cancerlotta

Måste åka akut till sjukhuset.
Har fått feber och den värsta feberfrossa jag varit med om.
I morse var jag och lämnade prover och det visade sig att nivån på de
vita blodkropparna är jättelåg.
FAN!

Så nu måste Tony och jag slänga oss i väg till Ryhov så att jag får penicillin intravenöst.

MÅR SKIT!

Glömde ju!

I går morse, i Bratislava, gick Tony ut för att handla en sväng innan
vi skulle åka till flygplatsen.
När han kom tillbaka hade han en avlång ask i ett vackert paket till mig.

Inuti den låg det här armbandet i vitguld.
Vackert vad?



Är han världens finaste eller är han världens finaste?
Och han är MIN!!!

Hör du det herr Cancer - där har du lite att lära om hur man behandlar en kvinna!

Hej på er!

Nu är jag hemma igen efter en helt uuuuuunderbar resa!
Jag ville aldrig åka hem från denna romantiska, fantastiska stad som Bratislava är.

Det började med när vi kom till hotellet. Det visade sig att rummet jag bokat var en
svit som bestod av två härliga rum plus ett extra rum för garderober och påklädning.

       

Underbart!!!

Vi gav oss genast i kast med att tömma minibaren som var välfylld...

I övrigt har vi ätit mycket gott, druckit ännu godare, promenerat massor och
tagit långa bad i rummets jacuzzi. 

   

Bratislava är verkligen en underbar stad som rekommenderas varmt om man
vill göra en kulturell och romantisk resa. En stoprstad med småstadskänsla.
Mycket kullerstensgator och härliga restauranger  inhysta i gamla vackra källarvalv.
Att temperaturen utomhus dessutom låg på 15, 16 grader och
solen strålade gjorde ju inte resan sämre...

   


Visst har jag varit trött emellanåt. Vi har fått gå till hotellet så att jag har fått vila
och det har inte blivit särskilt sent på kvällarna men jag orkade
ändå mer än vad jag trodde att jag skulle göra.

Och jag har verkligen KOPPLAT AV!!!
Och jag har NJUTIT!!!

Kolla här nedan så ser ni en kvinna som njuter av livet!!!



Jag hade inte haft något emot att stanna kvar en dag till.
Det var faktiskt länge jag njöt så mycket av en resa som den här.

Men, men - det var i alla fall värt hur mycket som helst
att få komma iväg de här nästan fyra dagarna.
Att få tänka på något annat än cancer och behandlingar.

Nu orkar jag med fortsättningen också och den började redan i dag med omläggning
av Picc-Line och i morgon är det skiktröntgen i Eksjö.
Brutalt tillbaka till verkligheten, alltså - haha!

Kram på er!

Jaha, då var man väl i stort sett packad och glad!
Nej, just det, packat och klart, var det ju!

:D

I morgon kommer mamma Gittan för att vara barnvakt medans mamma Monica sköter fiket.
Och vi kan bara KOPPLA AV!!!

Läkaren ringde i eftermiddags.
Nivån på de vita blodkropparna var helt okej så jag behöver inte proppa i mig
någon antibiotika om jag inte blir febrig.
Och det hade jag INTE tänkt bli.
Visst kan det hända att jag kommer att ses på Bratislavas historiska gator med aningen
rosiga kinder och kanske en lite glansig blick men det kommer i så fall
inte att bero på herr Cancer...

;o)

I kväll blir det Idol och en tidig kväll i säng eftersom vi ska upp så tidigt.
Därför säger jag hej då till er redan nu.
Vi är hemma igen på tisdag kväll och då lovar jag en uppdatering
som heter duga, med bilder och allt.

Fram tills dess får ni ha en bra helg.
Hoppas att det inte regnar FÖR mycket här hemma.
(Eller förresten, eftersom jag är så elak så önskar jag VISST det- haha!)

Gör nu inte av med hela lönen på en gång, borsta tänderna morgon och kväll
och var snälla mot era mammor - man vet aldrig när man behöver låna pengar av dem...

Puss från er egen Cancerlotta!
♥

En gammal (!) kompis som jag inte träffat på evigheter
påminde mig om en liten färdighet jag har, att forma överläppen till ett "m".
Den har hon tydligen varit avundsjuk på sedan vi var unga... :O)

Så Suzann - var det så här du menade???

Haha!

Gråmulet och duggregn...

Men i morgon skiter jag i det och åker söderut - haha!
Och lagom till vi kommer tillbaka, på tisdag, så ska det bli fint här.
Passar mig perfekt! :o)

I morse var jag på vårdcentralen och lämnade blodprov så att de kan kolla min blodstatus inför resan.
Hoppas allt ser bra ut nu. Men jag MÅR bra, så det är nog okej.
Glömde i går kväll att jag skulle lämna prov så jag tog två konjak.
Jag har förmodligen aldrig haft så bra värden som i dag - haha!

Mamma jobbar på fiket på förmiddagen så hon var här och lämnade voffsingen.
En bild på den fisförnäma lilla damen...  ;o)


Cindy

Annars blir det mest lite småfix inför resan i dag. Ska försöka ta någon liten promenad också.
Vi får åka redan vid sextiden i morgon bitti. Flyget går 10.40 från Skavsta
och det tar nog tre timmar att köra.
Det blir en tiiiiiiiidig morgon.....

Förmodligen däckar jag redan när vi kommer fram till hotellet.
Å andra sidan kommer jag då att däcka i Presidentsviten så det är helt okej!

Kram och hörs senare!

Reseapotek...





Jaha, så här långt har det alltså gått...

När man är en 42-årig kärring med cancer så är det så här det ser ut
när man packar inför en resa...
Mediciner till förbannelse, sprutor och intyg från läkare om att man är sjuk.
Springer omkring som en galning för att inte missa något litet vitt piller.

Och aldrig i helvete trodde jag väl att HANDSPRIT skulle vara den sprit jag
packade ned i väskan när jag skulle åka utomlands...

Fy fan, nu går det verkligen utför!

Asta, 85 år, med krullpermanent på bussresa till Ullared är ju mer crazy än jag!
 

Jag minns en tid när det första man stoppade ned var kondomer, smink och stringtrosor i spets.

Nu är det megatrosan Allan som får följa med för att den är så BEKVÄM för såret i ljumsken.
Ja, herrejisses, vad har man egentligen att leva för...?

;O)

Nu ska vi snart skjutsa i väg Alex som ska på Halloweenfest i skolan.

Var bara tvungen att lägga ut en bild på familjens
lilla skräck!!!!

Nu ringde läkaren från onkologen.
De vill att jag lämnar prov inför resan till
Bratislava för att se att mina vita blodkroppar är okej.

Om de ligger lågt ska jag ta antibiotika. Är de okej ska jag ta med mig medicinen och
om jag får feber ska jag börja äta dem och ta kontakt med sjukhus direkt i Bratislava.
Man blir ju lite nervös...

Frågade i alla fall, för säkerhets skull, om det är okej att dricka alkohol ifall jag äter antibiotika.
Läkaren sa att det är okej. :O)

Inte för att detta är någon slags fylleresa men det är ju gott att
ta någonting att dricka, eller hur?

Nu får vi hålla tummarna för att jag kommer att må bra medans vi är borta.
Det vore INTE kul att behöva uppsöka sjukhus.
Tanken är ju att det här är en resa för att ta det lugnt och bara ha det skönt.
Men jag kommer att resa med ett helt jävla apotek, haha!

Jaha, en ny dag. Hoppas den blir lite bättre än de två senaste...

Nu är det i alla fall bara två dagar kvar tills vi åker till

BRATISLAVA!

Då ska jag f-n se till att herr Cancer stannar här hemma!
Jag ska varken tänka på döden, prognoser eller behandlingar.
Jag ska bara njuta - så det så!

Var inne och kollade väderleksrapporten och Slovakien kommer att ha 15 grader varmt
och strålande sol på söndag!
Ahhh - en mysig liten uteservering i gamla stan. En öl. Tony & jag.
Då är livet lite lättare att leva, eller hur?

:o)

I dag vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på.
Kanske pilla naveln?
Eller peta bort ludd mellan tårna?
Möjligheterna till meningsfull sysselsättning är oändliga när man ligger samhället till last!

:O)

Ha en bra dag allihop!

Var på vårdcentralen och la om min Picc-Line i dag.

Som vanligt fick jag tala om för dem hur de skulle göra med omläggningen.
Bland annat att sköterskan ska vara steril när hon håller på med katetern...
Suck...

Det har varit en tung dag i dag.
Mycket tankar kring resten av livet och hur jag vill leva det.

Känslor av meningslöshet dyker upp.
Vad är vitsen om cancern ändå kommer att komma tillbaka?
Hur lever man vidare när döden hela tiden lurar runt hörnet?
Kommer jag att få se mina barn som vuxna?
Vad är vitsen med allt???

Det här är tankar som jag förmodligen kommer att försonas med så småningom, det vet jag.
Jag måste ju.
Men i bland känns det extra svårt och jag väntar nu på att få ställa alla de här
frågorna till min läkare om två veckor.

Ska bli så skönt att åka bort på lördag.
Tre dagar i Bratislava tillsammans med Tony är precis vad jag behöver nu.

Var bara tvungen att lägga in bilden på mig och Pip-Larsson när vi
käkade kvällsmat i går kväll.
Visst är den go?

49%

Så låg är överlevnaden efter tio år för den som har fått lymfkörtelcancer...
Roliga siffror, eller hur?

Det är alltså inte ens hälften som överlever i tio år,
enligt en publikation från Socialstyrelsen som jag satt och läste i går.

