cancerlotta

Hej på er!

Är ni säkra på att det verkligen bara finns en fredag i veckan?
Tittade i almanackan och där finns det bara en men jag är ganska säker på att det är någon liten jäkel
som har smugit in åtminstone en extra per vecka...
Det är ju alltid fredag, tycker jag!

:D

Har jobbat i dag. Efter det stannade jag kvar i Vetlanda för att jag skulle handla lite
och då hände det en kul grej.

Jag har haft lite kontakt med en tjej som kallas Ankan. Hon bor i Vetlanda och vi har en gemensam vän
men har aldrig träffats.
Ankan har bröstcancer och genomgår nu sina första cellgiftsbehandlingar.
Precis som jag så bloggar hon om sin cancer. Jag har följt hennes blogg och hon har följt min.
Vi har även chattat lite och skrivit till varandra på Facebook och jag har hela tiden tyckt att 
hon verkar vara en himla go tjej.
Men vi har, som sagt, aldrig träffats.

När jag nu gick på stan var det plötsligt några som ropade på mig.
Jo då - det var en livs levande Anka med en kompis som också kommenterat på min blogg ibland.
Vad roligt det var!
Facebook och bloggar är jättekul - men ibland kan man nästan glömma att
dessa människor faktiskt finns i verkligheten.
Men av vad jag kunde se så var Ankan av kött och blod och jag blev på ett så himla bra humör
efter att ha träffat de båda!

Så här glad blev jag:


Kram på er!
♥

Det här goda humöret har hållit i sig resten av dagen.
Är trött nu samtidigt som jag har en enorm energi - konstigt va?
Ögonen vill sova men kroppen vill dansa samba eller nåt!

Får väl skaka rumpa med stängda ögon så blir det nog bra!

Ha en härlig fredagkväll nu allihopa!

Puss på stjärtvecket!
:p

Har ni tänkt på en sak?

Vilka stora tuttar man får när man går upp i vikt!!!

På några månader har jag gått från c-kupa till d-kupa!

;))))

Är det därför Tony inte klagar på att jag blivit fet?!?

Haha!

Så har vi firat lillkillens födelsedag!

Det var en mycket nöjd - och mycket trött - åttaåring som kröp i säng i kväll.

:)


Det har varit en låååång dag.
Hade velat lägga mig för att vila en stund efter jobbet men det blev inget av med det.
Nu är jag så trött så att ögonen går i kors.

Tänk att jag fortfarande inte klarar att vara i gång en hel dag.
Det är så fruktansvärt frustrerande - huvudet vill men kroppen orkar inte.
Försöker nonchalera att jag är trött och köra på ändå men det slutar bara med att jag blir sur,
grinig och får taskigt tålamod.
Och då är Liselotte inte rolig, kan jag meddela!
(När barnen börjar tassa omkring på tå och Tony blänger och suckar,
då vet jag att det är dags att dra sig undan och vila... ;O)

Gjorde ju en intervju med Johan T Lindwall i dag.
Den artikeln ska jag skriva i morgon.
Kan dock meddela att Johan var en trevlig prick som inte hade svårt för att prata!
Skönt med den typen av människor. Det är skitjobbigt när man måste dra svaren ur en person,
vilket ibland kan vara fallet när man intervjuar en journalist...

Nä, dags att tvätta av sig ögonen och stoppa ned den trinda kroppen i bingen!
God natt på er, mina vänner!

Och ni - puss i tårkanalen! ♥ 

Oj, oj, oj!
Det blev ett sent inlägg den här dagen...

Var hos tandhygienisten i dag.

Jag har ju inte fått gå till tandläkaren under tiden jag fått mina cellgiftsbehandlingar.
Dessutom fick jag mycket stränga order om att absolut inte peta mellan tänderna, kommer ni ihåg det?
Risken var att det skulle blöda, komma in bakterier som kroppen inte kunde klara av,
och därmed i värsta fall drabbas av blodförgiftning.

Förhållningsorderna var:
Ingen tandtråd, inga mellanrumsborstar - ingenting.
Till råga på allt fick jag en tandborste som verkade vara gjord av bebishår, så mjuk var den.

Såg framför mig hur mina tänder långsamt skulle ruttna inifrån av alla kvarlämnade kotlettbitar och riskorn...
Bläääää!

Så - redan första kvällen slängde jag bort tandborsten och gick tillbaka till min egen.
Första gången något fastnade mellan tänderna försökte jag skölja (på inrådan av min tandhygienist).
Jo, pyttsan! Inte fanken hjälpte det!

Så redan efter ett par dagar var olydiga Lotta där med tandtråden och gnodde!

Så när jag nu gick till samma tandhygienist i dag hade jag lite problem.
Hon skulle ju se att jag varit där och gjort rent och jag var rädd för en utskällning
för att jag varit en busig flicka.

Satte mig därför i stolen och pep:

"Jag har varit olydig..."

