)


Vi hörs i eftermiddag när de ringt från onkologen!

Puss i armhålan!

FAN, FAN, FAN!!!

SKIT, SKIT SKIT!!!


De ringde från onkologen nu sent på eftermiddagen.
Mina värden var för dåliga så det blir ingen behandling i morgon utan vi tvingas skjuta på det.

Förmodligen beror det på förkylningen. Jag MÅR bra men eftersom immunförsvaret är
nedsatt vill de inte braka på med en cellgiftsbehandling förrän jag är okej igen.
Så nu blir det iväg i morgon bitti igen och ta nya prover och så hör de av sig
från onkologen i morgon eftermiddag igen.

SATAN!!!

Nu sprack all planering. Jag hade ju räknat med att kunna vara med på fiket och
hjälpa till på lördag kväll och på julskyltningen på söndag.
Om jag nu får behandlingen på torsdag eller fredag så kommer det inte att funka.
Jag kommer inte att orka, helt enkelt.

Och om jag inte kan få cellgifterna förrän i nästa vecka så betyder det att jag får
min sista behandling i julveckan...

Jaha, kul kul. Fira julafton ni - själv ska jag sova...
Det vore så himla tråkigt för barnen, först och främst.

Ni vet hur det är - julafton ska vara likadan som den alltid varit.
Det innefattar INTE en mamma som går omkring halvdrogad och somnar varannan timme...

Det har varit en tuff höst för barnen också och jag har verkligen sett fram emot
att i jul skulle det här vara över. Då skulle vi verkligen mysa tillsammans hela familjen
då både barnen och Tony är lediga och fiket är stängt.

FÖRBANNADE HERR CANCER!
Han hittar alltid nya vägar att jävlas!

Dålig start på dagen, i dag...

Åkte bort till vårdcentralen vid åtta-tiden på morgonen för att lämna blodprov inför
morgondagens cellgifter.

Som vanligt var det problem att sticka mig. Och det finns ingen annanstans att sticka än i händerna
eftersom min Picc-Line ligger i ena armvecket och i den andra armen hittar de aldrig något kärl.
Kruxet är att det ofta gör så ont när de sticker i händerna.
Egentligen är det ingen stor sak men visst är det konstigt att de oftast måste
prova minst två gånger innan de lyckas?



Omplåstrad...

Därefter skjutsade jag mamma till röntgen i Eksjö eftersom hon skulle
röntga ett knä som hon opererade i våras.

Usch, det stället ger mig verkligen dåliga vibbar...
Det var på det sjukhuset som jag i augusti fick beskedet att jag har cancer
och det var där jag då lades in.

:o(

Minns den natten när de tömde min lunga på vatten. Den hade kollapsat när jag kom in och
hela natten låg jag på intensiven med dränage.
Det var något av det jävligaste jag varit med om...

Sammanlagt tömde de ut tre liter vätska och varje gång de sög ut lite så vecklade lungan ut sig lite grand.
Det var fruktansvärt obehagligt och detta pågick hela natten.

Direkt på morgonen kördes jag sedan till operation för att plocka ut lymfkörtlar som skickades på analys.
Eftersom jag hade ätit frukost kunde de inte söva mig utan jag tvingades vara vaken under operationen.
"Klink, klink" lät det när de la körtlarna i en liten skål.
Blä!!!
Så under loppet av mindre än ett dygn fick jag cancerbesked, tömdes på vätska
och opererades. Tror fan att jag mår dåligt av att komma till sjukhuset i Eksjö...

I morgon är det i alla fall näst sista cellgifterna!
Kommer att åka in under dagen och får då lägga mig i en sådan här lyxig stol!



Den kan man ställa in precis hur man vill och där ligger jag sedan i fem, sex timmar.
Förhoppningsvis blir det som senast - då sov jag mig ju igenom nästan hela behandlingen!

På tal om det - nu måste jag ringa och beställa cancerbil tills i morgon!

Kram så länge!

Jaha, så var morgonrutinerna avklarade.

Barnen skickade till skolan, pillerburken tömd, första kaffekoppen uppdrucken
och toabesöket avklarat!
Magen är fortfarande en fullständig katastrof.
Jag skiter som en hel karl  - fast inte lika länge, haha!

Nu är vi alltså inne i poisonweek. Om två dagar är det dags att åka in till Jönköping
för en liten cocktail av cellgifter.
Ska vara där redan kvart över åtta på morgonen. Hu!
Och i morgon måste jag bort till vårdcentralen lika tidigt för att lämna blodprov.
Ingen hänsyn alls till att en stackars cancersjuk flicka vill sova på morgonen...

Xp

Å andra sidan lär jag ju sova rejält i slutet av veckan.
Hoppas att det blir likadant som förra gången då jag piggnade till redan på lördagen.
Då skulle jag kunna vara med och julpynta på fiket på lördagskvällen.

Är man ett kontrollfreak, eller?
Jag har MYCKET svårt att lämna sånt helt och hållet till någon annan.
Jag vill vara med!
Mest för att jag tycker att det är så himla kul men också för att jag är orolig
att det inte blir lika bra annars. För det kan ju inte bli lika bra
om det inte görs som JAG har tänkt, eller hur?

;O)

Men hörninini - ha en jättebra måndag!

Och ni - puss i naveln på er!
♥

Så - nu har vi varit och julshoppat.

Ljusslingor, julpynt, glögg, marschaller och en massa annat. Allt ska vara till fiket.

Nästa söndag är det julskyltning och då tänkte vi ha det riktigt pyntat och fint.
Dagen innan ska vi vara med på en julmarknad här i Bodafors så det är en hel del som ska fixas med.

Tyvärr så är det den sämsta helgen eftersom jag då precis har fått min cellgiftsbehandling.
Så risken finns att jag är precis utslagen och inte orkar hjälpa till särskilt mycket.
Detta stör mig enormt eftersom det ska bli så mysigt!

Jag vill vara med!!!

Jag kommer ihåg när vi började planera för att starta caféet. Det är ungefär ett år sedan nu
som vi bestämde oss. Och då pratade vi just om hur mysigt det skulle vara på fiket inför julen.
Och nu orkar jag kanske inte vara med om det...
Jävla cancer!

