Nu flyttar jag!

Heeeej!
 
Från och med idag flyttar jag den här bloggen till tidningen Östran!
 
Jag hoppas att ni alla gullbullar följer med mig dit!
 
 
http://blogg.ostran.se/cancerlotta/
 
 
 
Puuuuuuuuuuussssssssss!!!!!!!!!

Ett dilemma

Åhhhhhhhhhh, vilken dålig flicka jag är!!!!!!
 
Jag har ju inte bloggat på evigheter och ser att ni ändå är massor som går in här!
 
Saken är den att jag haft besök i helgen. Min fina bonusdotter och hennes lika fina nyblivne make har varit här.
 
Vill jag lägga tid på att blogga då?
Näääääääääääää.
 
Vill jag lägga tid på herr Cancer då?
Näääääääääääää.
 
 
För det är ju så. Samtidigt som den här bloggen är en underbar ventil och psykolog för mig så påminner den mig hela tiden. Om cancer. 
Jag känner mig väldigt kluven när det gäller detta.
 
Jag vet att en blogg är bara intressant när den uppdateras.
 
Annars tröttnar ni. Glömmer. Det är så vi funkar. Om ingen matar oss kontinuerligt så går vi vidare till annat, mer intressant...
 
Och jag vill inte förlora er.
För utan er, utan att jag ser att antalet besökare ligger konstant, så tröttnar även jag. Då kan jag lika gärna skriva dagbok på vackert papper och med litet guldigt hänglås.
En blogg kräver respons. Så är det.
 
Så därför är det så motstridigt.
 
När jag glömmer herr Cancer, och bara är, så skriver jag inte så mycket - och försummar er.
När jag är "cancerpåmind" skriver jag mycket - och har er nära.
 
Den enda lösning jag kan hitta är att jag blandar upp bloggen även med annat, som inte har med cancer att göra. Som ändå är jag, liksom.
 
Är det okej för er eller tröttnar ni då???

Lyteskomik???

Alltså - jag är så jäkla GLAAAAAAD!!!!!
 
Fick ett mail i dag på morgonen med ett riktigt toppenerbjudande!
 
De här fina, fina människorna erbjuder mig en cancerförsäkring!
Kan ni tänka er, va? Så himla schysst!!!
 
 
 
 
 
Ja, ni ser ju själva! Upp till 100 00 i en engångssumma och 5000 i månaden i ett år!
 
Givetvis kommer jag att nappa på det här.
Har redan beställt en solresa, en ny soffgrupp och kollat in en häftig sportbil på avbetalning.
 
Tänk att det finns så snälla människor, hörrni!
Och att de har en sådan KOLL!!!!
 
De blir nog jätteglada när jag nu ringer och tackar ja!
 

Från limpa till baguette

Hej svejs på dig, du vackra!
 
 
Jaha, så kan jag meddela att jag kom iväg på tuttröntgen till slut!
 
Varje gång jag är där så undrar jag hur de med miniboopiesar får in sina mellan de där plattorna...
 
Själv har jag ju mer något som påminner om - ja, vad ska vi jämföra det med?
Mer som, som... Skogaholmslimpor.
Denna anatomiska beskaffenhet innebär att jag först slänger upp dem på plattan.
Schlafs, liksom.
 
Och när Humle eller Dumle väl ligger på bordet så draaaar sköterskan och sliiiter i dem från motsatt håll så att de allt mer går från Skogaholmslimpa till en avlång, överjäst fransk baguette och nästan flyter ut på andra sidan.
 
Var de inte schlappa och schladdriga innan så blir det ju det efter den behandlingen, tänker jag.
Typ.
 
Funderade ett tag på att be henne ta en bild men så tänkte jag att ni kanske ska äta middag eller ta er en god macka snart... Så jag avstod. Haha!
 
 
En av anledningarna att hon slet så var att hon ville försöka få med lymfkörtlarna i armhålan. Så gör de alltid men nu var det väl extra viktigt. Då ser vi om herr Cancer har varit elak nog att hälsa på där också.
Bra bra. Håll koll på de små körtlarna.
 
 
Fick för övrigt en kallelse till min läkare på hematologen idag. Den 7 oktober ska jag dit.
 
