cancerlotta

.....hahahahahahahahahahahahahahahahahaha
hahahahahahahahahaaaaaa!!!





Kvällsnöje hos familjen Dahlberg!




Och denna - eller DETTA - ligger bredvid mig i sängen!!!




Gåta:
Vad är motsatsen till Viagraeffekten?

Svar: Dessa bilder på min "man"!

:O)

En heldag i Jönköping.

Och det betyder nästan alltid slut i huvudet (mer än vanligt, alltså!)
och slut i fötterna (kan det bero på klackarna?)
Mamma och jag stack iväg på morgonen eftersom jag hade en tid inbokad hos frisören på Ryhov. Jag stoppade alltså ned mitt hår i en påse för klippning. Mycket praktiskt, haha!

Hade beslutat mig för att klippa lugg och en rak frisyr - förebilden var Uma Thurman i Pulp fiction. Detta av den enkla anledningen att jag aldrig någonsin har kunnat ha sånt hår tidigare eftersom jag själv är krullig med lockar som gör precis som de själva vill. Och detta överensstämmer sällan med det JAG vill...

Så nu skulle det bli lättskött frisyr!

Hur mycket jag kommer att använda peruken vet jag inte än. Inte heller om jag ska klippa den mer längre fram.
Men, hur som helst, nu har jag i alla fall ett val. Snart är mitt eget sista stubb borta och då är det nog inte lika kul att vara kal på huvudet längre...

Så - här är resultatet:
↓

↓

↓

                            


Kommentera gärna! Det är roligt att höra vad ni tycker!
(Men bara om det är snällt, annars bryter jag ihop... Den som inte tycker att detta är snyggt kan läsa typ Anna Ankas blogg i stället. Där får ni verkligen något att störa er på! :O)

:o)

Fick ett sms nu på morgonen av min kära svägerska
(ni vet, hon med dubbelhakorna...)

Hon brukar förgylla mina dagar med små - mer eller mindre - roliga historier.
Och givetvis måste jag dela dem med er:


"Killen låg i sängen och trevade efter tjejen,
i hopp om att få något.
- Nej, inte i kväll, sa tjejen.
- Jag ska till gynekologen i morgon och vill vara någorlunda fräsch.
Det blev tyst. Sedan säger killen:
- Ska du till tandläkaren också?"

:-p

0,3 grader ute på morgonen.

Noll
Komma
Tre

Nu är det kaaaaaalllltttt!

Är det ingen som tänker på att jag fryser om huvudet???

:o)

Kväll igen. Tusan vad dagarna går!!!

Charlies fröken ringde i dag. Det är verkligen överväldigande med all denna omtanke från människor där man inte alls har väntat sig det... Hon hade varit på någon föreläsning som gick ut på att se saker positivt och hade något band med sig därifrån som hon ville ge mig. Människor är så snälla! Puss på er!

Min lilla moster ringde också och gladdes åt att jag får ha kvar mina ögonfransar och ögonbryn!

Därefter var det bort till vårdscentralen. De tvättade rent hålet i armen och lade om min Picc-Line. Gör fortfarande lite ont men jag hoppas det går över nu.


Det som blev kvar...

I kväll busade vi till det, barnen och jag. Till Idol åkte det fram en stooor skål med smågodis. Normalt blir det bara på lördagar - eller rättare sagt, barnen får välja mellan att köpa godis för 20:- eller att få 30:- i pengar. Ett bra system, tycker jag. Är det något de gärna vill köpa eller spara till så skippar de godiset. Och de lär sig att man inte får både och. Storebrorsan tar ofta pengarna medan lillebrorsan inte lika ofta klarar suget från godistarmen... :o)

Efter godisstunden var det tandborstning och kissblåsetömning...

                      
Se sån stil han har...               Se sån stil HAN har...

I morgon bär det alltså av till frissan med mamma i släptåg. Ska bli spännande att se vad det blir av den där peruken. Men just nu är det så in i h-e kallt om huvudet så det kanske blir skönt att trycka på någonting. Jag är ju inte van vid kylan! Har ju alltid sett ut som en busch-neger i huvudet, haha!

Nu blir det mys med



och så petar vi in en extra pinne i



(Tony gjorde ett försiktigt försök genom att lägga en inbjudande lammskinnsfäll framför brasan...
Jaja, drömma kan man ju alltid...  ;o)

God natt på er mina älskade bloggläsare!

Glömde ju att visa den nya skinnjackan!



Snygg va?

Det bästa är att den är två jackor i en. Man sätter i en hoodjacka så blir den en varm vinterjacka med luva.
Myyyycket praktiskt, anser lilla jag!


Snygg igen, va?


Nähä, nu ska jag gå och bajsa vindruvor och sedan ska jag duscha min feta kropp!

Ha det så länge!

Morrn, morrn!

Ja, herrejösses vad mycket hår det ligger på kudden nu!
Allt stubb sitter ju löst och jag är förvånad över att det inte har lossnat än men på morgonen är kudden precis full av små strån. Jag sover numer på en gosig matta!

Annars märker man att håravfallet har stannat av. Det hår som sitter kvar på kroppen sitter som berg. Det innebär att jag har hår i ansiktet, lite på armarna, några glesa kalhyggen på utsidan av vaden och ena knät (!), några löjliga testar under armarna och ni-vet-var...

På onsdag ska jag till sjukhusfrissan och fixa till peruken. Tar med mig mamma då så ska vi passa på att ha en mysdag i Jönköping. Är inte säker på hur jag ska klippa den än men funderar på en go page med lugg -
lite Uma Thurman i Pulp fiction, ni vet.
Vore inte det häftigt???
Nu när man har chansen att välja frilla så kan man ju lika gärna ta något man inte har annars. Alla vet ju ändå att det är peruk så det är ju bara att gasa, liksom!

Annars har jag vant mig vid den rakade skallen nu. Synd att inte stubbet får vara kvar - då hade jag nog inte brytt mig om peruken. Har också märkt att jag inte bryr mig ett skit om att folk glor på mig.
Och det gör de!
Var på Netto i söndags och en kärring smög mellan hyllorna för att titta på mig. Hon fick nog inte med sig något av det hon skulle handla eftersom hon hade fullt upp med att glo på mitt kala huvud.
Var SÅ nära att öppna munnen och leverera en dräpare men bestämde mig för att hon inte var värd det.
Men - hellre kal på utsidan än på insidan, haha!