När vi hade handlat färdigt passade vi på att åka och äta lite skräpmat.
Vi hade lovat Alex det när han var sjuk...
Och inte mig emot. Att stå vid spisen är ju, som bekant, inte min favoritsysselsättning.

;o)



           



Puss på lilltån!

Vet inte om jag har uttryckt mig lite suddigt...
Jag har inte EN behandling kvar, jag har TVÅ.

Nu på onsdag ska jag in för cellgiftsbuffé nummer fem och sedan gör jag
den sista (?) den 16 december.

Därefter väntar jag fyra veckor innan jag gör en ny skiktröntgen. Den visar om
lymfkörtlarna nu har krympt så mycket som läkarna förväntar sig.
OM allt gått som det ska så är jag då färdig.

Vad underbart det låter - eller hur???

FÄRDIG!!!

KLAR!!!

Kan knappt tro det. Det finns kanske en ände på den här skiten?
Herr Cancer har vid det här laget gått ner på knäna och de kommande
två behandlingarna ska golva honom totalt!

Är i dag också jätteglad över den senaste kommentaren på mitt förra inlägg...
:O)

Trallala - vad jag mår bra!!!

Puss i hårbotten på er!

I går kväll pratade jag med en kompis som jag har känt i 33 år.
Vi har vuxit upp tillsammans men har inte bott i samma stad på 20 år. Trots det har vi hela tiden
hållit kontakten och hon har - och kommer alltid ha - en stor plats i mitt hjärta.

Den här cancerresan har gjort att jag fått kontakt med en hel del människor som
tidigare var en del av mitt liv men som har försvunnit på vägen.

De, och andra människor som nu finns i mitt liv, är oerhört viktiga under den här kampen.
Jag vet att den finns så många som följer mig och tänker på mig även om vi
kanske inte pratas vid dagligen.

Det finns dock en person jag saknar och som jag gärna skulle vilja ha kontakt med igen.
Av olika anledningar skildes våra vägar åt för tio år sedan, efter hårda ord.
Han har pratat med min mamma, fått reda på att jag är sjuk,
 och sagt att han ska ringa mig men det har han ännu inte gjort.
Kanske vill han inte ändå, jag vet inte.

Jag vet bara att livet är kort.
Att vi borde vara rädda om varandra innan det är för sent.
Att vi alla kan göra dumheter men att man ändå ska kunna gå vidare.

Jag hoppas att han ringer. Då har den här sjukdomen kanske ändå fört något gott med sig...


Puss på er! ♥

TröttLotta - det är jag, det.

Har skaffat mig en liten trevlig vana att ta en tupplur mitt på dagen.
Himla skönt men det är lätt att vänja sig.
Kan bli lite konstigt när jag börjar jobba om jag plötsligt lägger mig ner och somnar in,
för att jag är van vid det... :o)

Vi känner alla av grissprutan vi tog i går.
Jag och Tony har bara ont i armen men både Charlie och Alex har lite feber
och är allmänt hängiga. Dock inte värre än att de redan har frågat efter fredagsmys - haha!

Var med mamma en sväng på fiket i morse.
Passade bland annat på att sätta ihop julgranen. Egentligen är oäkta granar bannlysta för mig
men vi kan in te ha en "riktig" gran inne på fiket på grund av allergier.
Det är likadant med hyacinter - tyvärr. Det finns väl annars inget som luktar
så mycket jul som just hyacinter? Ahhh - härligt!!!

Nu är det bara fem ynka dagar kvar till nästa behandling.

Vill!!!

Vill inte!!!

Jag vill för att det sedan bara är en ynka behandling kvar.
Men jag vill inte för att jag vet hur jag mår direkt efteråt.
På det viset blir det faktiskt värre och värre för varje gång.
Just när jag mår riktigt bra och börjar fungera som vanligt så är det dags att brytas ned igen.
Det är som att ta sig för en uppförsbacke och hela tiden halka ner igen.

Samtidigt vet jag ju att det är precis tvärtom. För varje behandling så blir jag ju lite friskare
och det är ju den vetskapen som gör att man ändå orkar,
trots att behandlingarna är både fysiskt och mentalt påfrestande.

I kväll orkar jag i alla fall se på Idol.

Och så orkar jag ge er en puss på näsryggen!

:O)

♥ ♥ ♥

Så, nu är jag hemma från shoppingrundan!

Hittade lite julsaker på second hand - lite tomtar, en julbonad och annat smått och gott.
Köpte även en fin krans att hänga på cafédörren.

Det ska bli så mysigt att julpynta där men är lite stressad. Det ska vara klart till nästa helg
då det är första advent och julskyltning men på onsdag åker jag ju in på cellgiftsbehandling
och vi vet ju hur jag mår efter det...

:P

Hittade i alla fall ett gäng med hyfsat billiga tomteluvor som alla vi på
caféet ska ha när julen närmar sig.
Gissa om mammorna är överlyckliga över det... Haha!



Nu ska vi snart bort och ta vaccinet mot grissjukan.

Vi hörs senare!

God morgon!

I dag har Alex gått till skolan för första gången på en vecka.
Tänkte passa på att åka runt till second handaffärer för att hitta lite
gammalt julpynt till fiket.
Vill ha MASSOR av tomtar!

:D

I eftermiddag blir det grisspruta. Vi får väl se hur länge vi får stå i kö...


Under dagen tänkte jag att ni får hålla till godo med en historia.
Fick den av en gammal kompis som inte tyckte att den var tillräckligt rumsren
för att skriva ned här på bloggen.

Men eftersom jag inte har några sådana hämningar så kommer den här:


En liten pojke var på en nudiststrand med sina föräldrar.
Pojken frågade sin far:
- Varför har några snoppen upp och andra ner?

Pappan blev paff men fick en idé och sa:
-Jo de som har den upp är rika och de som har den ner är fattiga.

-Okej sa pojken.

Efter ett tag frågar pappan:
-Har du sett mamma?

-Ja hon pratar med en fattig man som plötsligt blev rik
och nu håller hon på och pumpar honom på pengar!


Ha en bra dag allihopa och puss i ögonvrån på er!