Gött mos. Då kan jag ställa lite frågor och vi får lägga upp en plan på hur täta kontroller jag ska göra framöver och så där.
Och så kan jag ju hoppas på att han känner igenom mig riiiiiktigt noga, den där lilla läckerbiten! Att vi, så att säga VERKLIGEN leker doktor! Man har ju liksom en hel del lymfkörtlar i ljumsken till exempel... Blink, blink!
 
(Shit, jag hoppas verkligen att min läkare aldrig hittar till min blogg! Då skäms jag ihjäl och måste byta till TANT-läkaren med krullpermanent! Huuuuuuu!!!!)
 
Nähä, hörrninini.
Nu får det vara bra för tillfället.
Måste ta hand om den rena tvätten. Ställde den i tvättkorgen på hallgolvet och tänkte att någon skulle förstå vinken.
Det var det ingen som gjorde, kan jag säga...
 
Tack, puss och hej,
från herr Cancer och mig!
♥ ♥ ♥

Och där kom lilla Jante!

Har haft finfrämmande här på förmiddagen, minsann.
 
Tidningen Östran, där jag skriver krönikor, har varit här och gjort en intervju. Tanken är att jag ska flytta den här bloggen till deras hemsida inom kort och inför det ville de göra ett reportage om mig, herr Cancer och mitt bloggande.
 
Vi pratade länge. Om förväntningar, sorgen, livsglädjen och hur jag ser på mitt liv. Det ska bli spännande att se vad hon gör av det i tidningen.
 
Det är lite knepigt, det där. 
Jag får ofta höra att min öppenhet kring cancern kan hjälpa andra. Jag vet att det är så. Jag vet att andra, i samma eller liknande situation, har hittat stöd, tröst och inspiration av min blogg.
Det är underbart och ger faktiskt den här sjukdomsskiten lite mening.
Därför skriver jag krönikor om det. Därför tycker jag att en sådan här artikel är viktig.
 
Å andra sidan kan jag i bland undra om folk tycker att jag koketterar över min cancer. Förstår ni? Att jag använder min sjukdom för att få lite uppmärksamhet och en kvart i rampljuset.
Jag säger inte att det är så. Jag säger att jag i bland undrar om andra uppfattar det så?
Att jag gör mig märkvärdig, liksom?
 
 
 
Jaha ja. Där kom alltså lilla Jante och knackade på.
Knack och tack, lille du. 
Nu kan du gå igen!!!
 
 
 

Krönika

Hej hopp!
 
För er som inte vet så är jag frilansjournalist. 
Ett av de återkommande uppdrag jag har är som krönikör för tidningen Östran här i Kalmar. 
 
Här den krönika som var i gårdagens tidning:
 
 http://www.ostran.se/NYHETER/Kalmar/Oestrans-kroenikoer-Cancern-har-bitit-sig-fast-i-min-kropp

Döden får mig att se

Satt i bilen på väg hem från Jönköping i dag. 
 
Vägen mellan Vetlanda och Nybro måste vara en av de tråkigaste i Sverige. Skog. Skog. Och så ännu mer skog.
Jag har åkt vägen så många gånger. Bara sett den som en sträcka att avverka.
 
Så var det inte idag. Jag vet inte varför.
Jag såg träden. SÅG dom. Såg löven, barren, stammarna som vid en första anblick ser likadana ut men som är lika unika som oss människor. Såg mörkret i det djupa bakom den täta skogen. Ett vackert mörker. Ett rofyllt djup. Inte skrämmande. Inte hotfullt. Bara en del av det som bildar en skog i det mörkaste Småland.
 
Precis som vi, tänkte jag. Utan mörker, det djupa mörkret, är vi inte kompletta. Utan mörker är vi inte levande människor. Bara ljus är inte liv.
 
Att omfamnas av det svarta emellanåt får oss - mig - att se färgerna mycket klarare. Njutningen blir så mycket skönare. Tacksamheten så mycket djupare. 
 
Att knackas på axeln av Döden är inte bara dåligt.
Jag säger att Den knackar mig på axeln, för jag har aldrig riktigt tvingats se den i vitögat.
Inte på riktigt. Inte än.
 