Hur som helst, det sköna är att jag inte bryr mig. Glo ni! Kan det liva upp er dag så varsågoda! Jag känner mig snygg! Om sedan inte andra håller med så är inte det mitt problem, eller hur?
:o)

Puss! ♥

Jaha, så har man då roat sig med att betala räkningar...
Tänk om man bara för ett par månader skulle slippa detta och få behålla dessa pengar.
Kosing skulle det bli...
Mycket kläder och skor... ;-p

Fast pengar betyder egentligen ingenting, säger de ju. Hälsan är allt. Skitsnack. Det är de som har gott om pengar som påstår det. De som inget har säljer sina organ för pengar, eller hur...?
Själv är jag sjuk och min tillvaro skulle vara fan så mycket sämre om jag dessutom ständigt
behövde oroa mig för pengar.

Så - därför åkte jag in till stan i dag. Behövde ett nytt strykjärn eftersom det gamla i går kväll helt enkelt bestämde sig för att dö... Och Tony kan ju inte stryka utan strykjärn, eller hur?
:o) 

Och se vad som slank ner - en sketsnygg, brun skinnjacka!
Har inte tagit någon bild än men det kommer.

I morgon ska jag till vårdcentralen och lägga om min Picc-Line. Det skulle egentligen inte göras förrän på onsdag men jag har fått så ont i såret. Det liksom sliter i katetern och har blivit lite rött.
Är livrädd för att det ska bli en infektion så de får klämma in mig i morgon.

Annars har det varit en superpigg dag! Det var likadant efter förra behandlingen. Först flera dagar inne i dimman. Sedan ett par dagar med super-duper-energi! Det är så fantastiskt att känna att man har hur mycket ork som helst.
Glad som en lärka och inget är omöjligt.

Baka mazariner - jajamensan!
Ta hand om två veckors stryktvätt - med ett leende!
Måla huset - gjort på en pisskvart!
Superwoman - det är jag det, haha!

Vi hörs i morgon, va?

Nu Idol och en påse cashewnötter!

Ja, ja, jag vet att jag inte ska äta nötter eftersom de fastnar mellan mina aja-baja-peta-tänder.
Men:

Frankly, my dear, I don´t give a damn!

Hörs senare!

Vet ni vad detta är?



Jo, det är en perfekt avbild av hur mitt "nummer två" ser ut efter nästan en vecka med
tabletter mot illamående...
Ja, förutom färgen och kvistarna då. (SÅ fucked up är jag inte i magen än... )

Från och med i dag tar jag inte fler sådana tabletter så nu börjar jakten på en jämn och fin avföring!
(Märker ni vilken brist på sysselsättning jag har? Denna besatthet av mitt eget bajs är ta mig fan inte normal!
Å andra sidan - varför ska man vara normal?)

;O)

God morgon, god morgon kära läsare!

Nu är barnen ivägskickade till skolan. Med regnkläder på och mannagrynsgröt i magen.
Nu när jag har klarat mig igenom den jobbigaste biten efter cellgiftskuren njuter jag av att ha fått en helt annan pigghet än jag haft på mycket länge.

Jag skuttar gärna upp på morgonen vilket definitivt inte har varit fallet tidigare. Jag har visserligen alltid varit en kvällsmänniska men om jag nu ser i backspegeln inser jag hur otroligt trött jag har varit de senaste sex - nio månaderna. Allt har tagit emot och har jag inte varit tvungen att gå upp på morgonen för att jobba så har jag legat kvar. Det har varit tungt att skicka iväg barnen, städa, handla, laga mat - you name it!
Allt har bara varit ett enda stort måste.

Nu inser jag ju vad det har berott på. Cancern har legat där som en tickande bomb och växt sig starkare och starkare och sugit musten ur mig utan att jag har vetat om det.
Jag har känt mig lat och fått dåligt samvete över att inte ha orkat.
Därför är det underbart att nu ha hittat tillbaka till lite energi och lust att gå upp till den här världen som faktiskt är rätt jävla underbar!!!
:o)

Visst regnar det.
Visst blåser det.
Visst är hösten på väg.

Men jag får vara med - och det är fantastiskt!

Puss på er alla!
Hoppas ni får en underbart regnig och blåsig dag!

Haha, jag är nog Sveriges sämsta moppeförare!

Ute på tomten står en splitter ny eu-scooter och jag har precis varit ute och provkört. Och det är med fara både för mitt eget och andras liv, kan jag säga!



Jag har aldrig varit intresserad av moppe, varken när jag var yngre eller senare.
Min erfarenhet till mopedkörning inskränker sig till när jag var på en reseledarkurs på Mallorca.
Något smarthuvud hade bestämt att vi skulle ta oss runt ön på vespa för att lära oss hitta eller nåt sånt. Jag fick cirka två minuters övning på en sjaskig bakgård - sedan var det rakt ut i trafiken och börja köra. Ni kan ju gissa hur det slutade... :O(

Jag kunde förstås varken bromsa, svänga eller stanna. I full fart drog jag upp på trottoaren där det promenerade tre trinda norska damer intet ont anande om vad som var på väg att hända.
Deras nordiska bakdelar kom närmare och närmare och trots att jag skrek i högan sky gjorde de inte en min av att förstå vilken katastrof som närmade sig bakifrån. ..

Jag hade inte mycket att välja på.
Nedanför trottoarkanten var det full trafik så där kunde jag inte köra ned. På andra sidan var det skyltfönster. Det enda som kunde få ett halvhyfsat stopp på min framfart var alltså någon av dessa trinda norska stjärtar.
Och så blev det också:
Med ett iiiiiii flög en av de hurtige jenterne till väders innan hon med ett brak landade på trottoaren tillsammans med mig och min nu avstannade vespa. 

Som tur är gick det hela bra. Den trinda bakdelen klarade sig relativt oskadd och jag kunde nog vara mer än tacksam över att det varken blev polisanmälan eller skadestånd...

Hur som helst - nu sitter jag här igen med en eu-scooter och norska bakdelar är allt jag kan se när jag låååångsamt, låååååångsamt kör runt i trädgården. Det dröjer nog ett tag innan jag ger mig ut på gatan, om man säger så...

:o)

Försöker lära mig att blogga från mobilen men tror ni att jag får det att funka? Inte då...

Tänkter att det kunde vara rätt bra om jag är på sjukhuset eller så men det jäkla meddelandet vill förstås inte nå fram till min blogg. Förvånad, någon?

Annars tror jag att den värsta perioden är över nu. Sov ju i stort sett hela dagen i går också vilket resulterade i att det var lögn i helvete att somna i natt. Halv sex på morgonen satt jag i köket och käkade en macka och funderade på meningen med livet. (Det ska man inte göra vid den tiden. Det blir lätt superdepp då!)