♥

Har varit trött i dag.

Vet inte om det beror på herr Cancer eller på ett regnigt november...

Var och la om min Picc-Line på vårdcentralen i dag. Nu tog det bara en halvtimme så de
börjar väl äntligen få kläm på hur det ska göras.

Nu i kväll kom våra härliga irakiska grannar in med godsaker. Vi trodde att det skulle vara
slut med det när Ramadan var över men de kommer fortfarande titt som tätt.
Jättemysigt!




Tyvärr har de nyligen fått besked om att de inte får stanna i Sverige och naturligtvis är de nu förtvivlade.
Pappan är en högt uppsatt officer som redan tillbringat tio år i fängelse under tortyr.
Om de nu tvingas tillbaka kommer han med all sannolikhet att fängslas igen, enligt honom själv.
Men Sverige har beslutat att Irak nu är säkert så - iväg med dem bara.

De jobbar nu på en överklagan men tyvärr är väl deras chanser små.
Det känns för jävligt... och inget kan man göra.
Och mitt i allt deras elände så kommer de hit med mat till oss...

Ibland känns ens egna bekymmer väldigt små.

God morgon på er allihopa!

Sitter här ensam på morgonkvisten.
Charlie har gått till skolan och Alex och Tony sover fortfarande.

Ville bara påminna er om att den här dagen inte kommer tillbaka.

Passa på ett göra något bra av den även om det regnar och blåser ute!

Kanske ge någon en oväntad komplimang?
Kanske en extra god lunch för att skämma bort er?

Vad ni än gör, kom ihåg att ni är guld värda och att livet är väldigt, väldigt kort....

Ha en underbar dag!

Vad roligt att fler och fler av er som följer min blogg ger er tillkänna!

Jag blir verkligen jätteglad när jag förstår att det faktiskt är en hel hög med
härliga människor därute som sitter och läser om mitt ganska alldagliga liv...
:O)

I dag har det blivit en hel del målande i hallen.
Men allt tar ju sån tiiiid! Jag vill att saker och ting ska vara färdiga med en gång!

Förkylningen ligger fortfarande på lur men har inte brutit ut ordentligt och jag har helt enkelt
bestämt mig för att den inte ska göra det heller!

Det gör så jäkla ont i mellangärdet när jag hostar. Känns rätt rejält i vänstra sidan också.
Tror att det är mjälten som spökar. Den var tidigare rejält förstorad på grund av herr Cancer.
När jag stod och tittade i spegeln buktade den ut så att det syntes.

Nu har den krympt rejält men är fortfarande lite större än normalt
så det är väl den som gör ont när jag hostar.
Den, och tumörjäklarna i mellangärdet.
Nån som vill ha dem, förresten? Jag har nämligen tröttnat på dem...

;o(


Nu är det softardags i soffan en stund.
Min cancerkollega Reservdelskvinnan tyckte att jag skulle ta mig en konjak.
En osedvanligt klok kvinna, det där!
Jag tror att jag ska göra som hon säger!

Skål och puss i vrångstrupen på er!♥

Host, host, host...

Jo då, förkylningen är här!
Hoppades att jag skulle slippa den men hur stor var den chansen när man
suttit fastklistrad i soffan med en genomsjuk Alex?


Sjuk gosing...

Hittills är det dock "bara" en förkylning och det kan man ju leva med. Det är om jag börjar få
feber som det blir problem men jag kanske är tillräckligt stark just nu
för att min kropp ska klara av det. Vi hoppas på det.

Alex är i alla fall på bättringsvägen nu. Han frågade nyss efter glass och
då vet man att det finns hopp... :O)

Hela familjen hade tänkt att ta grissprutan i dag men vi skjuter nog på det
ett par dagar till så att alla har blivit friska.
Det är ju sjutton att man ska behöva vara frisk för att slippa bli sjuk - haha!

 Åtta dagar kvar till nästa cellgiftsbehandling...

Puss i halsgropen på er!

Jag älskar min nya mössa!

En kollega till mig, Agneta på Östra Småland, hörsammade att jag frös om huvudet förra veckan.
Och i dag kom den här coola mössan med posten!
Hon har stickat den själv och det måste ha gått med en jäkla fart!
Den är hur fin och skön som helst!

Tack, snälla Agneta!!! ♥




Nu ska jag snart iväg med Charlie till frisören.
Han ska klippas och dessutom få lite ljusa slingor.
Eftersom jag nu inte kostar ett öre när det gäller hårvård tänkte jag
lyxa till det lite med honom i stället.
:o)


Puss på gomseglet!

Gulle er!

Vad härligt att höra att ni fortfarande är kvar där ute!

Flera av er kommenterade ju i går efter att jag undrat över om ni finns kvar.
Jag ser ju inte vilka som är inne och läser men jag kan se att det dagligen är ett
50-tal stadiga besökare och då undrar man ju förstås vilka det är?
Vissa vet jag men andra är för mig okända och det är alltid kul när ni gör er hörda.

:o)

Det blev inget läkarbesök i dag. Pratade med vårdcentralen och kom fram till att vi skulle avvakta.
Alex säger själv att det nu känns lite bättre och då ska man förstås inte proppa i honom antibiotika i onödan.
Det läker ut av sig självt men det tar tid.
Och då får det väl göra det. Jag är motståndare till att stoppa i barnen - och mig själv -
penicillin i tid och otid om det kan gå över av sig självt.
Eftersom jag ändå är hemma så ställer det ju inte till problem.
Egentid får jag väl ha senare... ;o)

Känner dock av att jag har en egen förkylning i kroppen men den verkar inte bryta ut ordentligt.
I dag känns det i bröstet när jag hostar. Ni vet, man hostar och får
en sådan där go smak i munnen som kommer från en inflammation i brösttrakten.
Men, som sagt, det verkar inte bryta ut.
(Fan, vad skulle jag skriva det för. Nu kan man ju ge sig sjutton på att det kommer!)

Ha en bra dag, alla cancerfans!
♥

Sitter och väntar på att de ska ringa upp från vårdcentralen.