Men den har knackat och gjort sig påmind. Berättat med tydlighet att den finns där runt hörnet, väntande. Väntar på att besegra mediciner och behandlingar. Att hitta en väg att vinna. Att hitta en svag punkt där den kan nästla sig in, växa och ta över. Den bara väntar...
 
 
Det är den knackningen som i dag fick mig att se barren, löven och skogen i stället för bara en sträcka att avverka. Som får mig att älska lite djupare.
 
Döden får mig att se.
 
Och det, mina vänner, är ju faktiskt något bra.
 
På ett sätt kan jag faktiskt känna mig priviligierad.
 
 

Jäkla blubb!

Det finns ett ljud som jag hatar. 
Ett äckligt cancerljud som har varit borta i flera år men som nu är tillbaka. 
 
Man kan säga att det "blubbar" i min mage, i mellangärdet. Blubb, blubb. Som om det kluckar där inne. 
 
Det här ljudet var ett av de första tecknen på min cancer, för drygt fyra år sedan. Läkarna trodde att jag hade IBS, en tarmsjukdom. 
Blubb, blubb. 
 
Det var inte IBS. Det var tumörer i mellangärdet. Det vet vi ju idag. 
 
När det där ljudet nu är tillbaka blir jag precis vansinnig! HÅLL KÄFTEN, skriker jag ljudlöst. 
LÅT MIG VARA! PÅMINN MIG INTE!!!
 
Men det fortsätter. 
Blubb, blubb. 
 
 

Jäkla blubb!!!

 

Varför blir jag SJUK??????

Jag blir så trött...
 
Ni som känner mig vet att jag började träna rejält för ca 1,5 år sedan. Träna och äta rätt. Det vill säga - bort med vitt och in med fullkorn. Bort med socker och minska på farliga fetter. Ja, ni vet - de där allmänna regler som gäller.
Jag la om min livsstil. JAG - som aldrig satt min fot i ett gym, aldrig sprungit längre än 200 meter och som tog bilen till grannen - jag tränade plötsligt fem dagar i veckan. Och jag ÄLSKADE det!
 
Jag förlorade ca 10 kilo och mådde bättre än jag gjort någonsin förr.
Jag var stark, vältränad, pigg och vackrare än någonsin!
 
Under den tiden fick jag också mycket beröm av min läkare.
Träning stärker immunförsvaret och ett starkt immunförsvar är a och o för mig för att hålla cancern borta.
Det låter ju helt logiskt, eller hur?
 
Av olika anledningar har det dock varit dåligt med allt det där det senaste halvåret. (Ja ja, lite längre än så är det kanske...)
 
 
Men sedan jag fick veta att cancern är tillbaka har jag verkligen bestämt mig.
Jag VILL ta hand om mig.
Jag VILL ha den starkaste, sundaste kropp jag kan uppbåda.
Dels för att orka kämpa mot det som händer i min kropp.
Men också för att vara stark inför en eventuell kommande behandling.
Jag VILL!
 
Men varje gång jag kommer igång med träningen på allvar så kommer de som ett brev på posten.
SJUKDOMARNA!!!
 
Två veckors träning - sedan vaknar jag med ont i halsen, feber eller influensasymptom.
 
I dag var det dags igen-
Sedan förra måndagen har jag lagt om min kost och tränat. Inte överdrivet utan fem pass på nio dagar.
 
Och i morse vaknade jag med????
 
Just det, ont i halsen. Nysningar och en allmän vara-sjuk-känsla.
 
VARFÖR???
 
Är det för att jag helt plötsligt anstränger mig hårt?
 
 
Eller är det cancern som gör att jag inte KLARAR att anstränga mig hårt???
 

Vad är det meeeed mig???

Alltså, hur dum i huvudet får man vara??????
 
Här går man omkring med lite cancer.
 
Här har man en mamma som dog i bröstcancer.
En mormor som dog i bröstcancer.
En mammas moster som dog i bröstcancer.
En mormors mor som förmodligen dog i bröstcancer.
 