Hur som helst, lyckades somna till därefter och vaknade några timmar senare. Så vi kan väl säga att:

I AM BACK!

:o)

Har precis tittat på Här är ditt liv med Jan Eliasson.
Rasande charmig karl, det där! Vore man 20 år äldre så skulle det nog börja pirra lite, tror jag... :o)

Lugn kväll i soffan annars. Känns som att jag har börjat piggna till lite nu, faktiskt. Lite smått irriterad är jag dock.
När cellgifterna nu slår ut det mesta i kroppen - orken, håret, tungan -
kan den inte då ge sig på sånt som man inte vill ha?

Ett sådant exempel vore:
MENSEN!

När jag frågade läkaren om detta sa hon att den kunde försvinna och komma tillbaka efter behandlingarna.
Yes! - tänkte jag. Den kan man ju vara utan, eller hur?
Men blir det så för mig, tror ni?
Nähädå. Jag har nu i stället haft mens i snart
TVÅ VECKOR!!!

Jag drittlar och drettlar som den värsta tik!
Dropp från näsan och dropp från Pipita Venusberg.

Något annat som vägrar ge sig är häxstråna på hakan.
På huvudet lossnar det. På benen, under armarna och ni-vet-var också.
Men de jävla hårda skäggstråna sitter som berg!

Jag bara undrar - Var finns rättvisan här i världen?!?

Tänk att man kan sova så mycket....

Vaknade vid 10-tiden och var uppe och tog min macka-och-piller-frukost.  Mamma kom förbi för att titta så att jag levde. Hon tyckte att jag såg lite piggare ut... Jovisst, i jämförelse med vaddå? En död råtta?

Tyvärr så har jag ju förbannats med ett utseende som gör att jag alltid ser så oförskämt pigg ut. Det kvittar hur dålig jag känner mig, ingen ser det ändå på mig. Stackars mig...
;o)

Vid 11-tiden släpade jag mig upp till sovrummet och den skööööna sängen igen och det sa bara pang så sov jag. Vaknade vid halv tre och har nu lyckats hålla mig på benen en stund.

Illamåendet har i alla fall varit bättre den här gången. Läkaren sa åt mig att ta full dos av de tabletter jag fått och det har jag gjort så den biten är i alla falla bättre. Det är väl bara att inrikta sig på att gå i ide ett par dagar efter varje behandling. Förhoppningsvis piggnar jag till framåt eftermiddagen, kvällen i morgon.
Längtar efter det!!!!

Nu kommer snart Tony hem från fiket. Hoppas han har någon överbliven princessbakelse med sig. Har inte fått något lördagsgodis än! Vill ha!

Puss & Gäsp på er!

Det borde vara förbjudet att må så här...

Hoppades att det skulle vara lite bättre den här gången men
FY FAN vad jag mår dåligt!!!

Jag har legat och sovit hela eftermiddagen och nu varit uppe en liten stund för att äta och ta nya piller. Därför, mina kära vänner, blir det inga litterära storverk från mig i dag.
Längtar efter nästa vecka då jag blir pigg igen. Om det följer mönstret från förra behandlingen så piggnar jag till på söndag eftermiddag. M.a.o - två dygn till innan jag börjar likna något som är en människa.

Men, men - nu är i alla fall två behandlingar avklarade. En tredjedel är ju ganska mycket, eller hur? Nästa gång är hälften gjorda och sedan kan man börja se ett slut på den här skiten...

Nu ska jag lägga mig en stund igen innan det är dags för Idol. För det SKA jag se!

Ha en mysig fredagkväll på er!

Kram från er allt annat än kaxiga Cancerlotta!

God morgon!

Hur fräsch är man när man vaknar på soffan fullt påklädd, med smink och oborstade tänder?
Jag däckade tydligen där i går kväll. Antar att Tony har försökt att väcka mig men att det inte gick för han hade lagt på mig ett täcke.

Nu har jag nätt och jämnt lyckats släpa mig upp för att ta mina mediciner. Känner hur illamåendemannen håller på att ta över och det vill jag INTE!

Slapp tydligen inte tröttheten den här gången heller.
Det är precis som om någon försöker sy fast mina ögonlock på kinderna...

Vaknade av att vår Damp-katt hade vilt slagsmål med en Långbenmygga.
Katten vann... Sorry, myggan.

Nu ska jag försöka masa mig in i duschen och se om det kan bli människa av mig. Å andra sidan - har det inte lyckats på 42 år hittills så varför skulle det göra det nu? :o)

Vi hörs senare!
Zzzzz....

Var tvungen att lägga in den här länken till en krönika min härliga kollega Leif Hedberg skrivit:

http://www.elitvetlanda.nu/index.php?page=highlight&stage=1&id=240

Lite trött nu... Har sovit två timmar i kväll och är fortfarande halvmosig i huvudet.
Vaknade åtminstone i tid till Idol. Puh! Kunde gått illa där... :o)

Har  i alla fall lyckats hålla den lilla illamåendetmannen (ser ut ungefär som Iprenmammen!) borta. Jag har helt enkelt dränkt den lille jäveln i tabletter! (Ser ni bilden framför er? :o))
Skönt, det är så jäkla jobbigt att gå omkring och må illa hela tiden. Det sätter sig på humöret.
 Mongotungan är lite bättre nu också så på det stora hela mår jag rätt bra, tralla la.

Men hur glad blev jag i eftermiddags då?

Tonys dotter, Nikitha, kom förbi. Hon hade med sig en jättesöt blomma och en ask Nobless.


Jaja, Noblessen är redan slut...

Nikitha är världens goaste 15-åring. Hon bor hos sin mamma men är hos oss varannan helg och hon är den söta dottern jag aldrig fick. Tur att jag får låna henne ibland! En stor puss och kram till dig Nikitha! Du är bäst!

Nu är det snart sprutdags igen. Fick reda på att jag ska fortsätta med dem åtminstone fram till nästa behandling eftersom jag löper (vilket jäkla dumt ord - det låter ju som att jag är en lössläppt liten hund!) risk för att drabbas av proppar. Jag ser ut som en väl använd nåldyna på magen just nu. Röd och blåprickig på hela fläsket och det börjar bli svårt att hitta ställen där jag inte stuckit innan. Huga, huga sommarstuga, vilket bombnedslag man är.
En prickig korv med mongotunga och ollon till skalle! Haha!

Natti natti så länge.
Vi hörs väl i morgon, va?