Varpå hon vände sig om och tittade på mig:

"Det förstod jag redan från början att du skulle vara. Hur länge använde du tandborsten?" skrattade hon.

Hi hi.
Till och med min tandhygienist känner mig tydligen!

Kan meddela att mina tänder var i ett utmärkt skick och det är jag
övertygad om att jag kan tacka mig själv för!

=))))))


♦  ♦  ♦  ♦  ♦

I morgon är det tillbaka till jobbet.
Ska göra en intervju med journalisten Johan T Lindwall som har skrivit en bok om prinsessan Victoria.
Han kommer från Vetlanda och har faktiskt jobbat på Vetlanda-Posten för länge sedan.
Ska bli kul.

Puss på bäckenbotten!
♥

Hej i snöyran!

I dag har jag varit borta på caféet på förmiddagen men det verkade inte som att folk ville
ge sig ut i det här vädret.
Kan väl inte säga att jag klandrar dom...

Har tänkt på det här med lymfkörtelcancer.
Lymfsystemet finns ju inte i huvudet utan det sitter mellan halsen och ljumskarna ungefär.

Så nu har jag kommit på ett sätt hur jag en gång för alla ska besegra herr Cancer!

Räknar iskallt med att när min upptäckt blir känd och får genomslag så kommer jag att
få stå i stadshuset (givetvis iklädd en klänning designad av Lars Wallin - vit ska den vara)
och ta emot nobelpriset i medicin ur Knugens hand.

För alla pengar jag vinner ska jag skänka en del till Cancerfonden (för det finns ju andra typer av cancer
vars gåta jag ännu inte lyckats lösa).
För resten av pengarna ska jag resa och köpa massor av kläder som jag hänger i min nybyggda
garderob som man kan gå in i.

Vad är det då jag kommit på?

Jo - alla med lymfkörtelcancer skulle bli hjälpta av en mycket enkel operation.
Eftersom lymfkörtlarna sitter i mellangärdet tar man helt enkelt bort den kroppsdelen.
Man blir en huvudfoting, en sån som små barn ritar!



Fan, vad jag är smart!!!  :D


Puss på tarmluddet!
♥

Hej igen!

Måste bara få ur mig...

Läste i tidningen om allas vår Carola.
Hon har tydligen varit i Haiti och träffat sitt fadderbarn, nu efter jordbävningskatastrofen.
Jättebra, vår familj har också ett fadderbarn där som jag gärna skulle vilja träffa.

Hur som helst, när hon möter honom har hon en present med sig.
Också jättebra, det skulle nog vem som helst ha med sig.

Och vad väljer hon då att ge honom - denna tonårskille som levt hela sitt liv i fattigdom,
som endast äger kläderna han har på kroppen och som inte vet om han
får någon mat att äta nästkommande dag?
En kille som har ingenting och som behöver allt?

Jo - vår egen lilla kvittrande sångfågel ger honom en

HUGO BOSSPARFYM!!!

Nämen, jamen... vad fan säger man?
Hur tänker människan?
Förmodligen på samma sätt som när hon delat ut sina egna cd-skivor till Stockholms hemlösa.
Ska han dricka den, kanske?
Eller vara glad och tacksam för att han är den mest väldoftande fattiglappen på Haiti?

Carola är ju en människa som rest runt jorden för att besöka olika barnhem och gjort besök
i en mängd fattiga området.
Men hon har tydligen inte tagit in någonting av detta.

Men om nu Carola själv inte har förmågan att tänka,
har hon då ingen överförmyndare, god man eller ledsagare som kan hjälpa henne???

Nä, nu jäklar i min lilla låda!

Det var 25 minusgrader när vi klev upp i morse!

T J U G O F E M     M I N U S G R A D E R ! ! !

Jag tycker mig ha hört att det populära klimathotet skulle göra att vi fick varmare vintrar.
Jaha, så var det med den prognosen!

Lilla mamsen och jag ska åka och handla i dag.
Alex fyller år på torsdag så mega-Legot-Allan står på inköpslistan.
Han fyller alltså inte förrän om tre dagar men redan i går kväll hade han svårt att somna
för att han var så spänd inför sin födelsedag...

:D

Varför är man inte sådan när man blir vuxen?
När försvinner den där pirrande förväntan över ett fylla år?
Måste erkänna att jag fortfarande tycker att det är ryyysligt roligt att få paket
men visst var det ett tag sedan man låg sömnlös, liksom.

Vet ni vad?

Jag har RUFS!
Håret har nu blivit så långt (eller mindre kort) att det har börjat vända sig åt olika håll.
Något självfall finns ännu inte att skåda men det behöver nog bli ännu längre innan det börjar böja sig.
Fasar för hur jag kommer att se ut då...
Om mina lockar kommer tillbaka kommer huvudet att bli fullt av sådana där
småknorvar som ligger tätt intill huvudet.
Ni vet - som en äldre dam med krullpermanent som hon inte har kammat ut.
Snyggt, snyggt...