Hur just min prognos ser ut vet jag inte. De flesta som får lymfom är betydligt äldre än
vad jag är och det faktum att jag är relativt ung förbättrar mina chanser.
Men 49 %...

Om tio år är jag 52. Alex och Charlie är 18 och 21. De är knappt vuxna.
Ska jag hinna se dem stadga sig?
Kommer jag att dö innan jag ens fyllt 60?
Går jag igenom den här skiten nu bara för att vinna några extra år?
Hur fort går tio år???

ÅNGEST!!!!

FAAAAAN!!!!
FAAAAAN!!!!
FAAAAAN!!!!

JAG HINNER INTE LEVA!!!

Skjutsade Charlie och hans kompis till judon i Nässjö.
Medans de tränade passade jag på att
åka och handla lite. Satt sedan i bilen och körde när låten "She" med
Peter Jöback strömmade ut ur högtalarna.
Började tänka på hur viktigt det är att han någon speciell i sitt liv när
sådant här som cancern drabbar en.

Tänkte på Tony.

Vi ägnar inte 100 procent av vårt liv åt min sjukdom. Vi pratar inte om den hela tiden eller låter den
ta all tid i anspråk. Vissa dagar tror jag knappt att vi nämner ordet cancer.
Men han lever med den lika mycket som jag.
Och han finns där som en trygg punkt när jag behöver honom.
Han är basen och grunden i hela mitt liv och han är den absolut största orsaken till att jag
orkar gå igenom det här med ett relativt gott humör, och med jävlar anamma.

Tänk om vårt förhållande hade vacklat innan beskedet?
Om vi inte hade varit så trygga med varandra?
Hur hade jag orkat då, ensam?

Det här började jag alltså tänka på när Peter Jöback tog i från tårna.
Och plötsligt började tårarna rinna.

Först försökte jag torka bort dem, men efter en stund körde jag in till kanten,
satte på låten från början och lät det komma.
Jag grät, snörvlade och skrattade samtidigt.
Grät över min förbannade situation och skrattade för att jag var så lycklig!
Och det var så skönt!

Sedan jag fick min diagnos har jag egentligen inte gråtit alls, förutom de första två dagarna, kanske.
Jag tycker ju att allting går bra och att jag dessutom är en av de lyckligt lottade.
Men när jag nu satt där i bilen och lät det komma så var det tydligen något som skulle ut!

Älskar dig Tony - mer än någonsin!!!
♥ ♥ ♥

Var ute och gick en promenad i dag.
Jätteskönt!
Ska försöka göra det åtminstone de flesta dagar i veckan.
Det är ju inte så att jag har så mycket annat för mig, precis...

:o)


        

Det är verkligen härligt ute nu!

Och jag älskar verkligen mina nya mössor. Här ovan ser ni en av dem.


Ser ni att jag har svullnat i ansiktet?

Eller, förresten, vilken idiotisk fråga. Vad ska ni svara?

-Ja, Liselotte, du har verkligen blivit rund som en boll!!!

Den kommentaren skulle jag ju verkligen gilla, haha!


Skit samma, jag ser ut som jag gör (säger jag de bra dagarna...)

I kväll ska jag skjutsa Charlie till judon så det är snart dags att börja laga mat.


Puss på ryggslutet! ♥

I dag är det exakt två månader sedan jag fick besked att jag har cancer.
Jag minns hur Tony och jag gick och satte oss på en bänk i parken utanför sjukhuset.
Det var fortfarande sensommar och varmt.
Vi var förmodligen i chock och i det läget hade vi inte så mycket information.
Vi visste inte ens om jag skulle överleva.

Två månader är inte så lång tid men det känns som en evighet sedan.
Efter det beskedet gick allt så fort. Inläggning på sjukhus, undersökningar och behandlingar.
Det är, i stort sett, vad mitt liv har handlat om sedan dess.
Cancer krymper världen, det är helt klart.

Jag har nog alltid levt ganska bra i nuet men den senaste tiden har detta fått en ny innebörd.
Framtiden sträcker sig egentligen inte mycket längre än till nästa behandling.
Ryhovs sjukhus i Jönköping är resten av världen och allt som står i almanackan handlar om
läkarbesök eller något annat som har med sjukdomen att göra.
Det blir en väldigt liten värld.

Funderar på hur det blir efteråt.

När allt ska bli som vanligt igen?
Hur gör man då?

Å ena sidan längtar jag förstås efter att lägga allt detta bakom mig och gå tillbaka till den
vardag jag hade innan. Å andra sidan förstår jag att detta kan bli svårt.

Nu är detta hela livet och alla har förståelse för att kampen mot cancern får full fokus.
Men eftersom cancern är kronisk kommer jag inte att bli frisk.
Jag kommer att få leva med oron och ovissheten om när den ska komma tillbaka.
Och detta tvingas jag nog att få bära ensam.
Hur hittar man redskap för det?

Detta är tankar som kommer emellanåt.

Tro inte att jag deppar - nej, då.
Det är nog mest ett sätt att förbereda mig för tiden efter.
Behandlingen har en ände - men cancern finns i viss mån kvar.
Det blir en ny utmaning att leva med det.
Men jag vet inte hur man gör.

Kram på er!

Den här jäkla bloggen har DAMP i dag! :p

Den tuggar och tuggar men inget händer.
(Ha! Det är ju som jag - jag tuggar och tuggar också men det händer inte mycket!
Jo, runt midjan men det skyller jag ju som sagt på cortisonet! :O)

Läste i den kvällstidning som är störst och inte heter Expressen om en kvinna som
nyligen fått veta att hon har en hjärntumör. Läste ni det?
Hon har troligen inte lång tid kvar att leva och hon får stå i kö för att få behandling!

Jag blir så fruktansvärt upprörd!
Det SKA inte få spela någon roll vilket landsting man tillhör.
Det SKA inte få handla om - pengar!
Hon straffas för att hon bor i Skåne. Som om inte det lidande hon redan har är nog...
FY FAN!

Det måste jag säga, från den dagen jag fick min cancerdiagnos så har sjukvården
funnits där för mig hela vägen. Den 20 augusti fick jag beskedet.
Den 2 september fick jag mina första cellgifter. Det är helt okej, tycker jag.

Samtidigt börjar jag tänka vilken enorm tur jag ändå har.
Hon har en hjärntumör och vet att hon kommer att dö.
Jag har en cancerform, som visserligen är kronisk, men som ändå är behandlingsbar.
Även om min cancer är det som jag någon gång kommer
att dö av så har jag många, många år framför mig.

Mitt i allt det jobbiga så är jag lyckligt lottad.
Det är jag oändligt tacksam för...

Japp, det bidde nya gardiner och de hänger redan på plats!

:O)


                 


Så, nu är det bara resten av köket kvar som borde bytas ut!

Vi har börjat skissa på det. Tänkte behålla skåpstommarna men byta luckor, bänkskivor m.m.

Och då kanske jag äntligen kan få ett nytt köksbord! Med stolar som faktiskt håller ihop.
De vi har nu är farligt vingliga efter att en viss Charlie Dahlberg har
suttit år efter år och gungat sönder dem!

Ungar...   :O(

Men nu när de börjar bli stora kan det vara lönt att köpa ett bord man verkligen vill ha,
inte bara en matgrupp som ska hålla för kladdiga och ovarsamma små barn...

Mamma och jag var alltså och handlade i duggregnet.
Hon bjöd dessutom på lunch så det var en helt okej shoppingutflykt.

Nu är middagen avklarad så jag tycker faktiskt att jag är värd en liten slappstund
på soffan med näsan i Aftonbladet.
Eller, vad fan, jag är värd en LÅNG slappstund.
Eller hur?

;O)

God morgon, medborgare!

I dag är det becksvart inomhus! Man ser ju knappt vad man tänker...
Werner lagar mat på tv:n, barnen har gått till skolan och jag funderar på hur dagen ska se ut.

Mamma och jag tänkte ta en tur in till stan.
Vi gör ofta det när hon har fått pension eftersom hon inte har varken bil eller körkort.

Vill ha nya köksgardiner + att jag ska till leksaksaffären och se om de har teatersmink.
Alex ska på Halloweenfest på torsdag så då är det läge att sminka något riktigt läskigt!!!
:p

I morse när jag vaknade hade jag en sådan där julkänsla. Eller Luciakänsla, egentligen.
Ni vet - en tidig, tidig morgon, Lucia på tv (en traditionell sådan, inte sådant där
modern version som tv tvingar på oss ibland!) Lite snö utanför på marken och
doften av pepparkakor och lussekatter. Åh, vad det är mysigt!

Tänk om någon kunde dra ett riktigt fett streck över hela november!
Jag avskyr den månaden!
Det borde vara en mänsklig rättighet att tillbringa den i en solstol på en
kritvit strand med en mega-paraply-drink-i-näven, eller hur?
Cancer kan jag ta, men november - fy fan!

Nu ringde mamma. Bäst att försöka dra på sig kläderna och försöka knäppa byxorna
om den allt mer runda magen så att vi kan ge oss iväg.

Ha en underbar dag, vad ni än gör!

Pussiluss! ♥

Glömde ju...

Tony och jag pratade i går om att det sällan är något på tv som gör att man
verkligen får skratta!
Ni vet -  ett sådant där härligt ASGARV!!!

Så när vi nu var på Ö&B (jävla reklam igen...) så beslutade han sig för att göra något åt det.




Just det - i kväll blir det Monty Python kväll!
Ahhhh -  det finns ingenting som går upp mot riktigt sjuk humor!
(Jo, okej, Tony kan säkert komma på nåt men man kan ju inte få allt... ;O)

Det var ett tag sedan jag såg de här filmerna nu, men jag kommer i håg att
då skrattade jag så här mycket:






Kram!!!