Alex kan fortfarande knappt prata eftersom han är så svullen i halsen.
Det är med andra ord ingen vanlig förkylning utan verkar mer som halsfluss eller nåt.
Jag har inte fått i honom en matbit sedan i tisdags så nu måste en läkare ta en titt
på honom eftersom han förmodligen behöver penicillin.

Lilla stackaren, han är så ynklig. Och han har inte kunnat sova ordentligt på natten
sedan han blev sjuk så vi är ganska trötta allihop just nu...

Det är som att det är lögn i helvete att slippa sjukvården!

Hallå, var är ni?

Ni lämnar inga kommentarer längre...

:o(

Jag kan ju se att det är många som är inne och läser på min blogg men det är
sällan några kommentarer nu för tiden.
Har ni tröttnat?

I dag är det en typisk söndag.
Alex är fortfarande sjuk så i morgon blir det vårdcentralen med honom. Jag tror att han har halsfluss.
Han är precis igensvullen i halsen och kan knappt prata. Jag har inte fått i honom någon mat sedan i
torsdags och han har jätteproblem att dricka så han behöver förmodligen penicillin.
Min lilla stackars gubbe... ♥

10 dagar kvar till nästa behandling och jag försöker verkligen ta tillvara på den här tiden
när jag känner mig okej. I kväll blir det nog lite målning i hallen så att jag hinner färdigt
tills det är dags att gå in i dimman igen...

Håret växer fortfarande. Hörde ju att både det, ögonbryn och ögonfransar kan ryka efter
fjärde behandlingen men än känner jag inget av det.
Hoppas, hoppas, HOPPAS att det får vara kvar!!!

Visserligen har både ögonbryn och ögonfransar glesnat betydligt. Det beror väl på att man
tappar  strån hela tiden men att det inte kommer något nytt på mig.
Men jag har i alla fall lite och det betyder jättemycket.
Cancern har redan gjort mig snaggad och fet - det räcker med det!
;o)

Tittade på bilder på mig själv från i somras och det är nästan en annan människa.
Men det vore väl å andra sidan konstigt om inte sjukdomen - och cellgifterna - satte sina spår.


Puss i nacken!

Lördag

Enganska tråkig dag, egentligen.
Alex är fortfarande sjuk så vi har inte kunnat hitta på någonting tillsammans.

Själv håller jag på att börja klättra på väggarna nu...
Känner mig väldigt pigg så hemmets fyra väggar känns för trånga.

På förmiddagen gick jag i alla fall bort till Erikshjälpens second handbutik för att se
om de hade några julsaker till fiket. Hittade en adventsljusstake i mässing som jag ska ha i skyltfönstret,
sex gamla fina kaffekoppar med fat och en söt julgardin till köket på caféet.
Allt detta tillsammans inbringade 85 kronor.
Klart godkänt!

:o)

Nu på eftermiddagen har jag varit och köpt vit väggfärg. Väggarna i hallen behöver målas,
har tänkt göra detta jättelänge men nu ska det banne mig bli av.
Jag har ju all tid i världen, om man säger så...

Se - vad bra det kan vara med cancer!
Utan den hade säkert det dröjt ännu ett år innan det blivit av!

Tycker just nu att livet, trots allt, är ganska bra.
Skulle vilja vara lite mer social, bara. Men alla människor jobbar ju!
Ingen har tid med lilla mig...

;o)


Puss på er alla underbara! ♥

Idol.
En flaska rött.
Ett stycke moder.

Där har ni min kommande fredagskväll.

Efter en heldag i soffan med en sjukligt sjuk Alex och alla vidriga barnkanaler är
min hjärna fullständigt urblåst i brist på sociala kontakter!

Jag måste ut härifrån!!!

:o)

Så i kväll får pappa ta över så att jag kan släppas ut en stund och då tänkte jag
ta min svampbeklädda kissemurra, mitt kräftangripna lymfsystem och mitt nylurviga huvud och
vandra gatan bort till lilla mamsen.

Sedan kan vi sitta där och dela på en flaska rött, äta chips i rör
och fälla beska kommentarer om alla Idolframträdanden.
I alla enkelhet.
Det blir mysigt.

Sedan vandrar jag hemåt igen och är plötsligt en mycket roligare och gladare mamma.
Kanske även en aningens, aningens mysigare hustru.

Bra va?



Puss på hälen på er!

Jaha, så var det dags för nästa åkomma...

Tror att jag har fått svamp i det undre lilla livet!



Misstänker att det hör samman med någon av alla mediciner jag har tryckt i mig på sistone.
Man kan ju också få denna lilla anrättning om man bär för tajta kläder har jag hört.
Ja, då är det ju inte konstigt att jag drabbats.
ALLA kläder är ju tajta nuförtiden!

;o)

Man är som en vandrande gourmetmåltid:

Kräfta med svamp - haha!

Sjuk son.
Mycket sjuk son.

Det innebär att jag är fjättrad till soffan och Disneychannel...
Har gett upp förhoppningen att jag ska kunna undvika att smittas.
Vem kan dra sig undan när ens barn är sjukt, febrigt, ledset och bara vill ha sin mamma?
Det är bara att hålla tummarna och hoppas.

Nog bäst att jag tar lite konjaksmedicin i kväll.
För att hålla bacillerna borta, alltså...
;o)


Puss på stuss!

Den 20 augusti fick jag diagnosen cancer.
Nu - snart tre månader senare - har Försäkringskassan tagit ett beslut
att jag har rätt till sjukpenning.

Visserligen tog det ett tag innan jag skickade in sjukintygen men det har i alla fall tagit
dem två månader att komma fram till att jag har rätt att vara sjukskriven med betalning!

Applåd!!! Vilket hästjobb ni har gjort!!!
 Nu behöver ni nästan semester, va?



Ska det behöva ta flera månader?

Var det några tveksamheter?
Cancer kanske inte är tillräckligt allvarligt för att motivera sjukskrivning?
Funderade de på om jag kunde ta cellgifterna på jobbet?
Eller om jag ändå inte kunde arbeta i tiominuterspass mellan sovperioderna?

Och nu snackar vi ändå bara om att de har tagit ett beslut om att jag har rätt till ersättning.
Vi vet fortfarande inte NÄR denna ersättning kommer!
Jag har alltså inte fått pengar sedan jag blev sjuk.

