Tack & hej från mej

Mina vänner.

Mina kära vänner.

Mina kära FINA vänner.


Om ni alla varit här nu skulle vi suttit runt ett bord och ätit en god måltid.
Sedan skulle jag ha rest mig upp eftersom jag känt att jag gärna ville säga några ord.

Jag skulle sagt att jag tror inte att en enda av er förstår hur mycket ni har betytt för mig under den här tiden.
Jag startade den här bloggen i mitten av september för att ni skulle kunna följa mig på min cancer-resa.
Detta för att mina nära skulle kunna hålla sig uppdaterade utan att jag behövde berätta samma sak
om och om igen för olika människor.

Aldrig trodde jag väl då att den här bloggen, och kontakten med er, skulle vara något av det viktigaste
för mig, och för min chans att möta herr Cancer stark och beslutsam.
 

Ni har varit med när jag mått dåligt, ni har skrattat och skakat på huvudet åt
den galghumor som varit så viktig att bevara.
Framför allt - ni har varit där och för varje månad som gått så har ni blivit flera.
Tack för det!

Men nu får det alltså vara bra.
Kommer säkert att ha bloggabstinens ett tag, men jag är inte den typ av människa som kan ha
en sådan här blogg och bara skriva ibland, när lusten faller på.
För mig är det allt eller inget och det gäller det mesta i mitt liv.
Och jag kommer inte att ha tiden eller energin till det.

Så - det här är det sista inlägget från Cancer-Lotta, den gamla ruggugglan!

Och det har hänt en del med henne under det här halvåret:



Innan håret föll...



Nyrakad men ändå nöjd...



Var ju tvungen att ha lite kul mitt i eländet...

       

Mycket sjukhus har det varit.



En riktigt tung period. Ryser när jag minns...



Resan till Bratislava gav styrka



Dessa hatade sprutor varje kväll!



Denna ständiga trötthet


Ja, det har verkligen varit en resa och ni har varit där hela vägen!

Vad har jag då fått med mig från den här tiden?
(ja, förutom herr Cancer då, för den jäveln har ju bitit sig fast för alltid...)

Jo, jag har lärt mig att man är så mycket starkare än man tror.
Att allt blir mycket lättare om man vågar ha roligt under tiden, samtidigt som man
måste tillåta sig att bryta ihop ibland.

Jag har också lärt mig att det är viktigt att ge. Ge av sig själv till andra. Och det gäller såväl gott som ont.
Ge komplimanger, beröm men tala också om när du tycker något är fel.
Relationerna till andra människor är det absolut finaste vi har.
Men fel relationer är inte värda att ödsla energi på.

Nä, nu ska jag sluta babbla.
Många av oss syns den 10 april.
Jag väntar fortfarande på att fler av er ska säga till att ni kommer på festen.
Själv har jag redan tjuvstartat...



I morgon kväll drar vi till Filippinerna. Därmed sätter jag punkt för den här cancerresan.
Den har varit för jävlig.
Men på ett sätt så vet i fan om jag vill ha den ogjord...



Vink, vink...

Lämnar här min mailadress för er som inte finns på Facebook.
Snälla - hör av er!

liselottedahlberg@telia.com


Och så slutligen:
Puss på munnen!

Nej, så fan heller!
EN STOR FET TUNGKYSS RAKT NED I HALSEN PÅ ER!!!

!!!HA HA!!!

Er
Cancer-Lotta


Kvinnovätska

Mens...

(Ni som nu tycker att detta är skitäckligt att skriva om kan sluta läsa nu...)

Mens...

För de flesta kvinnor är detta ett nödvändigt ont.
(Ja, för de flesta män också - haha!)


Sedan jag började mina cellgiftsbehandlingar i början av september har jag haft mens en gång.
Då sa den i och för sig hej då med besked genom att flyta fritt i hela två veckor.

Men efter det har det varit torrt som fnöske, om man säger så.

Den senaste tiden har det dock kommit små antydningar till molande värk.
Ni kvinnor vet vad jag talar om.
(För män kan jag säga att det inte är samma sak som huvudvärk - och det känner ni väl till?)

Kan alltså anta att det nog snart är dags att bli lite kvinna igen.

På fredag sticker vi alltså på semester.
Och då kan vi ju alla räkna ut med bakdelen vad som kommer att hända.

MEEEEEENS!!!
Det vore ju bara så typiskt!

Det är inte riktigt jag hade tänkte mig en Bloody Mary på Filippinerna!

=(

Jag kan riktigt se mig själv.

En varm kväll efter ännu en dag i solen.
Nyduschade, klädda i lösa, vita linnekläder vandrar vi på en kritvit strand som fortfarande
är ljummen efter dagens hetta. En svag bris från havet svalkar något.

Vi har precis ätit en sen måltid på en restaurang som ligger på stranden och letar nu efter en liten
pittoresk bar där man kan ta sig en drink medans barnen leker i sanden.
Solen går ner och Tony håller min hand och ger mig ibland en kärleksfull kyss.

Ben och armar är fräscht brunbrända. På näsryggen har små, små fräknar vuxit fram och
kinderna är röda efter en hel dags badande och solande i kristallklart vatten.

De rosiga kinderna matchas perfekt av



MITT ARSLE!