Vilken härlig dag!

När det är så här, strålande sol och några plusgrader, då är hösten underbar!
Vi åkte in en tur till stadsparken i Nässjö.
Barnen lekte en stund och Tony och jag njöt av solen.


Ahhhh - njutning!


Det var fler som tyckte om den här höstdagen:



Sedan blev det en tur till Ö&B för att bl a köpa en del grejer till fiket innan vi avslutade med en god
thailändsk middag på restaurang Coco Thai.

En mysig dag, helt enkelt!

Gillar att det börjar bli så kallt nu att man kan trycka på stora, stickade mössor på huvudet.
För mig är det modet perfekt!
Inte en jävel ser att jag inte har något hår på huvudet, perfekt!

Sedan, när våren kommer och mössan åker av, har håret börjat växa igen och
jag kan ha någon kort tuff frisyr. Problemet är bara när jag är inomhus.
Blir lite jobbigt att stanna ute hela vintern bara för att jag inte vill ta av mig mössan, haha!




Vilka färger, va?
Men har ni sett? Det ser ut som att jag skelar!
Ha! Ser ju inte klok ut.
Jaha, nu har man väl fått cancerangripna lymfkörtlar i ögonen också...
;O)

Kram på er!

Så var man i gång igen.

Precis som tidigare så blev det en natt då jag inte kunde somna, efter ett par dagars mörker.
Skillnaden den här gången var att jag piggnade till ett dygn tidigare.
Det brukar vara söndagen som är den dag då jag blir människa igen
men klockan halv fem i natt satt jag i soffan med uppspärrade ögon, som en annan pundare...

8O)

Antar att kroppen nu börjar vänja sig vid cellgifterna och kanske går det då snabbare för
kroppen att återhämta sig. Är dock inte så där hyperaktiv längre som jag var
efter de första behandlingarna. Är lite mer normal nu.
(Åtminstone när det gäller tröttheten... :O)

I dag är det kanonväder så vi ska ta oss ut i skogen någonstans. Behöver både lite frisk luft
och en promenad. Kondisen har jag ju tappat någonstans på vägen bland alla cellgiftspåsar 
så nu när jag har en pigg period ska jag försöka komma i gång med lite promenader.
Är ju inte så kul att bli anfådd av att gå på toa, liksom...

På tal om toa - vilket verkar ha blivit något av mitt favoritämne
- de där förb... illamåendetabletterna ger förstoppning!

Har nu tillbringat en präktigt lång stund inne på hemlighuset utan resultat.
Jaja, det kommer väl när det kommer.
Tog inga tabletter nu på morgonen och det verkar som att det värsta illamåendet
nu har gått över så att jag inte behöver fler den här omgången.
Det är också sista dagen med cortisontabletter.
I morgon är alltså den här kuren över för den här gången och då är jag verkligen

HALVVÄGS!!!

Den 29 oktober ska jag göra en datortomografi, skiktröntgen. Vad den visar får jag svar på
när jag ska in på nästa behandling, veckan efter.
Då får vi veta hur mycket lymfkörtlarna har krympt och hur behandlingen fungerar.
Det blir en milstolpe.

Puss i solen!

Tog precis en dusch och när jag smorde in mig i ansiktet såg jag dem.
Precis under ögonen sitter de.

Fettdepåer!

Som små kuddar har de pluffsat upp och är
precis mjuka när man trycker på dem...

Nyckelbenen har försvunnit och gör att jag liknar en sumobrottare och på översidan av
fötterna är det också små äckliga kuddar.

Detta är inte rättvist!!!

Hur blir man av med det? Försvinner de när jag slutar med cortisonet eller måste jag banta bort det?
En läkare förklade svullnaden med att cortisonet gör att fettet fördelar sig annorlunda i kroppen.

Hur går det tillbaka?
Hur lång tid tar det?

Som jag tidigare skrev - jag har varit överviktig i hela mitt liv.

När jag var liten blev jag länge mobbad på grund av detta - såväl genom slag och sparkar
som ord som etsat sig fast i huvudet. Under tonåren var jag alltid rund - inte längre fet,
men alltid rundare än alla andra.

När jag blev vuxen tog jag så småning om tag i detta. Under en period vägde jag hela 25 kilo (!) mer
än jag normalt gör i dag. Det tog tid, och jag gjorde det i omgångar,
men jag lyckades få bort det värsta.
Jag är fortfarande långt ifrån smal, men jag har hittat en vikt som jag kan acceptera och
till och med känna mig bekväm med. Några extra kilon är okej
- men att vara för stor får mig helt enkelt att må dåligt.

Hur andra ser ut bryr jag mig inte ett dugg om - jag beundrar dem som lyckas 
acceptera sig själva som de är. Men JAG vill inte bli så stor igen.

Jag vill aldrig mer bli den feta lilla flickan som tvingades ge dräpande kommentarer
till svar till kompisarna på skolgården som retades,
eller som skämtade utåt när jag egentligen grät inombords,

eller som tvingades höra av den snygga killen att jag visserligen var söt,
men för fet för att bli ihop med...

eller som blev utskrattad på gympan för att jag alltid kom sist, inte kunde 
hoppa långt eller ens ta mig över plinten...

eller som fick höra en djup, besviken suck när jag blev vald i Sanning eller konka...
Sådana minnen stannar kvar och märker en för livet.

För mig har det gjort för ont.
Jag vill aldrig mer bli hon!

Därför smärtar det nu när jag tänker att jag kanske kommer att tvingas upp i vikt.
Jag vet ju hur svårt det är att bli av med kilona igen...

Kalla mig fåfäng.
Säg att det inte spelar någon roll så länge jag blir frisk.
Snacka skit och säg att jag är vacker ändå.


I mig gör det i alla fall ont...

Har faktiskt varit vaken större delen av dagen i dag. Mamma var här och lagade mat.
Visst hade jag fixat det själv i dag men det var väldigt skönt att hon
kom och fixade med det... :O)

Det verkar som att jag piggnar till lite snabbare den här gången.
Antingen beror det på att min kropp nu börjar vänja sig vid gifterna (Är det bra?!?)
Eller så beror det på att jag nu får en betydligt högre dos cortison eftersom jag
klagat hos läkaren på att jag varit så trött innan.

Nu är frågan - vilket är att föredra?

Att piggna till lite tidigare och slippa gå omkring som en vålnad med den följden att äta så mycket
cortison att jag svullnar upp och känner mig - och ser ut - som en Michelingubbe?
Eller att sova och må riktigt skit ett par dagar men slippa biverkningarna av medicinen?
Det är som att välja mellan pest eller kolera!

Själv lutar jag nog faktiskt åt det andra alternativet. Att jag är borta ett par dagar var tredje vecka
är faktiskt ingen katastrof utan är nog att föredra mot att proppa kroppen full med
mediciner som gör mig pigg och svullen.
Eller vad säger ni??? 
Ska ta ett snack med läkaren om detta nästa gång.

Reservdelskvinnan: Har du ätit mycket cortison? Hur påverkades i så fall du av det?

Längtar till nästa helg!!!

Tony
Jag
Bratislava
Mys
Bort
Från
Vardag

Ahhhhhh!


I kväll blir det nog Här har du ditt liv.

Var är mitt liv?

Tillsammans med pillerburken i soffan...
Olika falla ödets lotter...

Men man ska inte klaga, det kunde varit tvärtom. 
Jag kunde suttit tillsammans med soffan i pillerburken.
Det hade varit riktigt jobbigt!

;O)

Okej, hur kul är detta?

De senaste dagarna har jag känt mig otroligt svullen, ungefär som när jag hade kroppen
full av vatten i somras. Har känt mig pluffsig och stor.
I går när jag tittade på mig själv i spegeln såg jag bara ett stort runt klot till huvud.
Konstaterade också att nyckelbenen knappt syntes!

Så i morse ställde jag mig på vågen och konstaterade att jag har
gått upp fem kilo på en vecka!!!
Men det är inte en normal viktuppgång. Jag är verkligen pluffsig.
Och då slog det mig:

Cortisonet!

Jag äter ju väldigt höga doser av detta preparat och jag vet ju vad det
kan ha för inverkan på kroppen.

Fy fan!!!! säger jag!!!

Räcker det inte nu???

Jag som har fajtats hela mitt liv med övervikt och till slut lyckats hamna på en
åtminstone acceptabel vikt, ska jag nu behöva blåsa upp som en ballong,
utanpå allt annat skit som händer med min kropp nu?

Eller ger sig inte den här jävla Herr Cancer förrän han har fått mig att stanna inomhus och
gömma mig för omvärlden för att jag inte vill visa mig?
Ger han sig inte förrän han har brutit ned mig, på ett eller annat sätt?

Väntar....

Känns som att mitt liv just nu ståt stilla och att jag bara väntar.
Just nu väntar jag på Idol.
Väntar på att tröttheten ska ge vikas.
Väntar på att få besked via röntgen hur behandlingen går.
Väntar på att den här j-a perioden ska vara över!!

Har legat och sovit hela eftermiddagen.
Gulle-Alex kom upp med gosedjur till mamma så att jag inte skulle vara ensam.
Det är kärlek det!  ♥



Missta er inte - jag är inte alls så pigg och nöjd som jag ser ut på bilden!
Men jag ser ju ta mig f-n alltid pigg ut. Orättvist, är vad det är!

Som sagt, nu ska jag försöka hålla mig vaken över Idol. Känner hur illamående börjar smyga sig på mig
vilket betyder att det är dags att ta nya tabletter.
Är väl lika bra att ta sprutan också, ifall jag somnar.

Ha en jättebra fredagskväll.
Om någon skulle få för sig att ta en konjak - ta en för mig med!