NÄR ska de komma tillrätta med den här jäkla sörjan som stavas Försäkringskassa?
Efter varje jävla omorganisering så blir det ju bara ännu sämre.
Jag betalar gärna höga skatter för att vi ska kunna ha ett
fungerande skyddsnät när vi behöver det.
Men då ska det banne mig vara smidigt och humant, inte en börda
för den som redan är hårt drabbad.

Nu ska det bli väldigt spännande att se hur länge det dröjer
innan jag har några pengar på kontot. För snart kommer det väl något brev där det står
att jag glömt att fylla i ett kommatecken i anmälan som gjordes för tre månader sedan, eller nåt...
Och då måste väl ett nytt beslut tas - om två månader...

Man blir så trött...

I morse var jag på jobbet.
Det är riktigt stora förändringar på gång på tidningen.
En konsult har köpts in för att leda förändringarna och hon var på redaktionen i dag.
Och för att inte missa all information kände jag att det var bra att vara med på det mötet.

Och det var en mycket vettig kvinna som jag tror på, så nu känns det som att det
kommer att bli en nystart på jobbet när jag kommer tillbaka efter jul.
Kändes som att jag ville komma i gång och jobba direkt!

Det var också himla roligt att träffa arbetskompisar även om inte alla var där i dag.
(Skit i golfen nästa gång, Leif!)

Här hemma har jag en febrig Alex. Han låter som att han har en potatis i halsen så det är
en präktig förkylning han åkt på, lilla gubben.
Och den förkylningen vill jag INTE ha!

Just nu är jag inne i en period då jag mår jättebra. Visserligen lite trött fram emot eftermiddagen
men efter lite vila är jag okej igen. Energin och lusten finns där
och det är så härligt!!!

Trallalalala - så himla gla e ja!

I morgon MÅSTE jag ringa till läkaren.
Mina blodförtunnande sprutor håller på att ta slut och senast ville läkaren inte skriva ut fler eftersom det
var oklart om jag skulle behöva ta dem längre. Glömde dock att ta upp det här vid
förra behandlingen så jag har inte fått något svar på om jag kan sluta med dem.
Och sluta vill jag!

Jag är så in i h-e trött på detta stickande varje kväll! Jag är gul, lila, blå, rosa - you name it!
Dessutom bildas det i bland små knölar under huden när jag tagit en spruta.
Jag vet inte vad det är, om det är små blodansamlingar eller nåt,
men det är hårda knölar stora som en ärta ungefär. Och då är det kört att ta
sprutan där nästa dag.

Om jag kunde få lägga av med detta lovar jag att vara snäll ända fram till... på lördag!
;o)

Har jag haft det för bra?

Den typen av frågor dyker upp emellanåt.
Jag har tidigare haft min beskärda del av tråkigheter. Skilsmässa, dålig ekonomi
och sjukdom inom familjen.

Men de senaste åren har jag haft det oförskämt bra.
Jag älskar mitt jobb.
Jag har två underbara, friska barn och lever i ett mycket lyckligt förhållande där jag
känner både trygghet och passion.
Jag har en bra ekonomi där jag slipper oroa mig för
räkningarna varje månad.
Jag har människor runt mig som jag verkligen känner att de älskar mig.

Var detta för bra?
Tog jag allt för givet?

Är cancern en knäpp på näsan för att jag ska förstå att jag borde vara ännu mer tacksam?
Jag ÄR tacksam. Jag VET att jag har det bra.

Men i bland känns det som att herr Cancer har kommit och hälsat på enbart för att
ta ner mig på jorden, att jag inte ska gå omkring här och känna mig för lugn och säker.
Att jag inte ska få ha det FÖR bra.
Att jag borde vara mer ödmjuk.

Cancer väcker många tankar och frågor.
Tyvärr finns det sällan några svar...


Puss ♥

Nej, nej, nej, nej, nej!

Ont i halsen!

Alex har klagat över ont i halsen ett par dagar och i dag är han hemma från skolan.
Och i går kväll kände jag hur det började göra ont på mig också.

Lite halsont är väl egentligen inte så mycket att hetsa upp sig över.
Om jag nu blir förkyld behöver jag ju liksom inte sjukskriva mig, precis....

Men eftersom jag snart är inne i den perioden efter min behandling som jag är mest
infektionskänslig får jag ett mindre stänk av paniiiiik!
Åker jag på en förkylning med feber nu så är ju immunförsvaret så nedsatt att risken är
stor att jag blir riktigt dålig igen. Och vi vet ju vad feber betyder för mig.
Det innebär

SJUKHUS!!!

Vill jag till sjukhus igen?

NEJ!!!

Jag har redan varit förkyld en gång i höst. Det var efter min första cellgiftsbehandling.
Den gången klarade kroppen av det men då var också mina värden bra.
Nu efter fyra kurer är förstås kroppen mer känslig och har svårare att återhämta sig.

Men, men - det är ju egentligen ingen idé att sitta här och vara nojig.
Det går inte att undvika en förkylning om den kommer från barnen, eller hur?
Jag kan ju liksom inte låsa in dem i frysen tills de är friska...

...eller kan jag?

:o)


I dag ska jag bort till vårdcentralen och lägga om min Picc-Line.
Jag lovar, den dagen de äntligen drar ur den ur armen kommer jag att fira!

Kram på er!

Har ni nånsin försökt nysa med lymfkörtelcancer?

Inte?

Jag kan tala om att det gör - ont!

Jag har ju ganska stora tumörer i mellangärdet och ni vet hur det är när det kommer en nysning.
Man drar in andan snabbt, kanske flera gånger innan själva nysningen kommer
som en liten befriande orgasm.

Och just de där indragningarna av luft gör jätteont i mellangärdet!
Får panik när det kommer!

Visst är det sjukt? (kul ordval... klart det är sjukt...)

I bland går nysningen över innan den lilla orgasmen kommer och då blir jag riktigt sur!
Då har jag kippat efter luft och har haft ont helt i onödan - utan belöning!

Annars känner jag egentligen inte att jag har cancer nu.
En del har frågat om jag har ont men det har jag inte.