 
Så förutom mitt lymfom kan man alltså tänka sig att jag befinner mig i en ganska stor riskgrupp när det gäller att även få bröstcancer. Eller hur??? Det kan vi väl liksom vara lite överens om?
 
Har tagit upp detta med min läkare som kommer att kontakta sina bröstcancerkollegor för att höra hur vi ska göra med detta. Hur ofta jag ska kolla Humle & Dumle osv. 
Det känns ju liksom som att en cancerform kan räcka. Är inte så sugen på fler, kan jag känna.
 
Därför vill jag gärna att de har koll på mig. Mammografi varannat år känns inte tillräckligt. Mycket hinner hända däremellan.
 
 
Så - när nu en kallelse för mammografi kom - vad gör jag?????
 
 
 
JAG GLÖMMER BORT DET!!!!!
 
Kom på det i morse. Sprang och tittade på kallelsen. Jo då, tjena. 3 september skulle jag varit där.
 
 
Jag blir så trött på mig själv.... Känns som att jag har mos i huvudet och har tappat allting....
 
Att man glömmer att köpa fetaost på City Gross är väl en sak. Men så här viktiga saker? Som jag t.o.m är lite orolig för???
 
 
Senil vid 46. Hur ska det bli om jag når 66???

Stackars, stackars Tony...

Altaner är jobbigt

Grannarna kom in i går. 
 
Tony ville ha lite tips från Man-grannen om vårt kommande altanbygge. Efter en stund kom även Kvinna-grannen över.
Hon ville nog inte prata altan utan bara vara trevlig.
Och trevligt blev det, kan man säga...
 
Hade faktiskt ingen aning om att man kan bli så torr i strupen och tung i huvudet dagen efter man har pratat om altaner...
 
Dessutom var det någon som smög in medan Man-grannen och Kvinna-grannen var här och snodde min konjak. Såg nämligen i morse att den var slut. Vin hade de tydligen också tagit med sig.
Det är lågt tycker jag...
 
Så i dag måste alla prata tyst och vara snälla. För jag är lite upprörd i huvudet.
Och vi ska inte ens nämna ordet altan. Än mindre jobba med den.
Jag vill ju liksom inte vara upprörd i huvudet i morgon också.
 
Lite så känner jag.

I´M BACK!!!!!!

Hej i bloggvärlden!
 
Det var över en vecka senast jag skrev. (Fyyyyyy, Liselotte!!!!)
 
Under den veckan har jag landat. Hittat mig själv. Läst era fina inlägg här och på Facebook, sms och mail.
Känt kärleken. Meningen med livet. Den RIKTIGA meningen. Inte den som är ett låååååångt liv. Utan att det är ett... liv.
 
Jisses, vilka klyschor.... Jag som journalist borde kunna bättre än så, haha!
 
Men det är så. 
Jag har landat. Landat i beskedet om återfall.
Det är konstigt, men på många sätt var faktiskt återfallet en värre smäll än cancerbeskedet 2009.
 
På något sätt TRODDE jag verkligen att jag var unik. Att även om follikulärt lymfom innebär återfall så skulle det inte drabba MIG! Inte MIG!!!! 
Vilken hybris, va?!?
 
Jag sa till alla att det skulle komma tillbaka men någonstans trodde jag inte det. Som om jag skulle vara något så jävla annorlunda. Som om det skulle vara synd om mig som har det så förbaskat bra!
 
 
Men nu har jag landat. Insett. Inte accepterat för det tänker jag banne mig ALDRIG göra!!!!
Men insett att så här är det.
 
Landat. Och går vidare.
 
Det FINNS bättre behandlingar i dag. Jag har stor chans att leva med lymfomet länge, med behandlingar där emellan. Och vem är då jag att klaga???????
Vem är då jag att klaga medan andra sitter i rullstol, blir döva,blinda, förlorar ben och armar, förlorar sina BARN?!?!?
 
Vem är jag som kräver att allt ska vara perfekt??? Som ändå har - allt!!!
 
 
Näääää, nya tag nu.
Livet väntar på mig.
 
Ta mig tusan!
 
NU KÖÖÖÖÖÖÖÖÖR VI!!!!!!!!!!!!
SKÅÅÅÅÅL!!!!!!
 