Det skulle givetvis bli ännu mer poetiskt om man stavar rätt...
Det ska förstås vara daggfylld och inte dagfylld, apropå inlägget nedan...

Hur som helst, nu till nåt som inte är lika fräscht som daggfyllda nyponrosor:
Precis som förra gången så är munnen inte vad den borde vara, nu efter cellgifterna.
Jag har fått mongotunga!

Det vill säga - den känns som en stor klump i munnen fast den säkert har samma storlek som vanligt. Men den är torr som fnöske med ett underbart vitt litet charmigt lager på. Yeah- kom och kyss mig den som vill!
För att vara riktigt säker på att ni verkligen kan förstå vad jag menar har jag tagit en bild också.
Så - nu har jag lyckats förstöra aptiten för er allihop, haha!




Känner mig fortfarande rätt pigg och illamåendet är inte så himla farligt än. (Tror fan det, hela jag är ju fullproppad med cortison och illamåendetabletter!)
Stack därför bort en sväng till fiket. Normalt är det en cykeltur på 3 - 4 minuter. En sväng, och en mindre uppförsbacke så är man framme. Med andra ord - det är ingenting.

Men i dag var det tvärstopp. Jag trampade och trampade och kom ingenstans. När jag till slut nådde fram flåsade jag som en 80-årig gammal tanta! Inte för att jag är någon atlet i vanliga fall (mer åt det lata hållet, måste erkännas) Men nu ligger kondisen på minus. Jag visste att det skulle bli så men det kom ändå som en chock. Ganska skönt dock att ha lite cancer att skylla på, ha!

Blev i alla fall glad när jag kom till fiket för där stod en otroligt charmig man som genast gav mig lite munslask!
Och då kan man ju inte vara annat än nöjd...




Puss i armhålan på er!

Kan nu konstatera att utan näshår - inga snorkråkor!

I stället blir det ett konstant drippande och droppande.

Fräscht, va?

:O)


Annars kan man beskriva det lite mer poetiskt:

"Hennes näsa var som en dagfylld nyponros,
där varje droppe minner om livets förgänglighet."

Fy fan, vad bra! Haha!

God morgon på er!
(Speciellt till Britt som sitter och väntar!)

Så har man börjat dagen med en stadig cancerfrukost - en macka och sju piller! Haha! 
Väntar fortfarande på det stora illamåendet och tröttheten men än så länge är det lugnt. Enligt min läkare är det stor chans att jag inte kommer att må lika dåligt som efter den första behandlingen. Det där är väldigt individuellt så det finns inga facit att gå efter. Men eftersom jag var i så dåligt skick vid första behandlingen, och eftersom min cancer var så långt gången, trodde hon att jag kanske skulle känna mig bättre och bättre allt eftersom lymfkörtlarna krymper. Vi hoppas på det - jag var ju orolig att det skulle vara tvärtom.

Passade på att gå till frissan när jag var på sjukhuset. Min peruk hade kommit och jag fick låna hem den för att kolla hur jag vill att den blir klippt. Så nu är det frisyrprovning som gäller.
Är inte alls säker på att jag kommer att använda den särskilt mycket men det är skönt att ha den i alla fall. Det känns som att jag klär ut mig när jag tar den på mig.
Lägger in en bild här.



Nu ser den helt sjuk ut i hårfästet eftersom det där sitter en remsa som sedan ska klippas bort. Men jag hade tur som fick en med äkta hår vilket betyder att jag kan platta eller locka den som jag vill. Får se hur det blir när den är klar.

En god nyhet:
Läkaren trodde att chansen är stor att jag får behålla ögonfransar och ögonbryn eftersom de inte har trillat än.

YES!!! HÄR SKA SPACKLAS!!!


Puss!

Jaha, så är man hemma igen.

Tyvärr inte lika pigg längre. Det funkade inte riktigt med antikropparna i dag heller.
Tanken är att jag ska ha 700 ml varje gång innan jag får cellgifterna. Eftersom det blev sådana problem förra gången hade de nu förberett en mycket lägre dos.

    
Innan behandlingen satte i gång var det lätt att vara glad...

Först började de att ge de mycket långsamt. Genom dropp fick jag 25 ml/timme. Så långt gick det bra men det går ju vääääldigt långsamt. Så efter ett tag höjde de dosen till 50 ml/timme. Och  - som ett brev på posten kom reaktionen. Det började först susa och snurra i huvudet. Sedan drog bröstet och halsen ihop sig och jag fick väldigt svårt att andas. Likadant som förra gången, alltså.

Efter en paus gjordes ett nytt försök. Nu gick det bättre men resultatet blev att jag bara fick i mig sammanlagt 100 ml idag. Det känns förstås inte bra eftersom antikropparna är en viktig del av behandlingen. Medicin jag så väl behöver vägrar tas emot av min kropp! Exakt vad det är som händer vet man väl inte - om det är en allergisk reaktion eller nåt annat.

    
All medicin gör mig så trött, så trött... och lite låg.

Nu är det bestämt att jag ska åka in igen om två veckor. Då ska de bara ge mig antikroppar. Jag ska vara där en hel dag och så tar de det långsamt och försöker få i mig så mycket det går.
Det är ju FAN att jag inte ska kunna ta emot medicinen!!! Jag behöver den ju. Det säger sig självt att behandlingen inte blir lika effektiv om jag inte får de läkemedel jag behöver...

Cellgifterna gick i alla fall bra och jag var hemma vid 19-tiden i kväll. Nu väntar förmodligen ett par jävliga dagar med illamående och trötthet. Jag lovar att jag ska försöka hålla er uppdaterade mellan varven.


"Mitt" rum på sjukhuset. Själva miljön får en ju att känna sig sjuk men personalen är jättebra!




Sängliggande i timmar. Roligare kan man ha...


Usch, det blev en riktig deppblogg i kväll!
Men, men - det skola komma andra tider!
Har hämtat hem peruken, förresten. Skriver mer om det vid ett senare tillfälle.

Puss!

Okej, nu är det snart dags att ge sig iväg....

Väskan är packad och ögonen ditmålade. :o)


Sitter och väntar på "cancerbilen" som ska ta mig till Ryhov. Tänk att man skulle få åka färdtjänst när man är 42!
Det hade jag inte trott!

Tony åker till Jönköping så fort varorna till fiket har kommit. Skönt! Då behöver jag inte vara ensam i eftermiddag. Gillar inte att vara själv när de ska köra igång med behandlingarna. Jag som brukar vara så självständig! Men just nu är jag inte särskilt kaxig, måste jag erkänna...