Men en rejäl dunderförkylning med nysningar är inte vad jag skulle vilja ha nu!
Huga huga sommarstuga!

Så om ni kommenterar mina inlägg är jag tacksam om ni använder handsprit först...

:o)


Puss på frontalloben!

Nu har jag landat igen.
Sov igen lite i går eftermiddag och kunde ändå somna på kvällen.

Nu har jag två veckor kvar till nästa behandling och nu vill jag inte ha några fler
"dippar" eller bakterier.

I går kväll fick min underbare man tokrycket och gjorde smörgåstårta till honom och mig.
Det är ju fullt normalt att slänga ihop det på måndagskvällen, eller hur?

Men gott var det! :o)



Mumsigt, va?

Det gäller att hitta de där små, små njutningarna varje dag.
Att unna sig och må gott.

Det gör jag nu!

Jag vet att det låter klyschigt men det gäller att njuta i dag.
Man vet inte vad som händer i morgon.
Nu ska jag snart bort till fiket och se så att de sköter sig!

Kram på er!

Antibiotika som ger diarré.
Illamåendetabletter som ger förstoppning.

Man skulle kunna tro att dessa två effekter tar ut varandra och ger en jämn och fin avföring, eller hur?

Men vad ger det?

Jo, det ska jag tala om - ett fullständigt kaos i hela det mänskliga avloppssystemet!

Det gör att man bajsar i tid och otid, att det är svårt att hålla det på avstånd när det väl kommer
och att det alltid kommer när man står i kön i affären!!!

Nu är förnedringen total...

Nu har vi spelat spel!

Var och hämtade en hel hög så nu är det lilla julafton för barnen!



Vi körde ett av dem nu i kväll som var rätt kul.
Bland annat skulle man sätta på sig ett par rysligt fula glasögon.
Därefter skulle man rita och medtävlaren försöka gissa vad teckningen föreställde.
Grejen var att man inte såg vad man ritade med glasögonen på.



Men det roligaste av allt var hur fruktansvärt ful man var med dessa googles på!

Akta er nu!
Följande bild kan lämna traumatiska spår och innebära psykoterapi för resten av era liv!



Haha!
Men kul hade vi!!!

Fy, fy, jag har varit en riktigt stygg flicka!

I går uppdaterade jag inte bloggen en enda gång och dessförinnan har jag
varit riktigt slapp i ett par dagar.
Fy, smisk på stjärten borde jag ha!

;o(


Men nu ska jag försöka bättra mig. Har inte känts som att jag har haft så mycket att berätta om.
Ni kan ju redan turerna efter mina behandlingar. Piggnade till redan i lördags och - precis som vanligt -
satt jag här och ugglade på natten och kunde inte sova.

Skillnaden den här gången var att det var likadant i går.
Natten till söndag somnade jag vid 4-tiden på morgonen. Halv nio skuttade jag sedan upp,
höll i gång hela dagen med tur till Jönköping och Fars Dag-besök hos Tonys pappa.
Trodde därför att det skulle vara sov-läge i går kväll.
Men iiiicke, då.

Klockan tre slet jag undan täcket och struttade ned i köket för att göra en macka.
(Fan, vad mat det går åt när man är vaken jämt!)
Somnade väl vid fyra, halv fem si så där...

Vaknade sedan vid kvart över åtta av att barnen kommer upp och säger
hej då när de går till skolan...
Varken Tony eller jag har gått upp när klockan ringde och barnen hade fixat frukost och allt själva.
Inte för att det är någon katastrof, de klarar sig, men känner man sig som en braaaa mamma?

Jag har ju åtminstone en livskris och cortison att skylla på men vad är Tonys ursäkt?
Han sover för övrigt fortfarande...
;o)

Nu är i alla fall cortisonet färdigätet för den här gången så nu
kanske jag kan bli normal igen. Tack!

I dag ska jag åka och hämta spel.
Varje år skickar spelbolagen ett stort antal spel till tidningen för recension.
Dessa lottas sedan ut bland alla medarbetare och jag fick nu fem stycken.
Barnen älskar detta inslag varje höst och deras garderober fullständigt dignar
av alla spel vi fått genom åren.

Så nu ska här spelas!
Det blir dessutom ett bra tillfälle att åka och hälsa på dem på jobbet
när recensionerna ska skrivas.
Längtar efter mina arbetskamrater!!!

Puss på fingertoppen!

Hej, hopp gummisnopp på er!

Det verkar faktiskt som att jag piggnar till ännu snabbare den här gången!
Nåja, att jag är pigg är väl en smärre överdrift men jag går åtminstone inte runt som
en vandrande zombie eller sover mig igenom hela dagen...

Tony är på fiket och barnen leker med kompisar så jag får vara själv och bara gå omkring
och strosa runt lite. Känns väldigt skönt. 

Tänkte på att jag nu inte har jobbat på fyra månader! Det är en låååång tid.
Och det lär dröja två månader till innan jag kan sätta i gång så smått.
Tror att jag ska åka och hälsa på dem på jobbet någon dag nu.
Risken finns väl annars att de glömmer bort mig fullständigt och
det kan vi ju inte låta hända, eller hur?

:o)

Det känns som att jag inte har varit pigg på jättelänge efter alla sjukhusbesök så jag
hoppas verkligen att den här perioden blir okej.
Längtar efter att ha energi igen.
Vill träffa lite folk och vara social.

Det händer så lite nu att jag inte ens har något att skriva om här, känner jag.

En riktig tråkkärring - det är vad jag är - haha!

Men, men - det skola komma andra tider.
En tid när herr Cancer sussar sött och jag är mig själv igen.

Och då jävlar får världen akta sig!

(Asch, nu svor jag igen! Men det skiter jag i.
Det här är min blogg och där skriver jag ta mig fan hur jag vill!!!)

;o)


Puss på örsnibben!

Tony har påpekat att jag svär mycket i min blogg.
Han reagerar på det eftersom jag inte svär annars.

Konstigt fenomen.
Men nu fan ska jag jävlar i mig skärpa till mig.
Inte i helvete vill man ha ett så förbannat ovårdat språk på blogghelvetet heller!

Ikväll blir det Idol!