 
 
 
 
 

Jäkla internet!

Vet ni vad det värsta är man kan göra när man fått en sån här liten "piffig" diagnos som jag har?
 
Det är att googla. Det är ett big no, no, no...
 
ALLA har sagt det till mig redan från början. GOOGLA INTE på lymfom!!!
 
 
Så givetvis har jag googlat massor! Jajamensan!
 
Och vet ni vad? Jag är nog lite död snart. Eller rentav mycket. Om man får tro vissa sidor.
Kände efter i dag och jag kände mig dock inte särskilt död. Min spegelbild syntes till och med i spegeln!
 
Att hitta information på nätet, och framför allt att sålla, är oerhört svårt. Å ena sidan är jag alltså död nu. Å andra sidan kommer jag att leva läääääääänge med den här sjukdomen. Hmmmm.... Var i detta är jag???
 
Faktum är att ingen vet. Faktum är att det finns statistik men att allt ändå bara är ena jäkla gissningar. Ingen vet vad som gäller för just mig. Vissa dör. Andra inte. Punkt. 
 
Fast nu är det ju så här att dö hade jag inte tänkt. Än. På länge. Fast det kanske jag gör. Om ett år. Ingen vet.
Eller så hamnar jag på hemmet och dör av ett simpelt lårbensbrott.Ingen vet.
Vissa dör. Andra inte. Punkt
 
KÄMPA, säger alla till mig. INGEN ÄR STARKARE ÄN DU, säger alla till mig.
Mmmm... Så är det kanske. Men herr Cancer skiter i det. Han tar vad han behagar och det verkar som om han har blivit tänd på just mig, det lilla krypet.
 
I dag är jag stressad. Och med en mage som redan är heeeeeelt körd sedan en månad tillbaka ( jag lovar - jag ska INTE gå in på några lösa detaljer) så gör inte stress saken bättre.
 
Tur det finns konjak.
Vad vore världen utan MEDICIN?!?!

Så var vi i gång igen!

Jissahissaness vilken respons!!!
 
Efter mitt inlägg i går är jag helt överväldigad!
Så många fina ni är där ute i cybervärlden. De flesta av er på Facebook känner jag ju men hur lyckades 250 personer hitta hit, till bloggen, i går???
Inte vet jag men det värmer mitt hjärta oerhört.
 
Under förra resan var det just bloggen som var min livlina, förutom familj och vänner. Den var en ventil där jag kunde lufta allt och där jag kunde berätta för alla på en gång i stället för att ständigt behöva göra uppdateringar till vänner via telefon. Jaja, ni vet allt det där.
Så därför har jag faktiskt nu gått och väntat på att sparka liv i den igen.
 
Få skriva. Det är min terapi.
 
Kanske skulle berätta lite om hur jag mår egentligen i allt detta.
 
Jo, tack, hörrni - jag mår jättebra!!!
 
Jo, tack, hörrni - jag mår skit!!!
 
Det beror helt enkelt på vilken dag man frågar.
 
Jag är ofta trött. Det är inte många dagar jag inte lägger mig en stund mitt på dagen. Växande lymfkörtlar tar på krafterna, ska ni veta. För så är det ju med den här cancerformen. Det är inte tumörer som ploppar upp och börjar växa i min kropp. Det är lymfkörtlarna som attackeras och växer.
 
Som jag berättade i går sitter det en under mitt vänstra öra. Den är stor som en vindruva ungefär.  Fast inte lika god. Ibland är den större, ibland är den mindre. Hur stora körtlarna i mellangärdet är vet jag faktiskt inte. Men jag är svullen där. Har gravidmage på mitten, så att säga!
 