MITT MENSFÄRGADE ARSLE!


Följande dagar badar och solar min kära familj medans jag sitter på stranden - sur som ett åskmoln -
med svullen mage, mensvärk och begynnande finnar.

Toaletterna är, som bäst, ett kaklat hål i marken och toapapper känns plötsligt som världens största lyx. 
Möjligtvis finns det nån liten krum toalettgumma som tar hutlöst betalt för det åtråvärda pappret.
Och då får man en ruta... 


Nä, mensen kan herr Cancer faktiskt få behålla!

;)


Puss på er!




Stubb och vägbeskrivning

Jahaja.

Så var det inte så många inlägg kvar att skriva på den här gamla bloggen...

På fredag åker vi så jag tänkte att det sista inlägget blir på torsdag.
Sedan slipper ni den här gamla cancerskatan - haha!

Är mycket piggare nu. Känner för varje dag hur energin kommer tillbaka mer och mer.
Det är ganska konstigt hur snabbt man ställer om sig.
Det som bara för någon månad sedan var hela min vardag - sprutor, mediciner, biverkningar och behandlingar -
det känns redan väldigt avlägset.

Har jag verkligen gått igenom allt det där?

Och det faktum att jag med all sannolikhet kommer att få göra om det är ingenting som stör mig i dag.
Ja - kom igen då! Jag har klarat det en gång och jag gör det igen!
Jag ska trötta ut den där jävla herr Cancer så att han ger upp till slut!

:)

Känns skönt att håret nu börjat växa ordentligt men det har också sina nackdelar.
Har ni till exempel någonsin haft stubbiga ögonbryn?
Det har jag...

Och ögonfransarna fortsätter att irritera och ömma.
De har heller inte den goda smaken att växa i takt.
Vissa är nu långa medans andra är korta och pekar rakt upp eller ned.
Ögonfransböjaren är just nu min bästa vän, kan jag meddela!

♥  ♥  ♥  ♥

Jag hoppas nu att ni inte har missat mitt förra inlägg!
För er som undrar var jag bor har vi en karta här:
http://www.hitta.se/ViewDetailsWhite.aspx?vad=liselotte+erndin&Vkiid=5EqoI07P4iqO5to6ZmMl3Q%253d%253d&Vkid=93909979


Puss på öronhåren på er! ♥


Partyyyyyyyyy

Hej mina govänner!!!

Har ni saknat mig i helgen?

Vet att jag varit en slarvig flicka men ni förstår, jag har haft såååå mycket att göra!

Jag har tvättat sommarkläder, rotat fram solkrämer, hejat på svenskarna i OS, dreglat över Peter Jöback,
pillat mig i naveln och sålt lite kakor.
Så det har inte varit så mycket tid över att blogga...

På fredag kväll drar vi till Stockholm, flyget till Hong kong går på lördag
så nu går jag bara omkring och myser på´at.
Har varit inne i stan och köpt lite apoteksgrejor, tvål, schampo och sånt som vi ska ha med oss.

=)))))))))

Men nu vill jag att ni ska gå och hämta er almanacka! Ta med en penna också - en röd!

...............................

Så - har ni gjort det nu?

Då vill jag att ni bläddrar fram till lördagen den 10 april.

.............................

Färdigt?

Bra, då vill jag att ni tar rödpennan och skriver:

FEST HOS CANCERLOTTA!
FÅR INTE MISSAS!!!




Ja, då ska vi fira att herr Cancer har besegrats för den här gången!
Det är också mitt sätt att tacka alla er som varit med och stöttat mig, läst min knasiga blogg
och gett mig styrka under en ganska jobbig period.

Tänkte så här: Jag fixar lite enkel mat och ni tar själva med er läskeblasken (hmfr...).
Har ni tur kanske jag skramlar fram en liten chipspåse också...
Och har ni riktig tur (eller otur) kan det hända att jag rotar fram gamla schlagerskivor...
:O)

Hur som helst - så godtar jag inga som helst ursäkter för att inte dyka upp.

Jobbar ni? - Byt med en arbetskompis!

Fyller er gamla mormor år? - Det gör hon förhoppningsvis nästa år också!

Har ni brutit benet? - Hoppa hit!


Jag vill se er här den 10 april!!!

Nu sitter det säkert en hel del av er och tänker att "nej, inte kan jag gå dit - jag har ju bara läst
hennes blogg men känner henne inte särskilt väl. Hon menar säkert inte att jag är bjuden...".

Men se, det menar jag visst! Har ni läst min blogg så har ni brytt er om hur det går för mig
och då är ni mina vänner.
Och mina vänner kommer på min fest, eller hur?

För er som har en bit att åka så finns här en hel del sängplatser. Säg till i god tid bara så att jag
kan fixa med det men 8, 9 platser i sängar är inga problem.
Därtill finns det två soffor och några madrasser så det löser vi.

Ni som absolut vet att ni kommer kan väl skriva en kommentar här, skicka ett sms eller mail.
Bestämmer ni er sista dagen för att komma så går det bra, det med...
=)

Men hörrni - kul ska vi ha på vår egen lilla "kräft"-skiva - haha!
Och herr Cancer är inte bjuden!


Kram & Puss i ögonvrån!


RSS 2.0