Kraaaaaaaaaaam!

Jaha, så var man inne i dimman igen...

Har just släpat mig upp ur sängen. Ensam hemma eftersom barnen är i skolan och Tony
jobbar på fiket fram till klockan ett. Det är ganska skönt...

Vid det här laget vet jag ju att det dröjer fram till söndag eftermiddag innan
jag börjar piggna till igen. Fy fan!

Har i alla fall lyckats trycka i mig lite frukost. Tabletterna hjälper bra
mot illamåendet så det lider jag inte av så mycket nu som jag
gjorde efter den första behandlingen och det är ju i alla fall något.

Längtar till nästa helg. Då kommer jag att vara pigg och Tony och jag sticker
till Bratislava och Wien. Ska bli så underbart att komma iväg några dagar, bara han och jag.
Berättade om resan för läkaren och han hade inget att invända.
Jag skulle bara tänka på att jag under den perioden är väldigt infektionskänslig.
Får väl springa omkring med lite handsprit i handväskan, ha ha!

Nä, nu är det huvudet mot kudden igen.
Orkar inte vara uppe mer...

Kram på er! ♥

Gääsp!
Somnade en stund på soffan i eftermiddags. Vaknade av att jag var så rysligt varm
om fötterna eftersom solen sken rakt in på dom, haha!

Normalt brukar man ju piggna till efter ett tag när man har tagit en liten go
eftermiddagslur men nu är ju ingenting normalt så jag är fortfarande seeeeg...

Masade mig i alla fall iväg till apoteket eftersom jag har fått en ny rolig medicin att
förgifta min kropp med. Eftersom jag äter så höga doser cortison behöver jag nu
ett litet piller för att skydda den lilla magslemhinnan.

Hade över huvud taget ingen aning om att jag hade en sådan.
Men nu ska den i alla fall skyddas genom ett pulver i en blå och orange liten plastbehållare.
Min tablettdosett börjar se riktigt piffig och färgglad ut!
Nästan som en liten burk med lördagsgosis, om man tänker efter!

Till middag blev det varmrökt lax med gräddfilssås.
Mmmmm, en av mina absoluta favoriter!


Kom på att jag i går kväll glömde att ta min älskade lilla spruta.
Det var faktiskt första gången på en och en halv månad som jag missade den.
Tycker att det är helt okej, jag tror att jag överlever... :O)

Puss i armvecket på er!


TILL KARIN angående ditt inlägg om ordet framstjärt:


FRAMSTJÄRT!!!
F.R.A.M.S.T.J.Ä.R.T
framstjärt
Framstjärt!
FRAMSTJÄRT
FRAMSTJÄRT
FRAMSTJÄRT
Framstjärt
Framstjärt


Du ser Karin - den lilla filuringen kan komma i en mäng olika skepnader.
Någon av dem borde väl tilltala även dig?    ;O)

Så var det morgon igen och jag känner mig ganska så seg i huvudet.
Men jag vet att den riktiga knockouten kommer inte i dag, den väntar och lurpassar
för att slå till med full kraft i morgon.

Nu har jag i alla fall intagit min frukost. Det är den vikigaste måltiden
på dagen säger de ju. Den ska vara balanserad så därför brukar jag se till att få i mig ordentligt
från åtminstone tre olika näringsgrupper:


Min balanserade frukost

Snart kommer mamma och lämnar vilddjuret (hennes hund) som ska vara här
när hon jobbar på fiket.


Fan - akut behov av ett toabesök!
Skriver mer sedan!

Hemma igen! :O)

Det har varit en riktigt lång dag men allt har gått jättebra.
Först fick jag antikropparna. Blev lite nervös först när de sa att de inte bedömde mig som "högrisk"
längre och att jag inte skulle ha någon bevakning...
Jag skulle ringa själv på larmet om jag kände några symptom. Hmmm 

Tog upp detta med läkaren men fick inget gehör så det var bara att gilla läget, liksom...
Sköterskan stannade i alla fall tills det var dags för första höjningen och när hon såg att
det gick bra så lämnade hon mig.

         
        Väntan...                      Mer väntan....

Och de hade faktiskt rätt - det gick bra!
Jag fick över huvud taget innan reaktion alls i dag så de kunde t.o.m.
få i mig antikropparna snabbare än beräknat.
Guuuuud - vad skönt!!!!
Dessutom sov jag mig igenom den största delen av de nästan fem timmarna det tog.
Blir så fruktansvärt trött av Tavegylen (mot allergiska reaktioner).
Zzzzzzzzzzzzzzzzzz

Sedan var det dags för en flaska rött!



Så här ser den första påsen cellgifter ut. Och jag kan meddela att den har samma färg när
den kommer ut i framstjärten, haha! Jag älskar det ordet - framstjärten!
Så - i dag pissar jag rosévin - inte illa det!

Två påsar till får jag och sammanlagt tar det drygt två timmar.

Och här åker det in:



Min Picc-Line


Fick sen veta av läkaren att eftersom det nu gick så bra med antikropparna behöver jag inte
läggas in nästa gång utan det räcker om jag kommer över dagen.
Gooooda nyheter - det gillar vi! :O)

Var hemma vid åtta-tiden och nu är jag ganska mör. Det blir inga vilda sexlekar
hängandes i taklampan, om man säger så....
(som om jag brukar ägna mig åt det - ha!)

Nu är alltså hälften av behandlingarna gjorda.
Hädanefter är det nedräkning som gäller.
Gött!

Kram och natti natti på er!

Nu sticker jag till sjukhuset igen.
Under tiden jag är borta kan ni gå in och lyssna på den här sången Tomas Järvheden
skrivit till sin dotter.
Har ni inte hört den innan är det hög tid nu!
http://www.youtube.com/watch?v=KdA5qH7ASdY&feature=related

Kram på er!

Ha! Jag är hemma på permission!

Fick komma hem över kvällen men ska tillbaka till sjukhuset i morgon igen.
Det är något konstigt med att vara på onkologavdelningen på Ryhov.
Blir nedstämd bara jag kommer innanför dörrarna...

 Och i dag var det extra illa eftersom 90 % av patienterna verkade vara någonstans mellan 80 och döden.
Blev inlagd på en 2-sal där det låg en liten dam nedbäddad med bloddropp.
Fick panik!!!

Principiellt har jag ingenting emot varken nedbäddade små damer eller dropp
men just nu känns det så deprimerande! Det var knappt en människa i dagrummet.
Alla låg i sina sjukhussängar och såg risiga ut.

Dödens väntrum - så känns det - och där hör jag inte hemma!!!

Så när Tony ringde och frågade om han skulle hämta mig sa jag - jaaa!!! Jag vill hem!!!

Därför är jag nu utsläppt på permission, som det kallas, haha!

Innan dess hann jag ha ett samtal med en läkare. Enligt honom är det fullt normalt att
jag har varit mer trött än vanligt. Behandlingen börjar nu ta ut sin rätt och sliter på kroppen.
Det är också normalt att komma in i en sådan mental svacka som jag har gjort.
Känns dock lite bättre nu och allt är inte nattsvart längre.

De hann också lägga om min Picc-Line som  nu såg bättre ut. 
Så tog de en odling på såret i ljumsken. Detta genom att spräcka upp såret så att varet kom ut!
Tack för den - det var som ett halvt - not!
Det gjorde jävligt ont! Men nu ska de kolla vad det är för bakterier.
Eventuellt behövs det en ny kur med antibiotika. Mer piller - hå hå ja ja.

Tony skjutsar in mig i morgon bitti. Nu ska jag bara sitta här i min egen soffa
och ha det skööööönt!
Tänk vad man kan njuta av en helt vanlig hemmakväll!

:O)      :O)      :O)

 God natt och puss på örsnibben på er!

Jaha, så var det alltså snart dags igen för avfärd till hospitalet.

Cancerbilen kommer och hämtar mig vid 11.30 och jag har packat lilla sjukhusväskan
med sådant man kan behöva för att fördriva tiden.




Nä, men vänta nu!
Vad är det för en liten rackare som har smugit sig in där?
:O)


Så här ska det ju vara:




Jaha, då har man ett par dagar framför sig då man är helt avskiljd från resten av världen.
Först två dagar på sjukhus, sedan flera dagar då jag är helt sänkt.
Tack och hej, leverpastej, liksom. Vi syns på måndag.

Jag har lite tid på mig när jag kommer till sjukhuset så då tänkte jag passa på att gå förbi frissan
och se om hon kan göra något åt min peruk för att få den att passa bättre.
Jag har inte använt den sedan jag var och hälsade på i Alex klass.
Det har i stället blivit sjalar på sista tiden.

Ta hand om er själva och världen medans jag är borta.
Ät mycket grönsaker och tvätta fötterna varje dag!

Håll tummarna för att det går lite fortare med antikropparna den här gången!
Har jag tur är jag hemma redan i morgon kväll, annars hörs vi på torsdag!

Mååååååånga, stooooora och vaaaaaarma kramar från er
Cancerlotta!
♥ ♥ ♥

Mätt och nöjd!

Det blev en ny liten restaurang i Nässjö - Harmony. Helt okej mat i kategorin snabbmat.
Åt fläskfiléspett med råstekt potatis och tsatziki.
Mums fillibabba för en lat husmor! :O)







Jaha, i morgon är det dags för en ny runda till sjukhuset. Känns som att jag nyss kom
hem från förra turen. Förmodligen händer det inte så mycket just i morgon.
Undersökning och samtal med läkaren för att kolla upp hur jag hart haft det sedan sist.
Det är väl först på onsdag som behandlingen kör i gång. Men då blir det desto tuffare.