Vid det här laget har den första chocken lagt sig. Det är nu två månader sedan jag upptäckte att jag fått besök igen. Men det var först den 12 augusti jag fick klara besked från läkaren.
En otrooooligt hurtig kvinnlig läkare (min hade semester). Som förklarade snabbt och koncist att någon behandling var det inte tal om just nu och det var väl skönt att slippa DET mitt i sommaren???? Jo, tjena. Jag är sjuk men får ingen behandling. Ska det göra mig GLAD???
Doktor Hurtig var inte trevlig. Inte alls, faktsiskt. Doktor Hurtig fick mig att känna mig som en hypokondriker när jag berättade hur jag mår. Hon log för mycket.
Hon hade dessutom kort hår med permanent. VEM permanentar ett kort hår 2013???
Inte för att det spelar någon roll - jag vet! - men det där krullet störde mig och gjorde henne än mindre sympatisk.
Doktor Hurtig bodde jobba vid ett löpande band med sin hurtighet och sin permanent.
Lite så känner jag. 
 
Men de kommer nu att ha koll på mig och jag kommer att gå på återbesök ofta för att följa hur det växer. Och det är helt beroende på hur jag MÅR som avgör när behandling sätts in. Och då är det inte Doktor Hurtig som avgör utan MIN läkare. Doktor Snygg! (Jo då! Namnam! Och det kan jag väl vara värd!?!?)
 
Min största farhåga just nu är att detta ska inkräkta på familjens semester till Vietnam i oktober/november.
Jag, gomaken och sötbarnen med varsin ryggsäck under ett par veckor.
Tänk om jag inte kan? Orkar? Tänk om herr Cancer TAR MIN SEMESTER????
 
Nääääää. Så får det inte bli.
Det vore inte rättvist.
 
Lite så känner jag.

Han hälsade på igen...

Jag hoppades på att aldrig behöva skriva det här inlägget...
I min enfald - och optimism - trodde jag någonstans att jag var fri...
 
Jag VISSTE att cancern är kronisk. Men jag VISSTE också att ett fåtal procent aldrig fick den tillbaka.
Jag trodde att jag var en av dom. VILLE tro!
 
Men det är jag inte...
 
Den 27 juni, mitt under en frukost i Barcelona, känner jag en knöl på min hals. Strax under det vänstra örat känner jag - en knöl. En förbannad, jävla KNÖL!!!!!!!!!!!!!!!
 
Jag säger inget.. Inte då. Men jag tittar på Tony. Och han förstår. Förstår vad jag känt.
Barnen är med och vi säger - ingenting... 
 
En knöl...
 
 
Efter det har det tagits en biopsi på knölen och jag har genomgått en röntgen av hela mellangärdet.
 
Och de finns där. Inte stora. Men de finns där. Knölarna. Tumörerna. Lymfomet. Cancern.
 
Det har börjat växa igen. Herr cancer är tillbaka. Oinbjuden Ovälkommen. Tillbaka.
 
Detta har varit min sommar. Han är tillbaka. Jag har inte velat säga något högt eftersom min älskade bonusdotter skulle gifta sig i lördags. Jag ville att hon skulle ha den dagen som sin egen - i lycka! Så alla har haft munkavle.
 
Men ikväll berättade jag.
 
Om den svullna magen, om tröttheten. Om det faktum att det än en gång växer i min kropp...
 
 
I nuläget blir det ingen behandling. Inte än. Men det kommer.
 
Follikulärt lymfom växer långsamt. Det är inte aggressivt.
Därför väntar man tills jag får RIKTIGA sjukdomssymptom innan behandling sätts in.
 
Det kommer tillbaka. Och sätter man in behandling NU kanske det kommer tillbaka om två år.
Om man väntar ett halvår och sätter in behandling dröjer det två år från BEHANDLINGEN tills det kommer tillbaka.
 
Det handlar om att ge mig mer tid. Mer liv. För det kommer att komma tillbaka gång på gång.
När det kommer för sista gången är det ingen som vet.
Läkarna gissar. Är hurtiga. Men ingen vet.
 
Men jag vet att det nu växer cancer i min kropp.
Och i nuläget är det tillräckligt att ta in...

Okej då...

Ni är ju för roliga!

Varför går ni in på bloggen???
Jag har ju LAGT NER.

SLUTAT

DRAGIT NED RULLGARDINEN

GJORT SORTI


Jag gick nu in för skojs skull för att se om det stod 0 på antalet besökare,
men - inte då.

44 personer har varit inne i dag för att - ja, inte vet jag!
Hihi, ni e ju för roliga...