:o)

Jaha, så sitter man här i dimman igen.

Grått inne och grått ute.
Ögonlocken hänger tungt och jag orkar inte kliva ur morgonrocken.
Men man är ju van vid det här laget. På söndag vet jag att jag blivit människa igen
så det är bara att ta sig igenom detta vaccum.

Har just pillat i mig mina sju tabletter. Nu klarar jag att ta hela högen på en gång.
Jag som förr hade svårt att svälja en enda tablett!
Tänk vilka förmågor man arbetar upp när man har cancer - haha!

Lurvet på huvudet växer och det är ljust, ljust. Blondin eller gråhårig kärring? Det är frågan det.
Charlie tycker i alla fall att jag ser ut som en ankunge, låter gulligt!

Väntar på att de ska ringa från sjukhuset. Sköterskan skulle prata med min läkare
och höra om jag verkligen behöver ta mina blodförtunnande sprutor längre.
I två månader har jag hållt på att ta dem varje kväll och jag är så trött på det!

Magen har alla regnbågens färger och det är svårt att hitta någonstans att sticka
där jag inte stuckit förrut. Vore så skönt att slippa dem!

Om 40 dagar får jag mina sista cellgifter.
40 dagar...

Sedan ska jag ta tillbaka mitt liv!!!

Puss♥

Ha!

Jag som inte trodde att jag skulle kunna sova i natt!

Klockan tio i går kväll däckade jag på soffan och jag har
alldeles nyligen kravlat mig upp därifrån...

Nu har jag precis tryckt i mig åtta tabletter och väntar på att bli något som
åtminstone liknar en människa igen.

:o)

Träffade en kvinna på sjukhuset i går som också har lymfom, fast en annan sort än jag.
Hon berättade att hon nu fått tillbaka sjukdomen, senast var för två år sedan.
Nu skulle hon gå igenom en ny behandling där hon skulle ligga inlagd tre dagar varje gång för att
den nya typen av cellgifter hon nu fick tog så lång tid...

Usch, vad nedbrytande. Det är därför jag inte tycker om att vara på sjukhuset.
Det är bara cancer, cancer, cancer. Känner man sig inte sjuk när man kommer dit så
gör man det definitivt när man åker därifrån.

:-p

Idag ska jag åka och handla lite grand i det vackra vinterlandskapet.
Gäller att passa på innan den stora tröttheten slår till i morgon!

Snökramar på er!

Hemma igen efter ännu ett besök på Ryhov.
I dag när jag kom till onkologavdelningen behövde jag - för första gången - inte läggas in!

De hade dock missat att jag inte skulle ha ett läkarbesök direkt på morgonen,
det klarade vi ju av i måndags,
så därför dröjde det innan antikropparna och cellgifterna kom från apoteket.

Som vanligt fick jag först cortison och Tavegyl och som vanligt blev jag oerhört trött av Tavegylen.
Men den här gången tog nog priset!
De satte igång antikropparna tjugo över elva, då hade jag redan hunnit bli trött.
Jag bad om en filt och sedan tänkte jag vila lite.

Vila lite...

Jag vaknade upp vid tio över fyra!!!

Då var redan antikropparna avklarade och den första påsen cellgifter var slut.

Jag hade sovit som en stock i fem timmar.
Jag hade missat lunchen (gjorde iofs inte så mycket...)
Jag hade missat eftermiddagsfikat (vilket var betydligt värre. Tänk om de hade fått glass!!!)

Visserligen var det väldigt skönt att sova sig igenom hela skiten för roligare kan man ha än
att sitta där med dropp i armen, men frågan är hur pigg jag är i kväll?!?

Jag kommer att sitta som en klarvaken amfetaminpundare med hysterisk uppspärrad blick
i soffan vid kl 4 i natt och trumma med fingrarna på bordet.

Men allt gick bra och det är ju huvudsaken!

Två gånger kvar...
It´s The Big Countdown!!!

:0)

Jaha, så sitter man här hemma ensam och tycker lite synd om sig själv....

En av caféets leverantörer bjuder på julbord i kväll och vi hade anmält oss för att gå
- jag, Tony, barnen och våra mammor som jobbar på fiket.

Men efter de senaste dagarna på sjukhus vågar jag inte följa med.
Hundratals människor och mat som stått framme länge innebär smittorisk
och jag vill inte riskera morgondagens behandling.

Hatar, hatar, hatar när cancerskiten vinner och begränsar mig!!!

Så nu sitter jag här med mammas hund som sällskap och är tjurig!
Gick och köpte mig en stor, fet kebab eftersom jag inte har den minsta lust att fixa mat till mig själv.
Bara inte den är full med bacillusker nu.
:op

Jag brukar verkligen inte vara nojig.
Tvärtom, är jag nog ofta lite dumdristig eftersom jag vägrar
att ändra mitt liv för mycket på grund av en jäkla sjukdom.
Den inkräktar så mycket ändå att jag ibland måste trotsa lite.
Det är fortfarande JAG som bestämmer, liksom...
Inte ens herr Cancer ska komma och tro något annat.

I morgon blir det Jönköping och behandling nummer fyra.
Först antikroppar och sedan cellgifter.
Torsdag okej. Fredag in i dimman. Håhå jaja dajmchokla.

Men sedan har jag klarat av två tredjedelar!!!
Det kanske finns en ände ändå!
Färdig veckan innan jul, sedan får jag julklappar om jag varit snäll!

Önska mig lycka till i morgon, kära, kära KÄRA vänner!

:o)

:o)

:o)

:o)


Se, så glad jag blir när jag tänker på er!

När ni dessutom lämnar små kommentarer blir jag så här glad:

:o)   :o)   :o)   :o)   :o)   :o)   :o)   :o)   :o)   :o)

:o)   :o)   :o)   :o)   :o)   :o)   :o)   :o)

:o)   :o)   :o)   :o)   :o)   :o)

:o)   :o)   :o)   :o)

:o)   :o)   :o)

:o)  :o)

♥

Det har börjat växa små ulliga fjun på huvudet!