Tar med mig datorn till sjukhuset. Vet inte om jag kommer att ha möjlighet att koppla upp mig men om det går så ska jag hålla er uppdaterade så mycket jag orkar. Annars hörs vi igen när jag kommer hem vilket jag verkligen hoppas blir i morgon eftermiddag. Lovar att ta lite bilder under tiden på hospitalet.

Ha det så gott allihop!


Kraaaaaaaaaaaam!

Morrn, morrn på er!

Har upptäckt att det faktiskt finns fördelar med det här med håravfall.
Har kommit på i alla fall två:

-Jag har förmodligen Bodafors snyggaste ben! Inte ett fjun, utan blanka och släta.
Fasen att det inte är sommar så att jag får visa upp dom!

-Jag kan gå ut en dag som den här - i duggregn - utan att håret krullar sig!

:O)

Den här pussen är till alla er som hört av er via blogg, Facebook, mail eller telefon.
Jag vet att jag inte svarar alla men jag lovar att varje ord, uppmuntran och varm tanke går rakt in i hjärtat.




För det mesta lyckas jag leva i stunden och vara glad för att jag trots allt mår ganska bra. Jag skämtar och har gott mod att det här ska vara över om fyra, fem månader.

Men visst, ibland är jag rädd. Livrädd. Rädd att jag ska höra till de där få procenten som faktiskt inte svarar på cellgifterna. Rädd att cancern sedan ska komma tillbaka. Rädd att upprepade behandlingar ska påverka mig så mycket att jag inte längre orkar hålla modet uppe.

Ibland glömmer jag vilken jävla otäck sjukdom jag faktiskt drabbats av. Det är svårt att ta in att man lider av något så allvarligt som cancer. Sånt händer ju bara andra! Men när insikten drabbar mig blir jag liten, ledsen och rädd.
Och det är då erat stöd betyder så oerhört mycket.

En hel del av er känner jag inte ens särskilt väl. Andra har jag en gång känt men tappat bort på vägen. Att ni nu tar så mycket av er energi och tid till att vara ett stöd för mig är så mycket större än ni kan ana.
Tack, snälla ni. Tack!

I morgon åker jag till sjukhuset. Och när jag ligger där med medicindropp sitter ni alla på sängkanten med mig.
Då kan allt bara bli bra... ♥

God Natt mina kära vänner!

Puss från er Cancerlotta!

Nu har Pernilla ♥ och Kusinerna Vitaminerna varit här och fikat.
Fick två jättefina sjalar av min kära svägerska.


           
Fika med kusinerna. Kolla Charlie -
han har överkamning, haha!


Casper lyckades äta upp en hel Pariserbulle utan att slicka sig om munnen.
Det är ta mig sjutton värt att få en egen bild för!

Pernilla har en liten egenhet - som hon i och för sig delar med många. Hon avskyr att fotograferas, trots att hon är vacker som en dag. Men eftersom jag är så förbaskat elak så måste jag här lägga ut en bild hon kommer att älska. Risken finns att släktskapet nu upphör men min skadeglädje är större än min rädsla så - här är min älskade svägerska:



Klicka för förstoring!


Puss på er. Skriver mer senare. Måste springa och stänga av telefonen nu... ;O)

Har nu varit inne i stan och köpt mig till lite lycka!

Bland annat hittade jag de här stövlarna. Vad tycks?





Dessutom slank det ner ett par sjalar, tröjor, två brallor - varav de ena i skinn, läckert!
Det blir en hot babe på Ryhovs sjukhus i morgon, ha ha!

Hur kommer det säg att man hittar massor när man inte hade tänkt handla? När man däremot är på jakt efter någonting finns det banne mig inget som är snyggt? Mysko...
 
Nu väntar jag på att Pernilla och barnen ska dyka upp. Kaffebryggaren är laddad och pariserbullarna framdukade.
Mums filibabba!

Har ringt och beställt sjuktransport tills i morgon. Hade gärna velat att Tony skjutsade mig men det kommer leveranser till caféet i morgon och han måste vara där och ta emot dem. :O(
Hade varit mycket skönare om han var med. Men, men - jag är ju en stor flicka så jag klarar mig väl själv. Fast lite synd om mig får ni gärna tycka...


Till Britt som svar på din kommentar: Ja, bajskorvarna är fortfarande stora och otympliga! Funderade ett tag på att ta en bild men där går gränsen även för mig.... ;O)

Pussssssssssssssss!

God morgon på er!

Har precis lämnat av barnen vid skolan. I vanliga fall går de själva men jag ville prata lite med Alex fröken. Han hade ont i magen i morse igen och ville stanna hemma. Jag lider med honom men han kan ju inte vara hemma hela tiden...

 Det är så tydligt att hans magont är förknippat med mig men som tur är har han en jättebra fröken som har full koll på honom i skolan. Jag var beredd på att han inte ville att jag skulle följa med till klassrummet på grund av min sjal på huvudet men det gick bra och inget av barnen sa något.
Hans fröken och jag kom överens om att jag ska vara med honom i skolan någon dag nästa vecka. Då kan jag själv ta en stund och berätta för hans klasskompisar om cancer, varför jag inte har något hår osv.

Förhoppningsvis kan då jag ta alla frågor så att han slipper. Tror att det är en bra idé, speciellt om jag tar med mig glass till allihop... :O)

Var på vårdcentralen redan halv åtta för att lämna blodprov. (Borde vara förbjudet att bli stucken vid den tiden!) De kollar att nivån på mina vita blodkroppar är okej inför behandlingen. Hoppas det.

Nu ska jag och lilla mamsen ta en tur in till stan. Ska bl.a lämna tillbaka en tröja som fick mig att se ut som ett hus, ha ha! Ska även köpa ett gäng knästrumpor i olika färger som jag ska klippa av fötterna på. De ska jag ha som förband runt min Picc-Line så att man blir lite cool! Kanske hittar man någon snygg sjal också.

I eftermiddag kommer min älskade svägerska Pernilla ♥. Kul - då kan vi sitta och snacka skit ett tag. (En favoritsysselsättning!)

Nähä, nu ska jag gå och bajsa!
Vi hörs senare!

Puss på er stuss!

Kan konstatera att en rakad skalle innebär en JÄKLA massa vatten i öronen när man duschar!

:O)

Börjar noja lite inför nästa behandling...