Men, men, kära kamrater, när jag nu ändå är här kan jag ju meddela er alla att jag nu är kvinna igen!
Japp, mensen kom i dag och därmed är det sista steget avklarat.
Herr Cancer lyckades inte ens hålla kvar min mens - haha!

Vill också passa på att påminna om

FESTEN!!!

På lördag klockan 18.00
Eksjövägen 11 i Bodafors.
(Det är det hiskeligt fula, stora gula eternithuset som är rätt hyfsat inuti...)

Men hörrni, nu lägger jag ner... tror jag... eller kanske ett tag till... nä, nu får det vara bra!
Fast man vet ju aldrig...

;)


♥ ♥ ♥


Tack & hej från mej

Mina vänner.

Mina kära vänner.

Mina kära FINA vänner.


Om ni alla varit här nu skulle vi suttit runt ett bord och ätit en god måltid.
Sedan skulle jag ha rest mig upp eftersom jag känt att jag gärna ville säga några ord.

Jag skulle sagt att jag tror inte att en enda av er förstår hur mycket ni har betytt för mig under den här tiden.
Jag startade den här bloggen i mitten av september för att ni skulle kunna följa mig på min cancer-resa.
Detta för att mina nära skulle kunna hålla sig uppdaterade utan att jag behövde berätta samma sak
om och om igen för olika människor.

Aldrig trodde jag väl då att den här bloggen, och kontakten med er, skulle vara något av det viktigaste
för mig, och för min chans att möta herr Cancer stark och beslutsam.
 

Ni har varit med när jag mått dåligt, ni har skrattat och skakat på huvudet åt
den galghumor som varit så viktig att bevara.
Framför allt - ni har varit där och för varje månad som gått så har ni blivit flera.
Tack för det!

Men nu får det alltså vara bra.
Kommer säkert att ha bloggabstinens ett tag, men jag är inte den typ av människa som kan ha
en sådan här blogg och bara skriva ibland, när lusten faller på.
För mig är det allt eller inget och det gäller det mesta i mitt liv.
Och jag kommer inte att ha tiden eller energin till det.

Så - det här är det sista inlägget från Cancer-Lotta, den gamla ruggugglan!

Och det har hänt en del med henne under det här halvåret:



Innan håret föll...



Nyrakad men ändå nöjd...



Var ju tvungen att ha lite kul mitt i eländet...

       

Mycket sjukhus har det varit.



En riktigt tung period. Ryser när jag minns...



Resan till Bratislava gav styrka



Dessa hatade sprutor varje kväll!



Denna ständiga trötthet


Ja, det har verkligen varit en resa och ni har varit där hela vägen!

Vad har jag då fått med mig från den här tiden?
(ja, förutom herr Cancer då, för den jäveln har ju bitit sig fast för alltid...)

Jo, jag har lärt mig att man är så mycket starkare än man tror.
Att allt blir mycket lättare om man vågar ha roligt under tiden, samtidigt som man
måste tillåta sig att bryta ihop ibland.

Jag har också lärt mig att det är viktigt att ge. Ge av sig själv till andra. Och det gäller såväl gott som ont.
Ge komplimanger, beröm men tala också om när du tycker något är fel.
Relationerna till andra människor är det absolut finaste vi har.
Men fel relationer är inte värda att ödsla energi på.

Nä, nu ska jag sluta babbla.
Många av oss syns den 10 april.
Jag väntar fortfarande på att fler av er ska säga till att ni kommer på festen.
Själv har jag redan tjuvstartat...



I morgon kväll drar vi till Filippinerna. Därmed sätter jag punkt för den här cancerresan.
Den har varit för jävlig.
Men på ett sätt så vet i fan om jag vill ha den ogjord...



Vink, vink...

Lämnar här min mailadress för er som inte finns på Facebook.
Snälla - hör av er!

liselottedahlberg@telia.com


Och så slutligen:
Puss på munnen!

Nej, så fan heller!
EN STOR FET TUNGKYSS RAKT NED I HALSEN PÅ ER!!!

!!!HA HA!!!

Er
Cancer-Lotta


Kvinnovätska

Mens...