:O(

Först ska de ha i mig 700 ml antikroppar och därefter cellgifterna.
När jag var inne och fick antikroppar förra veckan tog det nästan sju timmar...
Fattar inte riktigt hur de ska hinna med allt på en dag, faktiskt. Cellgifterna tar ju 2,5 timmar.
Så jag har inte mycket hopp om att komma hem på onsdag utan risken är väl
ganska stor att det blir ytterligare en dag.
Bläääääää!!!

Men! Därefter har jag gjort hälften av mina behandlingar!!! Jag får förmodligen en tid
för datortomografi nu. Då ser de om lymfkörtlarna har krympt och behandlingen
går som den ska.
Kommer att vara rejält nervös inför svaret på den röntgen, om man säger så...

Nu ska jag stoppa mina små guldklimpar i säng och pussa dem extra mycket eftersom
jag inte får se dom på ett par dagar. :O(

Vi hörs i morgon bitti innan jag åker!

Puss-o-lite-kram-o-lite-slick-i-naveln-också!

Tänkte göra en liten jämförelse.
Ni som redan har varit inne på min blogg i dag vet att jag våndades över
den stora strykhögen i morse.

Då såg berget ut så här:




Nu har timmarna gått. Jag gick länge och sneglade på högen av skrynklor och nu
kan jag stolt visa upp resultatet.
Nu ser nämligen strykberget ut så här:

↓

↓

↓





Just det - jag har inte gjort ett skit, haha!

Jag lyssnade på er, kära läsare och gav helt enkelt fanken i det helt enkelt
för att jag inte kände för att göra det!

Och nu har jag kommit på en sak till jag inte känner för att göra.

Middagsmat!

Att göra mat på vardagar - bara för att man måste - är något av det tråkigaste jag vet.
Det är en helt annan sak på helgen eller om man ska ha främmande, då kan det vara roligt.
Men den där falukorven, köttfärssåsen eller potatismoset
- det skulle jag lätt kunna betala nån i natura för att sköta.

Men mat måste man ju ha och så länge man har barn måste den ju dessutom vara någorlunda
vettigt balanserad med grönsaker och fan och hans moster.
Och detta är boooooooring!!!

Men eftersom jag nu har en liten släng av cancer att skylla på tänkte jag faktiskt skita i
att laga mat i dag. Jag slänger in maken och barnen och i bilen och drar in till stan,
hittar något vettigt matställe och låter någon annan göra jobbet.
Och under tiden kanske, kanske någon har smugit sig in och tagit hand om stryktvätten... 
Låter vettigt, va?

Kram på er!

Ja, det är måååååååndag morgon,
och mitt huvud käns så tuuuuungt....

:O)

Har redan hunnit besöka den här trevliga inrättningen för att lämna blodprov
inför den kommande cellgiftsbehandlingen.



Det var ungefär lika roligt som det ser ut...
Började med att skölja mina händer i varmt vatten så att de skulle hitta någon liten ådra
att sticka i och den här gången gick det bra direkt. Skönt!

Satt och läste igenom era kommentarer från gårdagen och började förstås gråta.
Min älskade make hade tydligen varit inne efter att jag gick och la mig i går.
Han hade skrivit ett långt inlägg och har ni inte redan läst det så gör det här:
http://cancerlotta.blogg.se/2009/october/surpuppa.html

Annars står det väl inte så värst mycket på agendan i dag.
Jag vet visserligen vad jag borde göra.



Den här högen är bara en liten del av vad som väntar på att få stryk.
Jag har sparat och sparat och väntat på att någon liten hushållerska ska komma och anmäla sitt intresse.
Jag har psykat ut den i hopp om att den ska förintas, jag har gömt den bakom möbler och
hoppats på att den ska förstå vinken och självstryka sig.
Men icke då!

Den bara står där och växer och växer...

Hmmm, jag tror att jag ska gå in och läsa Fass.
Någonstans borde det faktiskt stå att man inte får stryka när man har cancer...

Puss på er!

Nån som vill ha en uttöjd, hängig, vit och alldeles för stor mage?

Säljer den nu till vrakpris eftersom jag helt enkelt är förbannat trött på att se den!

De röd-blå-lila märkena som är resultatet av en dryg månads
alla sprutstick får ni givetvis på köpet...

XD


Hör av er!


PS. Eventuellt byte mot en flaska Grönstedt konjak...

Jaha, så har snart den här dagen gått och alla mina goda förutsättningar har gått
spikrakt åt helvete, rent ut sagt!

Jag har verkligen försökt att rycka upp mig.
Försökt att umgås med barnen, tagit det lugnt och bara varit...

Men allt känns bara som skit.
Jag är ledsen, jag vill gråta men det kommer inget.
Och jag kan inte be mina närmaste om hjälp.
Jag vet ju inte vad det är för hjälp jag vill ha!

Mamma var här en sväng och vi pratade lite. Hon trodde att allt nu kommit ifatt mig.
Jag har ju hittills varit så himla pigg och positiv. Nu är det som att jag har gått in i en vägg
och jag kommer inte därifrån. Förhoppningsvis är det bara tillfälligt.
Jag är inte typen som ser allt i nattsvart. Jag brukar kunna vända situationer
ganska snabbt till något positivt. Men just nu klarar jag inte det...

Såg dessutom att såret i armen där jag har min Picc-Line, hade börjat blöda.
Och ljumsken vill inte läka utan det kommer fortfarande var från såret.

Tony har varit borta hela eftermiddagen vilket innebär att jag varit ensam hemma med barnen.
Ingen att prata med, ingen som kan ta över och avlasta.

Behöver ert stöd nu!
Att läsa era kommentarer är en av de få saker som lyfter mig!

Kram!

God morgon!

En ny dag. En helt ny dag av möjligheter. En ny dag som är bara min och som jag fått till skänks.
Måste fylla den med något bra, känner jag.

Då menar jag inte att jag måste ägna mig åt en massa aktiviteter eller måsten.
Men jag ska försöka fylla den med bra energi - inte med depp och negativa tankar.
Har varit på väg in i den trallen några dagar nu - mörker och lite självömkan.

Men det är inte synd om mig.
Visst har jag drabbats av något jobbigt. Visst är det tungt. Men jag kan inte tillåta det att
ta över och styra mig. Då blir allt ett enda mörker och så vill jag inte ha det!

Man har alltid ett val. Och man har ett eget ansvar att se till att ens eget liv blir så bra
som möjligt. Min cancer är behandlingsbar. Det finns de som har det så mycket värre och som
verkligen har anledning att deppa.
Jag kommer att bli bra och jag har så mycket vackert runt omkring mig.

Så - nu väljer jag att dra upp mig själv ur skiten!

Två dagar kvar till jag ska in till sjukhuset igen men jag tänker inte offra de dagarna till att
fasa inför vad som ska komma.
Det är då - nu är nu!

Herr Cancer har en vilja av stål när det gäller att försöka dra ned mig i sitt svarta hål.
Men han ska fan mig inte lyckas!

Den jäveln vet inte vem han har gett sig på!

Nu är en ny dag.
Och den är min.
Den kommer aldrig att bli hans!

Puss på er!

♥ ♥ ♥

Usch, i dag är en riktig deppdag. Vet inte riktigt varför.

Det är inte så att jag går omkring med en massa cancertankar eller så.
Jag bara känner mig bara riktigt låg,
som om jag kunde börja tjuta när som helst.
Och jag är arg på allt och alla, orkar inte riktigt med någon.
Allra minst mig själv...  :O(

Sov två timmar nu på eftermiddagen. Den här tröttheten är inte normal!
(Undrar om Tony drogat mig i hemlighet för att slippa se min sura uppsyn?)

På onsdag är det dags för ny cellgiftsbehandling och det vet vi ju vad det innebär.
Just det - trötthet. Supertrötthet.
Så därför vill jag inte riktigt ha det så här nu.

Det räcker liksom att vara totalt utslagen tiden efter behandling.
Däremellan behöver jag få känna mig pigg för att kunna ladda inför nästa gång.
Nu känns det som att jag inte har hunnit med det förrän det det dags igen.

Dessutom har jag börjat bli öm i tandköttet. Fattas ju bara att jag ska få problem
med tänderna nu också.

Och när jag ser mig i spegeln blir jag på riktigt dåligt humör. Huvudsvålen lyser nu igenom
stubben och jag ser inte klok ut. Kände mig ganska fräsch tidigare men nu är jag bara
FUL, FUL, FUL!!!
SJUK, SJUK, SJUK!!!
BAJS, BAJS, BAJS!!!

Finns det ingenstans man kan gå och gräva ned sig och sedan komma upp när allt känns bra igen?
I januari, typ?

God morgon!

Usch, vad jag är trött.

I går kväll somnade jag, sittande i soffan, under Idol.
Sedan var det tydligen omöjligt att få liv i mig igen.
Barnen gick och la sig, Tony la sig, och jag sov som en stock.

Jag kom ihåg att jag vaknade någon gång under natten och, i en stund av plötslig sinnesnärvaro,
kom jag på att jag måste ta min spruta! Ganska imponerande, eller hur?
Helt väck i huvudet, tandborstning sket jag i men sprutan, den kom jag ihåg!
Man ser vad som är nummer ett i mitt liv just nu, eller hur?
:o)

Gick upp vid halv sju med Charlie i morse. Han skulle åka till Ljungby och vara med på sin första judotävling
och de kom och hämtade honom vid kvart över sju. 
Efter det åkte jag bort till fiket och fixade, bakade, bryggde kaffe och allt annat
som måste göras innan vi öppnar.
Sedan kom Tony och löste av mig eftersom det är han och Nikitha som jobbar i dag.