På tisdag ska jag läggas in på sjukhuset igen.
Onsdagen är vikt för cellgiftsbehandlingen men redan på tisdagen kommer de förmodligen att försöka ge mig antikropparna. Jag skulle ha fått dem redan förra gången men för er som inte vet så fungerade det inte.
Jag reagerade genom att få andnöd och trodde att jag skulle kvävas. Det kändes som om någon slog en järnring runt bröstet och halsen och drog åt så hårt det gick. Det var frunktansvärt obehagligt. .. :O(

Jag hade en sköterska som vakade hos mig hela tiden, så det var säkert ingen fara, men det hindrade inte att ångesten var total när jag desperat kippade efter luft.

Det var rena rama Cityakuten när min reaktion kom. Läkare och sköterskor med allvarliga miner stormade in i rummet. Nålar in i handen, ekg, syrgasmask - allt i en rasande fart.
Mitt i allt detta låg jag och undrade om jag skulle kvävas. Fan, vad rädd jag var!

Tre gånger upprepades detta innan min läkare avbröt och beslutade att vi fick skjuta på behandlingen. Hennes förklaring var att mina lymfkörtlar i mellangärdet var så förstorade, och kroppen så full med vätska, att jag inte klarade att ta emot antikropparna. Jag var helt enkelt för sjuk för medicinen.

Nu ska de alltså göra ett nytt försök och jag kan inte säga att jag ser fram emot det...
Men antikropparna är en viktig del av behandlingen och det vore INTE bra om man var tvungen att hoppa över dem...
Förhoppningsvis har den första kuren cellgifter nu krympt lymfkörtlarna lite grand.

I morgon bitti ska jag till vårdcentralen. Mina värden måste vara okej inför behandlingen, annars får den skjutas upp. Så håll tummarna för att allt är bra. Jag vill INTE dra ut på det här längre än nödvändigt!

Räknade ut att om allt går som det ska får jag de sista cellgifterna den 16 december.
DET vore en bra julklapp det!
Men mycket kan hända på vägen...

Puss å er alla!

I dag hände något som verkligen fick mig att inse vad som betyder något här i livet.

- Ja, jag har cancer.
- Ja, jag har tappat mitt hår.
- Jag tvingas gå igenom cellgiftsbehandlingar som får mig att må skit.
- Jag tvingas ta sprutor.
- Jag har sår som inte läker.

Men allt detta är absolut INGENTING mot det som tyvärr hände dag.

Jag hade stått och gjort en stor gryta med kalops som skulle avnjutas till söndagsmiddagen.
När grytan var färdig och jag skulle duka upptäckte jag det:


VI HADE INGA RÖDBETOR!!!


Inser ni hur jag har det?!?

Jag konstaterar att nu när huvudet är rakat så ser kroppen otroligt mycket större ut än tidigare.

Först kommer en STOOOOR kropp. Ovanpå det har någon satt en liten, liten knopp till huvud.

Detta stör mig!!!


(För inte kan väl den senaste tidens stora godispåsar och kakor ha med saken att göra?
Nä - tänkte väl det...)
 
:O)   

God morgon medborgare!

Så var en riktigt sen familjefrukost avklarad. Älskar när Tony gör äggröra, bacon och annat gott. Det är en sådan lyx att bara få sätta sig vid ett uppdukat frukostbord med hela familjen.


                   
Söndagsfrukost

Vår granne Amar var inne också. Måste berätta om honom. Han och hans familj kommer från Irak och bor i huset bredvid vårt i väntan på besked om de får uppehållstillstånd i Sverige. Amar har en historia som kan få det att vända sig i magen när man tänker på det. Strax efter att han och hans fru hade gift sig tillfångatogs han och sattes i fängelse i Afghanistan. Där satt han i tio år (!) och utsattes för den ena vidrigare tortyren efter den andra.

Det är ingen vits med att gå in på detaljer här men hur som helst så kom han, hans fru och deras tre barn till Sverige och Bodafors för ett år sedan. Sedan dess har de väntat. Och väntat. Och väntat. Att åka tillbaka är otänkbart. De har flytt och om Amar kommer tillbaka lär de ta honom direkt.

Anyway, mitt i deras oro har dessa människor visat en sådan enorm glädje och omtänksamhet. Den senaste månaden har de firat Ramadan. Det innebär att de inte äter någon mat den delen av dagen som solen är uppe. De äter på kvällen. Och till traditionen hör att de ska dela med sig till sina grannar.
Grannarna är alltså vi. Så varje kväll i en månads tid har Amar kommit med en bricka fylld av de mest skilda läckerheter. Soppor, ris, kyckling, efterrätter, gratänger, inbakade grönsaker - vi har smakat allt!

Familjen lever instängda i två rum och kök med några torftiga möbler. Men alltid - ALLTID - har de ett leende på läpparna. Och mitt i deras egen ovissa framtid har de visat oro och varit bekymrade över mig.
Jag beundrar dem enormt!

I dag är Ramadan slut och vi får väl nu återgå till den vanliga trista kvällmackan, gjord på överblivet bröd från caféet. I morse kom de i alla fall med några slags sötsaker. Ni ser dem här:




Puss!

Trio i skratt!


Så här glada är mina barn ända tills vi säger att det är tandborstdags, ha ha!


Tripp, trapp, trull!


Charlie ville också ta kort.

Nu ringde min kära svärmor Monica och ville bara säga att jag är otroligt vacker!

Vilken familj man har, va?

♥♥♥

Det har varit en lugn dag i dag.

Var borta på fiket och hjälpte Tony att stänga. Sedan köpte vi med oss pizza hem till barnens stora glädje.
Eftersom det blev lite bakelser över passade vi på att bygga på fläsket ytterligare! :o)

Pratade lite med min härliga svägerska i telefon innan jag lyckades somna på soffan.
M.a.o - det blir en seeeen kväll i kväll...

Fasen, vad jag fryser om huvudet! Måste nog shoppa lite varma, goa mössor snart. Tur att Herr Cancer kom nu när det är höst så det finns lite att välja på i affärerna. (Å andra sidan hade jag väl inte frusit om det varit sommar....)

Tog sista penicillinet i morse. Och - peppar, peppar - nu verkar det som att såret i ljumsken ÄNTLIGEN har gett med sig! Jag vet att man inte ska säga så för då spricker det väl upp igen. Men är man en gambler så är man!

Är så glad för alla fina kommentarer jag fått efter min "ladyshave"!
Ni är så snälla och skriver så mycket fint!
Tack alla!

Nu ska barn stoppas i säng och sedan blir det mys med
VÄRLDENS UNDERBARASTE MAKE!
(Som jag i övrigt tror har tänt till lite på min rakade skalle. Han är lite kinky, min Tony... ;o)

Puss!