(Ni som nu tycker att detta är skitäckligt att skriva om kan sluta läsa nu...)

Mens...

För de flesta kvinnor är detta ett nödvändigt ont.
(Ja, för de flesta män också - haha!)


Sedan jag började mina cellgiftsbehandlingar i början av september har jag haft mens en gång.
Då sa den i och för sig hej då med besked genom att flyta fritt i hela två veckor.

Men efter det har det varit torrt som fnöske, om man säger så.

Den senaste tiden har det dock kommit små antydningar till molande värk.
Ni kvinnor vet vad jag talar om.
(För män kan jag säga att det inte är samma sak som huvudvärk - och det känner ni väl till?)

Kan alltså anta att det nog snart är dags att bli lite kvinna igen.

På fredag sticker vi alltså på semester.
Och då kan vi ju alla räkna ut med bakdelen vad som kommer att hända.

MEEEEEENS!!!
Det vore ju bara så typiskt!

Det är inte riktigt jag hade tänkte mig en Bloody Mary på Filippinerna!

=(

Jag kan riktigt se mig själv.

En varm kväll efter ännu en dag i solen.
Nyduschade, klädda i lösa, vita linnekläder vandrar vi på en kritvit strand som fortfarande
är ljummen efter dagens hetta. En svag bris från havet svalkar något.

Vi har precis ätit en sen måltid på en restaurang som ligger på stranden och letar nu efter en liten
pittoresk bar där man kan ta sig en drink medans barnen leker i sanden.
Solen går ner och Tony håller min hand och ger mig ibland en kärleksfull kyss.

Ben och armar är fräscht brunbrända. På näsryggen har små, små fräknar vuxit fram och
kinderna är röda efter en hel dags badande och solande i kristallklart vatten.

De rosiga kinderna matchas perfekt av



MITT ARSLE!

MITT MENSFÄRGADE ARSLE!


Följande dagar badar och solar min kära familj medans jag sitter på stranden - sur som ett åskmoln -
med svullen mage, mensvärk och begynnande finnar.

Toaletterna är, som bäst, ett kaklat hål i marken och toapapper känns plötsligt som världens största lyx. 
Möjligtvis finns det nån liten krum toalettgumma som tar hutlöst betalt för det åtråvärda pappret.
Och då får man en ruta... 


Nä, mensen kan herr Cancer faktiskt få behålla!

;)


Puss på er!




Stubb och vägbeskrivning

Jahaja.

Så var det inte så många inlägg kvar att skriva på den här gamla bloggen...

På fredag åker vi så jag tänkte att det sista inlägget blir på torsdag.
Sedan slipper ni den här gamla cancerskatan - haha!

Är mycket piggare nu. Känner för varje dag hur energin kommer tillbaka mer och mer.
Det är ganska konstigt hur snabbt man ställer om sig.
Det som bara för någon månad sedan var hela min vardag - sprutor, mediciner, biverkningar och behandlingar -
det känns redan väldigt avlägset.

Har jag verkligen gått igenom allt det där?

Och det faktum att jag med all sannolikhet kommer att få göra om det är ingenting som stör mig i dag.
Ja - kom igen då! Jag har klarat det en gång och jag gör det igen!
Jag ska trötta ut den där jävla herr Cancer så att han ger upp till slut!

:)

Känns skönt att håret nu börjat växa ordentligt men det har också sina nackdelar.
Har ni till exempel någonsin haft stubbiga ögonbryn?
Det har jag...

Och ögonfransarna fortsätter att irritera och ömma.
De har heller inte den goda smaken att växa i takt.
Vissa är nu långa medans andra är korta och pekar rakt upp eller ned.
Ögonfransböjaren är just nu min bästa vän, kan jag meddela!

♥  ♥  ♥  ♥

Jag hoppas nu att ni inte har missat mitt förra inlägg!
För er som undrar var jag bor har vi en karta här:
http://www.hitta.se/ViewDetailsWhite.aspx?vad=liselotte+erndin&Vkiid=5EqoI07P4iqO5to6ZmMl3Q%253d%253d&Vkid=93909979


Puss på öronhåren på er! ♥


Tidigare inlägg
RSS 2.0