Så, nu är dygnsrytmen rubbad och jag kommer med all sannolikhet att vara precis lika trött i kväll igen.
Jag är verkligen ett roligt sällskap för min familj...
Inte mycket party här inte, ha ha!

Måste höra med läkaren på onsdag varför jag är så slut. Innan har jag ju varit jättepigg och det är
skittrist att gå omkring och vara trött hela tiden.
Gillar inte!

Så - nu har jag varit borta på fiket och planterat lite höstblommor.

Visst blev det fint?



När jag sedan kom hem mötte jag vår goa granne - Stina.
Hon hade varit inne hos mig för att lämna en bukett blommor. Vad säger man?
Så himla gulligt!



Så nu är det vackert på köksbordet igen. Jag har, mer eller mindre, haft färska blommor
ända sedan jag fick den här jäkla sjukdomen.
Fan, sedan när jag blir frisk får jag ju börja köpa dem själv!
;O(

Nä, skämt åsido. Blev verkligen jätteglad när hon kom. Men varje gång någon kommer med
blommor eller skickar ett gulligt kort så blir jag lika förvånad. Givetvis glad - men förvånad.
Vaddå? Till mig? Vad har jag gjort?

Ofta tror jag att den här cancerhistorien är större för andra än vad den är för mig.
Kanske är det en sorts förnekelse eller så är det helt enkelt så att för mig som faktiskt
lever den här sjukdomen så är det min vardag. Det är liksom inte så himla märkvärdigt.
Det är mest i möten med andra människor som jag känner att det här
med cancer är något stort och otäckt.

Äh, jag bara dillar nu, känner jag.
Glad blir jag i alla fall när jag får blommor.
Tack Stina!
Vi tar vinet en annan gång!
;O)


Kram!

Så - nu har jag varit och handlat planteringsjord och konjak!
Först ska det bli fint på utsidan, sedan får vi se om det blir finemang på insidan också!
:O)

Ska snart bort till fiket och påta lite. Skönt att bara behöva göra det som är roligt,
att inte ha så många måsten. Det gäller att passa på att försöka njuta av den här tiden
för snipp, snapp så är man nog tillbaka i den gamla vardagen igen med jobb
både på tidningen och caféet.

I helgen tänkte jag försöka ta tag i trädgård och altan.
Alla dessa möbler och krukor som ska in - usch vad trist.
Men man kan ju alltid hoppas på att det regnar, eller hur?

;O)

Pussiluss!

Morrn, morrn!

Är nu nere i bara en tablett på morgonen.
Fan, blir ju inte ens mätt! ;-D

Cortison äter jag inte alls nu fram till nästa behandling. Märker det, jag är inte alls så där speedat pigg längre
som jag blir av den medicinen. Men samtidigt är det väldigt skönt att inte behöva stoppa i sig en massa piller.
Jag vet att det blir en hel del efter nästa omgång cellgifter igen. Då är jag uppe i sju olika tabletter
och det känns inte så roligt.

Vilken chock det måste bli för kroppen egentligen. Först cellgifterna, sedan en mängd olika preparat.
Sedan trappas det ned på tabletterna för att strax därefter proppa kroppen full igen.
Man kan ju få cancer för mindre... ;-)

Den här stunden är den bästa på hela dagen. Barnen har gått till skolan,
Tony sitter på övervåningen och jobbar och jag får vara alldeles själv och vakna i lugn och ro. 
Femton koppar kaffe, 78 cigg och så lite småsnack med er
- aah, det är ljuvligt att leva!

Fem dagar kvar till nästa cellgiftskur. Det gäller att passa på att njuta.

Ha en härlig förmiddag!

Puss på stuss!

Jaha, i dag har det inte hänt mycket, inte...

Var och handlade en sväng. Köpte nya krukor som jag ska ha utanför caféet.
Det är så mysigt nu när det börjar bli mörkt.
Snart kan man börja tända en massa ljus inne på fiket så det blir så där riktigt ombonat och fint. Längtar riktigt mycket efter december när vi får julpynta där inne. Ska ha tomtar i massor!!!

Det roliga är att folk trivs så bra inne på caféet. De kommer och kan sitta hur länge som helst bara för att
de gillar atmosfären. De flesta caféer är ju väldigt moderna i sin inredning men hos oss är det precis tvärtom.
Måste ta lite bilder och lägga in här så att ni får se!
Ska dit i morgon och plantera blommor. Då kan jag passa på att plåta.

Annars ser jag fram emot min och Tonys miniresa om två veckor.
Lördagen den 24:e åker vi till Wien och Bratislava. Två nätter i Bratislava och en i Wien. Har bokat riktigt
mysiga hotell och då ska vi bara njuta, promenera, äta och dricka gott.
Ska bli så skönt.

Vet ni vad vi gav för flygresan med Ryanair?
220 spänn tur och retur för både Tony och mig!
Svårslaget , eller hur?

Därför la jag lite extra pengar på boendet i stället. Lite lyx är ju aldrig fel. Känner att jag behöver små delmål
att se fram emot under behandlingen. Annars händer det ju inte så mycket på dagarna.
Blir mest tvätta, städa, handla och det är ju inte så jävla muntert, precis... ;O) 

Det blir lätt att tankarna bara kretsar runt antikroppar, Picc-Line och annat som har med herr Cancer att göra.
Men även om jag är sjuk så är det ju så mycket mer i mitt liv än bara det. Jag är ju inte bara sjuk,
jag är fortfarande den där andra Liselotte också.
Men, men, det får väl vara så under den här perioden.

Kram på er!

Morsning, på er!

Satan i gatan, vad kallt det är på morgnarna nu. Skönt att man slipper åka i väg till jobbet i alla fall
med allt vad det innebär av att skrapa rutor på bilen osv.
En annan kan ju ligga och gosa sig hur länge jag vill egentligen. Lyx! Som jag sagt innan,
det finns faktiskt även fördelar med att ha cancer!

Börjar bli rätt så gles på huvudet nu. Stubbet skavs av mer och mer för varje dag.
Måste varit en cancersjuk som myntade begreppet "bad hairday". :O) 

Är inte speciellt nöjd med peruken heller så jag har knappt använt den.
Den sitter inte som den ska. På vissa ställen är den för stor så det bildas "bubblor" och den smiter inte åt.
Ändrar jag lite på den så skaver den bakom öronen i stället.

Dessutom känner jag mig utklädd i den men det är väl en vanesak, antar jag.
Ska tillbaka till frissan nästa vecka i samband med nästa omgång cellgifter. Får se om hon kan fixa
den lite då men jag är tveksam om det går. Det är nog mitt huvud det är fel på.
(Ja, ja säg inget! Jag vet vad ni tänker..!  :O))

Nu är det bajs- cigg- och frukostdags!


Kram! 

Vill bara ge en stooor ros till Christian (eller Kristian) på Onkologen.


Han är sjuksköterskestuderande, klar till jul.
All personal är verkligen toppen och man kan inte nog betona hur viktigt det är med
omtänksam personal på en sådan avdelning. Är impad att de t.o.m. tilltalar en vid förnamn,
trots att det måste vara massor olika patienter som passerar på den avdelningen.

Christian är i alla fall en person som sticker ut. Gullig, vänlig och genuint intresserad av patienterna.
Han tar sig tid att prata om sånt som inte har ett dugg med cancer att göra och man får
verkligen känslan att han bryr sig, på riktigt.

Jag hoppas verkligen att vårdapparaten inte gör att han får för hård hud utan behåller sitt
stora hjärta även när han arbetat som sjuksköterska ett par år.

En stoor kram till dig, Christian!
Fortsätt att vara du!
Du gör skillnad för oss patienter!

Kram!

PSSST! Jag lovar att kolla filmen, Christian. ;O)

Efter drygt sju timmar, stillaliggande på rygg i en säng, är jag nu hemma igen.
Puh!

Åkte tjugo i åtta i morse. Men sedan fick jag gå och vänta i två timmar uppe på
Onkologen eftersom Apoteket var sena med min cytostatika (cellgifterna).

Men strax innan klockan elva kunde de köra i gång. Hamnade på en tre-sal den här gången.
Tycker oftast att det är skönast att ligga ensam. Speciellt om man känner sig lite orolig och nervös.
Det är inte så roligt att bryta ihop i en allergisk reaktion om man samtidigt har en nyfiken publik.
Och en av mina rumskmarater var en dam som var väldigt sugen på att prata.
Jag lät personalen ta den smällen... ;o)

Mitt stora problem var annars att jag har varit tvungen att småfisa hela dagen, hi hi.
Jag var ju som sagt fast i sängen och försökte verkligen få ut dem de gånger
jag var på toa men det lyckades inte alltid.
Och att bajsa på en sjukhustoalett (eller annan offentlig inrättning) - det är för mig omöjligt.
Så jag låg där med mina små gaser och försökte så gott det gick att gömma dem i den ful-gula sjukhusfilten
genom att stoppa den hårt runt kroppen.
Jag tror tyvärr inte att jag lyckades så bra...haha!

Hur som helst - de började lugnt och stillsamt och allt gick bra.
De ökade takten en gång - det gick bra.
De ökade en gång till - och som ett brev på posten kom susningarna i huvudet, det började klia i munnen och jag fick svårt att andas. IGEN! FAN!

Avbruten behandling, läkaren in, mer Tavegyl och vänta i en halvtimme tills alla besvär var borta.
Sedan körde de igång igen. Jag småsov till och från hela tiden pga medicinerna.
(Och pratglada damen påpekade ivrigt att  jag snarkade.. Tack för den)

Men nu gick det bra!

Hörde ni?

NU. GICK. DET. BRA!