Mamma har varit här och fikat. Fick blommor och choklad med ett kort:
"Till den modigaste tjej jag vet!" Gulligt, va?



Hon har nog lidit mer än jag  inför det här håravfallet. Och hon berättade att hon varit nervös inför att komma i dag. Men lilla mamsen tyckte att faktiskt att det var okej när hon väl fick se mig.
Hade sjal när hon kom så att hon fick ta det i etapper...

För er som inte vet så bor mamsen på samma gata som vi. Det är kanon. Ja, för det mesta i alla fall... ;o)
Vi träffas så gott som dagligen och när sådana här saker händer är det ovärderligt att ha henne så nära. Mamma hade själv bröstcancer för två år sedan så hon är en av dem som vet vad jag går igenom. 

I dag har jag testat sjalar. Här är en nyinköpt som jag gillar.
Vad tycker ni?

         

Man kanske kan knyta på något häftigare sätt?

Inte vet jag. Jag har ingen knyta-sjal-runt-rakad-skalle-vana!
Som sagt, klicka på bilderna om ni vill se dem i större format. Men det kanske ni inte vill. Ha ha!

Puss på er i solskenet!

AHA!
Det har ju stört mig att bilderna jag lägger ut blir så himla små! Men i går upptäckte jag att de är en klickvänlig variant. Jag sa ju det - jag är en teknisk idiot...

Det här har ni säkert redan upptäckt men om inte så vet ni det nu!
 
˜ ˜ ˜

Alex tycker att det är jättejobbigt att se min rakade skalle. I går när vi tog bort håret var han jätteledsen och storgrät. Det tog evigheter innan han ens ville titta på mig. Charlie var med under hela proceduren och tog det jättebra men så är han ju också äldre. Charlie är 11 och Alex 7.

Nu har Alex samlat ihop två hårlockar som han har satt ett band i och som han vill spara. Han har fortfarande svårt att titta på mig och frågar när jag ska få min peruk eller om jag inte kan sätta på mig en mössa.
Antar att det är skrämmande för honom. De senaste veckorna har jag ju mått så bra att det egentligen inte har märkts att jag är sjuk. Därför blev det nog en chock för honom i går.

Han kommer givetvis att vänja sig men visst svider det i hjärtat att se hur hårt det här tar på honom.
Mammas lilla ♥ ...

Förresten - God Morgon på er!
Visst kommer det här att bli en helt underbar dag?

:O)

NU ÄR DET GJORT!!!

Lite läckert stubb blev det kvar men tyvärr kommer det snart att trilla bort. Och inte en tår trillade.
Däremot blev det en jäkla massa skratt!!! 
Någon som är spekulant på lite mörkt, lockigt hår?

Här är den nya Liselotte:


Visst ser jag åtminstone lite cool ut?



              
Undrar om man kan skrämma små barn med den här frillan?




Kanske att man skulle köra med överkamning?




Ja - visserligen ett ludet ollon. Men dock ett ollon!!!






♥♥♥ Han älskar mig ändå! ♥♥♥

↓↓↓


↓


↓


↓




Näe Tony - det blev inge bra... 

:o)

Nu börjar det dra ihop sig. Sitter i soffan med en (ja, okej, jag är inne på min andra...) stadig konjak och tända ljus och sjunger Fly me to the moon.

FAN, vad bra det låter!
:o)



Var tvungen att ta en före-bild innan manen faller:
↓
↓
↓











Nä, förlåt... det där var ju inte jag.... På den fanns ju inget mycket att raka av! Haha!!!








Här är jag! Med kalufs! Än så länge!


Vi hörs senare i kväll!
(Nog dags att fylla på glaset igen...)

HJÄLP! JAG SKITER SOM EN HÄST!!!

Normalt gör jag "the big one" varje morgon efter kaffet och en morgoncigg. Punktligt som en klocka. Nu får jag springa tre, fyra gånger per dag och jag är ta mig fan livrädd varje gång att det ska bli stopp!
Vadan detta???

Har skickat iväg Tony till Systemet för att inhandla en flaska Grönstedts (borde jag inte få betalt för att jag gör reklam för dem nu?) I kväll tänkte jag låta lockarna falla. Känns inte så förtvivlat ångestladdat nu längre. Kan bero på att jag har ont i hela hårbotten. Det är ömt och kliar och håret ser ut som en enda risbuske. :o(

Har även fått ha flera timmars egentid nu på eftermiddagen så bitchen är borta och I am back!

Så - bered er på lite bilder senare. De lär inte vara vackra men Herr Cancer är ju inte särskilt läcker. Jag tänkte först kalla det får min hårborttagningsceremoni. Min kära, och alltid så ordvitsiga, kollega på jobbet - Leif Hedberg - myntade dock ett annat uttryck som jag tycker är hysteriskt roligt i min situation:

I kväll ska vi ha "kräft"-skiva! Ha ha!!!


Vi hörs senare!

Till er som undrar:

Jodå, könshåret ryker också...
Upptäckte det på toan i går kväll.

Fasen vilka rötter det håret har!

˜˜˜
Man får lite sjuka tankar - håret i näsan, försvinner det med?
Blir det inget snor då?

Hade ett samtal med min tandhygienist i går. Det här med tänder är tydligen ett helt kapitel för sig när man får cellgifter. Problemet är att immunförsvaret är så nedsatt när man går på cellgiftsbehandling så kroppen harv svårt att klara av exempelvis en blödning. Därför får jag nu ABSOLUT inte använda tandtråd, mellanrumsborste eller ens peta lite mellan tänderna.

                                                                   Jag säger bara - yack!

Om det nu fastnar en stor fet karrébit mellan tänderna ska jag alltså inte få ta bort den???
- Du får försöka skölja munnen ofta, var svaret jag fick.
Jo, hejsan - förklara det för den fastkilade karrébiten!

Förstår inte riktigt resonemanget. Om jag inte får hålla tänderna rena så blir det ju inflammationer och DÅ kommer det väl att blöda? Eller...?

Tandhygienisten (som i och för sig är kanon, det måste medges, men hon hade kontaktat så kallad expertis på länssjukhuset...) kom sedan förbi och lämnade två tandborstar. (Jo då - hemleverans!)
Men hon måste ha tagit fel. Det var ingen tandborste. Det var en bebisborste!
Borsten var så mjuka att de lade sig ner så fort de vidrörde tänderna... Och denna ska alltså hålla mina tänder rena i fem månader. Låter ju kul.

