cancerlotta

Vet ni vad det värsta är man kan göra när man fått en sån här liten "piffig" diagnos som jag har?

 

Det är att googla. Det är ett big no, no, no...

 

ALLA har sagt det till mig redan från början. GOOGLA INTE på lymfom!!!

 

 

Så givetvis har jag googlat massor! Jajamensan!

 

Och vet ni vad? Jag är nog lite död snart. Eller rentav mycket. Om man får tro vissa sidor.

Kände efter i dag och jag kände mig dock inte särskilt död. Min spegelbild syntes till och med i spegeln!

 

Att hitta information på nätet, och framför allt att sålla, är oerhört svårt. Å ena sidan är jag alltså död nu. Å andra sidan kommer jag att leva läääääääänge med den här sjukdomen. Hmmmm.... Var i detta är jag???

 

Faktum är att ingen vet. Faktum är att det finns statistik men att allt ändå bara är ena jäkla gissningar. Ingen vet vad som gäller för just mig. Vissa dör. Andra inte. Punkt. 

 

Fast nu är det ju så här att dö hade jag inte tänkt. Än. På länge. Fast det kanske jag gör. Om ett år. Ingen vet.

Eller så hamnar jag på hemmet och dör av ett simpelt lårbensbrott.Ingen vet.

Vissa dör. Andra inte. Punkt

 

KÄMPA, säger alla till mig. INGEN ÄR STARKARE ÄN DU, säger alla till mig.

Mmmm... Så är det kanske. Men herr Cancer skiter i det. Han tar vad han behagar och det verkar som om han har blivit tänd på just mig, det lilla krypet.

 

I dag är jag stressad. Och med en mage som redan är heeeeeelt körd sedan en månad tillbaka ( jag lovar - jag ska INTE gå in på några lösa detaljer) så gör inte stress saken bättre.

 

Tur det finns konjak.

Vad vore världen utan MEDICIN?!?!

 

Efter mitt inlägg i går är jag helt överväldigad!

Så många fina ni är där ute i cybervärlden. De flesta av er på Facebook känner jag ju men hur lyckades 250 personer hitta hit, till bloggen, i går???

Inte vet jag men det värmer mitt hjärta oerhört.

 

Under förra resan var det just bloggen som var min livlina, förutom familj och vänner. Den var en ventil där jag kunde lufta allt och där jag kunde berätta för alla på en gång i stället för att ständigt behöva göra uppdateringar till vänner via telefon. Jaja, ni vet allt det där.

Så därför har jag faktiskt nu gått och väntat på att sparka liv i den igen.

 

Få skriva. Det är min terapi.

 

Kanske skulle berätta lite om hur jag mår egentligen i allt detta.

 

Jo, tack, hörrni - jag mår jättebra!!!

 

Jo, tack, hörrni - jag mår skit!!!

 

Det beror helt enkelt på vilken dag man frågar.

 

Jag är ofta trött. Det är inte många dagar jag inte lägger mig en stund mitt på dagen. Växande lymfkörtlar tar på krafterna, ska ni veta. För så är det ju med den här cancerformen. Det är inte tumörer som ploppar upp och börjar växa i min kropp. Det är lymfkörtlarna som attackeras och växer.

 

Som jag berättade i går sitter det en under mitt vänstra öra. Den är stor som en vindruva ungefär.  Fast inte lika god. Ibland är den större, ibland är den mindre. Hur stora körtlarna i mellangärdet är vet jag faktiskt inte. Men jag är svullen där. Har gravidmage på mitten, så att säga!

 

Vid det här laget har den första chocken lagt sig. Det är nu två månader sedan jag upptäckte att jag fått besök igen. Men det var först den 12 augusti jag fick klara besked från läkaren.

En otrooooligt hurtig kvinnlig läkare (min hade semester). Som förklarade snabbt och koncist att någon behandling var det inte tal om just nu och det var väl skönt att slippa DET mitt i sommaren???? Jo, tjena. Jag är sjuk men får ingen behandling. Ska det göra mig GLAD???

Doktor Hurtig var inte trevlig. Inte alls, faktsiskt. Doktor Hurtig fick mig att känna mig som en hypokondriker när jag berättade hur jag mår. Hon log för mycket.

Hon hade dessutom kort hår med permanent. VEM permanentar ett kort hår 2013???

Inte för att det spelar någon roll - jag vet! - men det där krullet störde mig och gjorde henne än mindre sympatisk.

Doktor Hurtig bodde jobba vid ett löpande band med sin hurtighet och sin permanent.

Lite så känner jag. 

 

Men de kommer nu att ha koll på mig och jag kommer att gå på återbesök ofta för att följa hur det växer. Och det är helt beroende på hur jag MÅR som avgör när behandling sätts in. Och då är det inte Doktor Hurtig som avgör utan MIN läkare. Doktor Snygg! (Jo då! Namnam! Och det kan jag väl vara värd!?!?)

 

Min största farhåga just nu är att detta ska inkräkta på familjens semester till Vietnam i oktober/november.

Jag, gomaken och sötbarnen med varsin ryggsäck under ett par veckor.

Tänk om jag inte kan? Orkar? Tänk om herr Cancer TAR MIN SEMESTER????

 

Nääääää. Så får det inte bli.

Det vore inte rättvist.

 

Lite så känner jag.

Jag hoppades på att aldrig behöva skriva det här inlägget...

I min enfald - och optimism - trodde jag någonstans att jag var fri...

 

Jag VISSTE att cancern är kronisk. Men jag VISSTE också att ett fåtal procent aldrig fick den tillbaka.

Jag trodde att jag var en av dom. VILLE tro!

 

Men det är jag inte...

 

Den 27 juni, mitt under en frukost i Barcelona, känner jag en knöl på min hals. Strax under det vänstra örat känner jag - en knöl. En förbannad, jävla KNÖL!!!!!!!!!!!!!!!

 

Jag säger inget.. Inte då. Men jag tittar på Tony. Och han förstår. Förstår vad jag känt.

Barnen är med och vi säger - ingenting... 

 

En knöl...

 

 

Efter det har det tagits en biopsi på knölen och jag har genomgått en röntgen av hela mellangärdet.

 

Och de finns där. Inte stora. Men de finns där. Knölarna. Tumörerna. Lymfomet. Cancern.

 

Det har börjat växa igen. Herr cancer är tillbaka. Oinbjuden Ovälkommen. Tillbaka.

 

Detta har varit min sommar. Han är tillbaka. Jag har inte velat säga något högt eftersom min älskade bonusdotter skulle gifta sig i lördags. Jag ville att hon skulle ha den dagen som sin egen - i lycka! Så alla har haft munkavle.

 

Men ikväll berättade jag.

 

Om den svullna magen, om tröttheten. Om det faktum att det än en gång växer i min kropp...

 

 

I nuläget blir det ingen behandling. Inte än. Men det kommer.

 

Follikulärt lymfom växer långsamt. Det är inte aggressivt.

Därför väntar man tills jag får RIKTIGA sjukdomssymptom innan behandling sätts in.

 

Det kommer tillbaka. Och sätter man in behandling NU kanske det kommer tillbaka om två år.

Om man väntar ett halvår och sätter in behandling dröjer det två år från BEHANDLINGEN tills det kommer tillbaka.

 

Det handlar om att ge mig mer tid. Mer liv. För det kommer att komma tillbaka gång på gång.

När det kommer för sista gången är det ingen som vet.

Läkarna gissar. Är hurtiga. Men ingen vet.

 

Men jag vet att det nu växer cancer i min kropp.

Och i nuläget är det tillräckligt att ta in...