Timmarna gick, de ökade stadigt takten och vid halv sex var det färdigt.
Min kropp hade klarat att ta emot alla 700 ml!!!

Vilken otrolig lättnad!

För säkerhets skull fick jag vara kvar på sjukhuset i två timmar men starx innan åtta kom bilen och hämtade mig.
Nu är jag trött och sliten men samtidigt så glad.
Jag har fått den behandling jag behöver. Nu kan antikropparna åka och sätta sig på de där
cancercellerna och blockera dem.

Ha! Smaka på den ni, era jävlar!

Nya antikroppar + cellgifter nästa onsdag. Då är jag halvvägs!

Kram!

Okej, i morgon är det dags...

In till Ryhov hela dagen och ett nytt försök att ge mig antikroppar.
Försöker att inte tänka så mycket på det men det ligger där bak i huvudet hela tiden ändå.
Tänk om det inte fungerar nu heller? Tänk om de bara får i mig 100 jävla sketna ml den här gången också
av de 700 ml jag ska ha?

Tänk om det aldrig kommer att fungera?
Vad händer då?

Hur mycket minskar då chansen att jag ska bli frisk?
Blir jag över huvud taget frisk?

Det är mycket frågor som jag känner att jag behöver få svar på när det gäller antikropparna.
Om mina chanser för tillfrisknande minskar om jag inte får antikroppar så är det givetvis en katastrof
- men jag vill ändå veta. 
Jag vill veta vad jag har att kämpa mot och vilka oddsen är.

Förhoppningsvis får jag i morgon tillfälle att prata med en läkare om de här sakerna.
Just nu gnager frågorna och oron i kroppen, även om jag försöker slå bort det.

Håll tummarna för mig i morgon, allihopa!
Jag kommer att behöva det.
Det blir en lååååång dag...

Kram! 

Nähä?!?

Inte ett enda litet tips på middagsmat!

Och jag som trodde att ni brydde er om mig...
 
;o)

I dag har jag tråååååkigt!
Har precis beställt bil tills i morgon. Den kommer redan tjugo i åtta.
Det betyder att jag borde gå upp redan halv sju...

Men om jag struntar i att sminka mig kan vi dra bort tio, femton minuter...
Om jag duschar i kväll i stället för i morgon bitti kan vi dra bort tio till...
Kläder kan jag lägga fram i kväll...
Frukost kan jag ändå inte äta vid den tiden så jag kan göra i ordning en macka att ta med mig...
Kaffebryggaren kan laddas på kvällen...

Ha! Jag är så jäkla effektiv när det gäller att planera så egentligen räcker det nog att jag går upp
en timme efter att jag ska vara på Ryhov!

Kram! ♥

Nu har jag dansat vals med golvmoppen vilket resulterat i en svettorgie utan dess like...

Är det normalt att man måste duscha efter att ha dammsugit och torkat golven?
Nej, givetvis inte. Men å andra sidan är ju inte mitt liv så normalt just nu...

;o)

Mamma var här och lämnade sin lilla voffsing, Cindy.
När mamma jobbar på fiket så brukar lilla voffsingen vara hos oss. Nu ligger hon bredvid mig i soffan.
Hon är väl slut hon också eftersom hon har haft fullt sjå med att först skälla ut dammsugaren efter noter
och därefter hoppa undan (jämfota) varje gång jag kommit i närheten med moppen.
Det ser så rysligt kul ut att jag givetvis var tvungen att jaga henne med den lite extra... :o)

Ska bli skönt att få min Picc-Line omlagd på sjukhuset i morgon. Känns fortfarande inte okej i såret. Det gör ont när jag rätar på armen och är lite rött. Och detta ska man ha året ut. Känns ju inte så jättelivat precis...

Sitter och funderar på vad vi ska ha till middag.
Några bra förslag? 

I övrigt är jag sugen på party!!!
Måste hända nåt kul snart!!!

Puss i hörselgången!

God morgon, ärade medmänniskor!

När tror ni att jag somnade i natt?

Klockan halv tre...
Och väckarklockan ringde vid sju...

Gääääääsp!

Nu har jag i alla fall hunnit bli stucken flera gånger på vårdcentralen.
Mina kära blodådror verkade inte ha vaknat eller så gömde de sig bara för att jävlas.
Sköterskan stack mig men inte sjutton kom det något blod inte.
Det var lika torrt som en lördagskväll på IOGT-NTO...

Till slut fick jag stå och skölja händerna i varmt vatten en stund för att ådrorna skulle vakna till.
Och det hjälpte. Så nu har jag blivit av med ytterligare lite av mina dyrbara droppar.
Jag måste lämna blodet så tidigt eftersom bilen som tar proverna från Bodafors vårdcentral
till Ryhov går redan klockan halv nio på morgonen.

Nu hoppas vi förstås att mina värden är bra så att det funkar att ge antikroppar i morgon.
Ska ringa och beställa cancerbil. Det blir till att skutta upp tidigt i morgon också
eftersom jag ska vara på Ryhovklockan nio och det tar nästan en timme att åka dit.
Har jag otur får jag dela bil med andra och då finns risken att jag måste åka riktigt tidigt.

Nu ska jag bort till fiket en sväng och köra igång bakning, kaffebryggning, ta emot varor osv.
Sedan kommer Tony och tar över när vi öppnar klockan tio.

Ha en alldeles underbar förmiddag på er!

Puss!

Duktigt Liselotte. Myyyycket duktigt!

Gick och la mig för att läsa tidningen lite efter att vi hade ätit middag.
Givetvis skulle jag inte somna.
Det är ju så dumt att somna klockan sex på kvällen eftersom det då
är omöjligt att somna på kvällen, eller hur?

Och vad gör jag?
Somnar, givetvis!
I över två timmar!



Kolla bilden! Som en fet liten padda ligger jag i soffan och trynar!
(Pip-Larsson tycker visserligen att det är mysigt...)

Och Tony - han passar på att ta ett fult kort!
Tänk om han lagt den energin på att väcka mig i stället...

Jaha, och vad ska jag göra nu halva natten?
Dessutom ska jag upp tidigt i morgon bitti. Klockan halv åtta ska jag vara på vårdcentralen
och ta prover inför onsdagens sjukhusbesök.

Nu är jag sur!
Sur på mig själv.
Sur på Tony.
Ja, jag är ta mig fan sur på Pip-Larsson också!

Vill inte vara trött och somna på soffan.
Jag vill vara pigg!

Sur-kramar från mig!

:O(

God morgon!

Jaha, vad står på programmet i dag då för oss dagdrönare?
Det är konstigt vad snabbt man vänjer sig vid att inte jobba. Jag trodde att jag skulle klättra på väggarna av att gå hemma sysslolös men hittills har det inte varit några som helst problem.
Det bor nog en liten Anna Anka-lyxhustru i mig ändå, haha!

Tänkte i alla fall sticka bort till bibblan för att låna någon ljudbok som jag kan ta med mig på onsdag när jag ska till sjukhuset hela dagen. Att läsa går knappt eftersom den ena armen är upptagen med droppet och på den andra tar de blodtrycket var femtonde minut. Jag är alltså ganska låst där i sängen och det är så tråååååkigt.

Visserligen får jag en del Tavegyl (mot allergiska reaktioner) och det blir jag väldigt trött av men det är ändå förbaskat trist att ligga där i sängen och glo. Det enda som kan liva upp dagen lite är väl om jag får en kraftig reaktion och får svårt att andas igen. Då händer det grejer när personalen kommer springande, haha!

Blev lite lycklig i går när vi varit på Busfabriken.
Jag hade snorkråkor i näsan!
Det är man inte bortskämd med nu för tiden, minsann!
Sedan håren i näsan försvann har det mest varit ett evigt droppande men i går hade alltså smutsen antagit
en mer fast, knölig form.

Snorkråkor - nu för tiden är det lycka det!
Man kanske skulle spara dem som minne...?
:o)

Okej, somnade i soffan....

Orkar inte skriva mer i kväll så vi hörs i morgon i stället.

God natt!

Hemma igen efter en härlig dag på Busfabriken!

Det var verkligen jätteroligt. Barnen lekte och klättrade så att de var precis genomsvettiga!
De lyckades t.o.m få med sig morsan lite på slutet... :o)
Rekommenderas varmt för er med barn som inte har varit där än. Vettiga priser är det också.
100 kr per barn och gratis för föräldrarna.

               
           
           Matpaus
  
                             

                          Charlie åker vulkan            Jo då, mamma leker också. Lite...




Av någon anledning tyckte Tony att den här bilden var väldigt rolig... :o)


Så - nu är barnen nöjda och då är förstås mamma det också!

Annars har jag varit väldigt trött de senaste dagarna. Vet inte om det beror på att jag nu trappar ned cortisonet rejält. Äter bara en fjärdedel så mycket som jag gjorde för en vecka sedan.
Både i går och i förrgår behövde jag lägga mig och vila en stund på dagen
och nu somnade jag i bilen hem från Linköping.

Gillar inte det.
Min nyvunna pigghet har ju varit en av de positiva grejerna med den här cancerskiten, så därför känns det jobbigt att nu igen gå omkring och känna att man går på halvfart.
Får väl se vad läkaren säger på onsdag.
Ska in till Ryhov då igen och så ska de göra ett nytt försök med antikropparna.
Kanske är tröttheten bara något tillfälligt.

Hörs senare!

Vilket väder!

Regnet står som småpittar i backe i dag! Tur att man ska vara inomhus.
Om en liten stund drar vi upp till Linköping. Vi ska till Busfabriken med barnen.

Det har varit så mycket sjukdom, oro, behandlingar och konstigheter för barnen i en dryg månads tid nu
så vi kände att vi behöver hitta på något kuligt. Så i dag blir det leka från morgon till kväll!