Grejen är att jag så lätt får tandsten så jag går hos hygienisten en gång i halvåret. I augusti var det dags men då var jag så dålig att jag fick ringa återbud. Det blev alltså ingen behandling innan cellgifterna, fast jag hade behövt det.
Är faktiskt rätt sur på sjukvården som inte kunde kläckt ur sig detta med en gång. Då kunde jag ju gått och fixat munnen INNAN cellgifterna drog i gång. Har ju ingen lust att bli tandlös på kuppen också. 

                              
                           Inget hår och gluggar i munnen - tror jag ska söka till Top Model sedan...

                               Nä, God Natt på er allihop. Händerna på täcket! Eller hur ni nu vill göra... ;o)


(Förresten - klagade i går över att sprutorna börjat göra ont. Bara för det så kändes det ingenting i går kväll!
Se - det hjälper att klaga! :o) Nu blir det lite tvättvikning, spruta, penicillin och omläggning av ett styck ljumske med tillhörande vätska. Sen ska jag nana!

                                                                         Puss!

 
En liten jävel...

Bearbeta, bearbeta, bearbeta... Det kliar i huvudet och jag måste nog snart inse att det är dags, trots att mina mammor säger att jag inte ska göra det. Men det är ju inte de som får handen full av hår så fort de rör vid det, eller hur?

Håret är dessutom allt annat än vackert just nu. Torrt, risigt - ja, dött helt enkelt.
Så - förmodligen blir det ett något annorlunda fredagsmys i morgon:

- En mindre skål med chips
- En något större skål med ostbågar (förhoppningsvis med mycket mjukt ostgojs på!)
- En riktigt jävla stor fet konjak!
- En rakapparat
- Tre liter tårar...


Vi får väl se...




En STOR jävel...

Åh, vad det är underbart skönt att var själv ibland (även om det oftast innebär att jag far runt och städar som en galning i stället för att njuta...)

Tisdagar innebär judoträning för Charlie och det var Tonys tur att skjutsa. Precis innan det är dags att åka kommer Alex med pannan i djupa veck och huvudet på sned:

-Mamma, blir du hemskt ledsen om du får vara själv i kväll?

Hemsk som jag är kände jag direkt hur en mycket djup tillfredsställelse spred sig genom kroppen. Yes! Han tänkte följa med!!! Lade dock band på mig.

-Nej, men lilla gubben. Om du gärna vill följa med ska du göra det. Jag tittar lite på tv så länge.

Sa jag med ett lagom konstlat, självuppoffrande tonfall...

                                                                           ;o)

 
Givetvis älskar jag mina barn men ibland måste jag få vara ensam.
Trots att jag är sjukskriven har det inte blivit så mycket egentid på sistone. Det har varit vårdcentral och café och besök och det ena med det sjuttiotredje.

Och nästa vecka är det dags att åka in för behandling nummer två. Känner att jag behöver ladda lite inför det.
Om det blir likadant som förra gången så följs cellgifterna av fem dagars totalt.
Längtar jag efter - NOT!

Gjorde en läbbig upptäckt i går kväll innan jag skulle lägga mig. Brukar försöka hålla mina armhålor något så när ansade. Eftersom jag är mörk brukar det bli en ganska go ryamatta på bara ett par dagar och det är väl inte det fräschaste jag kan tänka mig... :o)

Men i går såg jag att det bara var pyttelite glest stubb under armen trots att jag inte ens tittat åt min kära ladyshave sedan i lördags. Håret har alltså inte vuxit någonting sedan i söndags, skulle jag tro.




Mitt kalhygge till armhåla


Jag har i dag gjort en grundlig inventering över hela kroppen för att konstatera hur långt förfallet nått. Och jo, då - visst är även benen kalare trots att jag nu gömt dem i byxor och inte ägnat dem den omsorg de får sommartid.
Jag håller långsamt på att förvandlas till en bebis!!!

Håret på huvudet trillar nu mer och mer. Jag sätter fortfarande upp det så det syns inget än men jag inser att det inte kommer att klara en hårtvätt till. Därför har jag nu börjat snegla mot rakapparaten. Håller på att arbeta upp modet till att göra det. Tänkte låta Tony och barnen hjälpas åt när det är dags. Vill att barnen är med så att det inte blir en chock för dem att plötsligt få se mamma flintskallig!

Men det känns jobbigt. När jag väl rakar av det så är det liksom så definitivt. Då vet jag att det kommer att dröja år innan jag har det hår jag har i dag. Inser ni? ÅR!!!

Har varit på fiket hela förmiddagen. Som vanligt var det massor av gulliga människor som ville prata och peppa mig. Det är fantastiskt så många snälla människor det finns.
Därför känner jag mig som en bitch när jag ibland smiter undan och gömmer mig för att inte behöva prata. Oftast är det okej men ibland orkar jag bara inte prata cancer även om jag vet att de bara vill väl.

Är jag en feg jävel som smiter???

:o(

  Alex                         Charlie


Var bara tvungen att lägga in bilder på mina två guldklimpar - helt enkelt för att de är så fantastiskt fina!

Utan dem vore hela den här resan så mycket värre. De tvingar mig att vara mamma i stället för bara en cancerpatient. Och det är för dem jag måste klara det här - något alternativ finns helt enkelt!


Alex & Charlie = LÖÖÖÖÖVE!!!

          


Vad gör mamma och pappa när barnen gått och lagt sig?
Rätt svar: Godsaker. Eller, rättare sagt, Tony bakar och jag äter upp det!!!


Skrev redan tidigare att det här har varit en bra dag och det har hållit i sig under hela kvällen. Herr Cancer har helt enkelt inte varit inbjuden i dag.

Nu är det dock snart dags för dagens spruta. Me not like!!!
Man tar sprutan långt ner på magen där man får tag på mest löst hull (inga större problem i mitt fall :o)) och den första tiden kändes det faktiskt ingenting. Men de senaste dagarna har det börjat göra ont vilket gjort att jag nu blivit nojig. Jag får liksom seeega och skruuuva in sprutnålen som om jag ska igenom någon jäkla elefanthud. Visst låter det kul?

Dessutom hade såret i ljumskarna förstås inte gått ihop. Nä, det var väl lite för bra för att vara sant. Så det blir fortsatt omläggning ett tag till. Hur sexig känner man sig när man får fläka upp en vätskande ljumske mitt framför näsan på sin älskling så att han kan byta variga förband? Tur att vi inte ska ha fler barn. Det hade nog fått bli insemination i så fall, ha ha! 

Puss och God natt på er alla!