Den senaste tiden har jag upptäckt att det har börjat bildas en liten matta av små,
små bebishår uppe på min annars så kala hjässa.
Eller - hår och hår...
Det påminner mest om lite ludd!
Små, tunna, ljusa fjun som på en liten kyckling!!!

Riktigt gamla gubbar kan också ha sådant ludd, har jag sett.
Just det - korsa en ullig kyckling med en gles ryamatta och en gammal fjunig gubbe
- där har ni mig! Haha!

Bilderna är väl inte de bästa (prova själva att försöka ta bilder på ert eget huvud
med en billig kamera med taskigt objektiv!)
Men kanske, kanske kan ni skymta den
lilla, ljusa mattan mellan det mörka stubbet:

                    

Förmodligen kommer jag inte att få behålla det håret.
Jag har ju tre cellgiftsbehandlingar kvar så det ryker väl, förstås...
Men TÄNK att man kan vara lycklig över några små glesa bebisfjun som gör
att man inte ser riktigt klok ut!

:)

Tänk, vad skönt att bara få vara hemma!

:o)

Vad gulliga ni är som har oroat er för mig! Det känns så gött-i-gött-gött in i hjärtat!
Ska åka in akut lite oftare, tror jag, haha!

Men det ska ni veta, att sega kärringar blir man inte av med så lätt!!!

Var och lämnade blodprov i morse eftersom det är dags för kur numro 4 i morgon.
Ska ringa in till Ryhov i eftermiddag för att höra så att de vita små blodkropparna
håller sig på en bra nivå, annars skjuts det på behandlingen och det vill jag ju -
NOT!

Som sagt - jag hade ett utvärderingssamtal med min läkare i går.
Hon hade då gått igenom bilderna från den skiktröntgen som jag gjorde i torsdags.
Och det visade sig att behandlingen går precis enligt planerna.
Samtliga påverkade lymfkörtlar har krympt rejält, vissa syns inte ens längre.
Bra bra!

Jag har fortfarande en del stora jäklar i mellangärdet och någon djupt i armhålan
men det är fullt normalt. Dessa var stora som knytnävar från början.
Så behandlingen funkar!
Jabbadabbadooooo!!!

Vi pratade också en del om vad som kommer att hända efter behandlingen.
Jag sa att jag sett siffran om 49 procents överlevnad men hon menade att man
inte kan översätta det på mig. Lymfom har så många undergrupper och tar man ett
genomsnitt av dessa kan siffran stämma men exakt hur min cancer kommer att
se ut i framtiden är det ingen som vet än.

Jag vet ju att den är kronisk och att jag alltid kommer att få leva med den.
Frågan är hur länge.

Efter behandlingen kommer jag att gå på kontroller var tredje månad.
Och det är först efter något år som man kan se hur just min cancer kommer att bete sig i framtiden.
Håller den sig vilande? Eller börjar den växa igen relativt snabbt?

Kommer den tillbaka snabbt är det förstås inte bra, då är det en ilsken jäkel.
Men det finns också folk som inte fått något återfall fast det gått 15, 20 år.

Att min behandling avslutas innebär alltså inte att min pärs är över.
På ett sätt är det då den börjar.
Återbesöket var tredje månad kommer säkerligen vara förenat med ångest.

Har något hänt?
Är herr Cancer tillbaka?

Detta kommer att bli jävligt jobbigt och det tar nog några år innan man kan
börja slappna av, åtminstone en aning.

Så ser det ut.
Men nu får jag glädjas åt att den här gången ser i alla fall
herr Cancer ut att få rejält på käften!
Och det är väl själva f-n om jag inte ska kunna golva den jäkeln för många år framöver!!!
Klart är i alla fall att mitt liv aldrig mer blir detsamma.

Kram på er alla fina!

Nu är jag ÄNTLIGEN hemma igen!!!

Fy fan, det jag trodde skulle bli ett kortare sjukhusbesök med en snabb liten penicillinkur
blev i stället en resa på fyra dygn...
Men man ska inte räkna med någonting när det gäller herr Cancer, det har jag förstått!

Jag blev alltså dålig på torsdagen, fick enorm frossa och mådde rätt risigt.
Febertermometern visade på drygt 38 grader när jag åkte in till Ryhovs sjukhus.

Det bestämdes där att jag skulle få antibiotika och stanna över natten för säkerhets skull.
Över natten - Jo hoppsan, hejsan...

Frossan gav inte med sig. Så fort alvedon eller panodil slutade verka så kom den tillbaka.
Fy fan, vad jag frös! Jag hoppade i hela sängen med dubbla filtar över mig.
På natten blev det värre än någonsin och plötsligt visade febertermometern på över 40 grader!

40 grader!

Då trodde lilla dumma jag att man var halvt medvetslös!
(Det var säkert ingen större fara med mig men jag var inte
speciellt kaxig då, det kan jag lova... ;o)

Jourläkaren ordinerade dunderkuren Allan med antibiotika och
hela natten låg febern runt 40.
Även på fredagen var febern hög och man kunde bara konstatera att någon slags bakterie
bestämt sig för att slå ut min kropp. Exakt vilken kunde de inte se trots upprepade blodprov.
Men eftersom nivån på de vita blodkropparna var så låg så klarade jag inte av det.

Vad jag nu förstått är inte detta speciellt ovanligt. 
Mina värden har hittills varit bra men det är ganska vanligt att det kommer en "dipp" mellan
behandlingarna då man är extra infektionskänslig.
Vanligtvis kommer det 10 - 12 dagar efter en behandling men för mig kom det nu lite senare
och då passade en ful liten bakterie på att jävlas lite!!!

Så - någon hemgång var det inte tal om förrän jag varit feberfri ett dygn och
det var jag inte förrän i går. Så därför har jag haft en lååååång helg på Ryhov.

:o(

Tack, alla ni som lämnat så fina kommentarer!
Jag har saknat er och varit orolig att ni ska försvinna nu när jag varit borta
och inte kunnat uppdatera!

I torsdags var jag på skiktröntgen och i dag har jag pratat med min läkare om vad denna visade.
Men det är ett kapitel för sig så det tar vi senare.
Nu är jag i alla fall hemma!
(Åtminstone tills på onsdag då det är dags för en ny behandling... Suck!)

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!