˜ ˜ ˜

Jag fattar inte hur jag kan ha några hårstrån kvar på huvudet. Varje morgon är kudden precis full av små, små hår.
Jag kommer inte att ha ett örngott kvar som inte är som en matta. Fanken, det blir dyrt det här.
Undrar om det finns någon cancerförstörda-örngott-försäkring?

Trodde att jag skulle vara helt blank om ollonet..förlåt, huvudet vid det här laget. Men stråna faller inte av sig själva. De lossnar bara när de skavs av, mot kudden exempelvis.
Men jag är glad för varje dag jag inte är kal, så det är okej.

Frisören sa att jag inte kunde känna mig helt säker på att få behålla mina ögonfransar och ögonbryn.
Hon sa att de kunde falla efter den fjärde behandlingen. Det var ju uppmuntrande...
Men, men, ju längre tid det går innan de faller, desto mindre tid behöver jag vara utan.

Nähä, nu hopp in i duschen, sedan frukost och så packar vi in två förväntansfulla barn i bilen
och drar till Busfabriken!

Puss på er!

Livet är helt plötsligt väldigt enkelt att leva!

När jag fick beskedet om cancern var vi tvungna att avboka en resa till Bulgarien som vi skulle ha gjort den 8 september. Vi bestämde oss då för att vi skulle göra en riktig paradisresa till våren,
när den här skiten är över.

I flera kvällar har Tony och jag suttit och letat flygresor till hyfsade priser. Först var vi inne på Malaysia och Borneo, vi tittade på Thailand - men där har vi varit och var inte så impade... Vi vill bort från de värsta turiststråken, bort från svenskar och hurtiga reseledare. Vi vill ha varsin ryggsäck och åka runt dit det passar oss för stunden. 

Och nu har vi bokat!

Den 6 mars drar familjen till

FILIPPINERNA!!!



Först flyger vi till Hong kong där vi stannar till i två nätter. Därefter flyg till Manila och förmodligen vidare till en ö som heter Boracay. Det är från den ön bilden ovan är tagen.

Hur gött ska detta bli?!?

Två dagars Hong kong-puls och elva dagar på en riktig paradis-ö. Sammanlagt är vi borta i 15 dagar.
Detta kan jag ligga och tänka på när jag får mina cellgifter och antikroppar och allt vad det nu är.

Jag är en mycket lycklig kvinna...

:o)

Okej, mina kära bloggare!

Nu sätter vi oss ner i soffan. På med den avtändande, men ack så sköna, mysdressen.
Häll upp vinet, ölen, konjaken eller den jävla Svenssongroggen om det är vad ni gillar... :o)

Sedan fyller vi skålarna med Sour Cream`n Onion och sjunger:

"Nu är det fredagsmyyyys,
om det så är det sista jag göööör!
Ja, det är fredagsmyyyys,
hoppas inte föräldrarna stöööör!"

Ja, jävlar i min lilla låda vad fint det var!

Brasan är tänd och jag väntar på Idol. Jag säger bara - Erik! Han är min nye hjälte!
De andra kan lägga ned och börja i kör eller nåt.
Erik - han sjunger han, så att det lilla hår jag har krullar sig av välbehag.

I kväll blir det en konjak.
Har upptäckt att jag absolut inte bör dricka något den första veckan efter en cellgiftskur. Ingen har sagt år mig att låta bli men jag upptäckte det själv...
Hela jag började svettas. Det var som att det plötsligt var 35 grader varmt i rummet och hela konjaken liksom samlades uppe i huvudet och låg och skvalpade. Jag fick slita av mig tröjan (ursäkta de hemska bilder på min nakna 42-åriga tyngdlagskropp som dök upp i huvudet på er nu...)

Men, nu har det gått nio dagar och det ska vara okej.
;o)

Tror ni inte att det jäkla såret i ljumsken krånglar igen???
Det hade ju läkt och var så fint men så i går kväll kände jag att det var ömt.
Såg att det var en liten bula som stack ut. Och där inne var det godsaker!
När jag klämde sprack bulan upp och innehållet landade fint på mina fingrar.
Nice, nice!!!

Så - sårtvätt och omläggning igen.
Jag blir så TRÖTT!
Därför blir jag nu tvungen att ta en konjak för att döda bakterierna.
Jag vill ju inte ha en infektion igen, eller hur?!?

;O)

Nu har jag varit och hälsat på Alex i skolan.

Jag passade på att ta tio minuter och berättade för barnen om min cancer. När jag kom hade jag min peruk på mig och den var väl det mest spännande. Jag tog av den och visade dem hur jag ser ut utan hår.

Nu vet de allihop så behöver förhoppningsvis inte Alex förklara om de ser mig utan peruken.
Barn är ju underbara och tar allt så naturligt.
Inte det minsta rädda eller försiktiga utan de skrattade gott när jag slet av mig mitt löshår.
Härligt!!!



De fick fråga vad de ville men det största jublet kom när Alex och jag sedan bjöd på glass. 
:O) 


                 

Alex ritar och njuter av att ha mamma i skolan en stund

Morrn!
Ska vara med Alex i skolan i dag.
Måste runt kiosken och köpa glass så man blir populär...

:O)

Vi hörs senare!

Så - fick till slut tummen ur röven!
(det var skönt, den skavde...)

Efter timmar av lättja drog jag i gång med ett litet bak. Det blev barnens favoriter - Snoddas
(Jag vet, de har andra namn också men hos familjen Dahlberg är de Snoddas.).

Alex och Charlie älskar dem. Bäst tror jag att de tycker om att de får äta upp kanterna som jag skär bort innan kakorna skärs i fyrkanter. Då sitter de vid köksbordet med ett fat fyllt av kanter och mumsar...
:o)



Först en liten smet...



Sen får lilla kakan svalna...



Och vips (eller ska det vara visp?) så var det klart!


Det bästa var att eftersom barnen fortfarande var i skolan så fick jag slicka sleven själv!

Nu har jag varit duktig och behöver inte göra ett skit mer i dag, känner jag.
Måste ju faktiskt tänka på att jag är sjukskriven, eller hur?

:o)

Herregud, jag måste skaffa mig ett liv!!!

Vaknade kvart över nio i morse. Skönt med sovmorgon. Käre maken tog barnen...

Sedan dess har jag tillbringat i stort sett all tid i soffan, med datorn i knät och morgonrocken på.
Facebook, blogg, allmänt surfande...
Det mest nyttiga jag gjort hittills i dag är att sparka undan dammråttorna
på väg ut i köket efter mer kaffe!

Hjälp, jag håller på att förvandlas till en datornörd!
Dessa biverkningar har de inte sagt nåt om på sjukhuset.
Tror jag ska anmäla dem...

Svägerskan har åter bidragit med en historia:


"Två norrmän knackade på dörren till en bordell och bordellmamman öppnade.

- Hvor myet koster det? undrade norrmännen.
- Hur mycket har ni? sa bordellmamman.
- Vi har hundra kroner tillsammens...
- Då kan ni suga av varandra, sa bordellmamman och slängde igen dörren.

Efter en halvtimme knackade det igen på dörren.
Bordellmamman öppnade och där stod norrmännen.

- Vi tenkte betale...

:O)

Är lite melankolisk i dag...

Sitter och tittar på alla meddelanden jag fått här på bloggen, Facebook m.m.
Och än en gång slås jag av hur mycket vänlighet det finns.

Det sägs att världen har blivit så mycket hårdare och kallare men det jag mött sedan mitt cancerbesked den 20 augusti är något helt annat. Människor - ni - är fulla av sympati och medmänsklighet.

Visst är det så att vissa personer har backat, inte hört av sig så mycket som jag hade trott att de skulle göra. Men man kan inte döma. Jag tror inte att det handlar om brist på empati. Det är svårt att veta hur man ska bemöta någon som är sjuk. Har man dessutom haft turen att vara skonad från svåra smällar i livet så är det nog ännu svårare - man har ingen erfarenhet eller några referenser hur man ska tackla det. Jag förstår det.

Men människan är i grunden god, det har jag verkligen fått känna på. När jag har nojat över mitt hår så har ni funnits där. Hårprylen och fixeringen runt mitt utseende kan kanske uppfattas som ytlig - vad spelar det för roll? Men det handlar egentligen om så mycket mer än att vara snygg. Det handlar om ett inre kaos och rädslor som hålls tillbaka lite av att fokusera på något som är just - ytligt. Som inte är så allvarligt och skrämmande. En fokusering som gör att jag klarar att hålla modet uppe och leva i nuet.

För cancer är skrämmande. Men å andra sidan - det finns det som är så himla mycket värre!
Jag kunde råkat ut för en olycka, blivit förlamad och dömd för resten av livet.
Cancern kunde drabbat mina barn! Den kunde varit dödlig...

Det kanske låter konstigt men den här sjukdomen har faktiskt tillfört så mycket positivt till mitt liv. Dels genom den värme jag fått från er alla - och som jag kommer att ta med mig långt efter cancern. Dels chansen att nu tvingas stanna upp mitt i livet. Det ges vi aldrig möjlighet till annars.

Vad är viktigt? Riktigt viktigt? Vad i mitt liv vill jag välja bort?
Känner själv att jag sedan beskedet är en mycket gladare person. Mer harmonisk och mindre benägen att bli irriterad över struntsaker. Starkare i vetskapen om vad jag vill och inte vill. Jag tror själv att jag nu - mitt i behandlingar och allt - är både en gladare mamma och en mer kärleksfull hustru. Det känns så.

Så - att få cancer är tufft.
Men utan den hade jag inte mått så här bra...

Och det är faktiskt något att vara tacksam för.

Puss!