Måste bara delge er familjens coolaste medlem - Pip-Larsson.
En kille som äääälskar gos!

Puss på magsaften på er! ♥

Lite bättre med balansnerven i dag...
Fortfarande yr när jag tittar nedåt men ögonen löper i alla fall inte amok.

Det blir kanske inte så himla farligt för mig eftersom jag har så hima TASKIG balans - hihi.
Känner aldrig av sjösjuka och sådant och var urusel i skolan när man skulle gå balansgång.
(Jag var i och för sig urusel på ALL gymnastik...)

Nä, sport har inte varit min grej, förutom när det gäller att titta på det.

Såg ni loppet med Olsson och Hellner i går?

Jisses, jag svettas fortfarande!
Att titta på dessa grabbar var som att få ett halvt...

♦  ♦  ♦

Det var annat än den där jäkla Melodifestivalen.
Jag menar - vad säger man...
Om detta är det bästa av de bidrag som skickades in så undrar man ju -
hur sjutton lät de andra bidragen?!?

Nä, nu blöder det verkligen i ett gammalt schlagerhjärta.
Eller är det kanske så att herr Björkman medvetet plockat med så urusla bidrag för att
 han vet att lilla CancerLotta missar finalen?
Ja givetvis, så måste det vara...

;O)

Om två veckor promenerar vi på gatorna i Hong kong.
Det känns helt underbart, speciellt om man nu tittar ut genom fönstret...

Puss på er - nånstans...
♥

Men hallå!!! Hur mycket snö finns det???

Jag vet att jag inte ska klaga eftersom vi snart åker till FILIPPINERNA.
(Jag säger det igen ifall ni missade det första gången - vi åker snart till FILIPPINERNA!)
:D

Men jag tänker faktiskt klaga lite i alla fall...

Sov till 11 i dag!!!
Jag tror snart att jag kommer med i Guiness rekordbok när det gäller antal timmar
tillbringade i sovande tillstånd. Alex är inte riktigt pigg så han hade krupit ned
till mig och sov lika länge han också.
Ganska gosigt i och för sig men det är ju sanslöst! Jag la mig inte ens särskilt sent i går
och hade ju dessutom sovit middag.

Dessutom har jag nu drabbats av något riktigt konstigt. Det började för ett par dagar sedan
och jag har varit med om det innan.

Jag vaknade tidigt på morgonen av att hela rummet snurrade.
Ögonen snurrade runt och kunde inte fästa någonstans - skitäckligt!

Sedan dess har jag varit precis vimmelkantig.
Om jag böjer mig ned eller tittar för länge nedåt så börjar det igen och jag håller på att trilla omkull.

Första gången jag var med om detta var för tio år sedan.
Jag körde då av vägen i halkan, krockade med några träd och drog på mig en whiplashskada.
Efter det blev jag så här konstig och läkaren trodde då att det var balansnerven som spökade.
Man kan tydligen få en inflammation på den.

Det här har jag haft känningar av ett par gånger sedan dess men inte så mycket som nu.
Så jäkla läskigt att vakna av det här snurret. Man förlorar all rumsuppfattning och det känns som att man
ska trilla fast man ligger precis still.
Och ögonen fortsätter att rulla av sig själva och det går inte att stoppa dem...
Blä!

Borde kanske ta en ny kontakt med läkaren...
Men tänk om han säger att det är en tumör i hjärnan...
Nä, det är jag egentligen inte orolig för eftersom lymfsysyemet inte når upp till hjärnan.

Men jag är TRÖTT på sjukvård och håller mig gärna därifrån ett tag,
det räcker med att jag ska till tandhygienisten på onsdag.
Nu vill jag vara frisk, ta mig tutan!

Nån av er som varit med om detta???

Jaha, i dag lyckades jag inte hålla mig ifrån soffan...

Gick och la mig en stund.
Jag skulle givetvis inte somna, nej då.
Jag skulle bara vila en liten, liten stund. Bara stänga ögonen lite...

Två timmar senare vaknade jag!

Funderar på vilken OS-gren jag skulle kunna ställa upp i?
Jag menar, min kondition är ju verkligen i topptrim.
Bodafors egen Anja - det är jag det!
(Den som nu är riktigt elak tänker säkert att det närmaste jag kommer att likna Anja Pärson är hennes säl - hihi)


Nu har jag i alla fall jobbat min första vecka.
Man kan väl inte direkt säga att jag uträttat några litterära storverk, men jag är åtminstone i gång.
Resten får komma senare.

Nu är det fredagkväll och för första gången på riktigt, riktigt länge har jag faktiskt en riktig helgledighet!
Inte en sådan där fejkad cancer-sjukskriven-alltid-hemma-ledighet.

Så vad ska hon göra av den då? undrar ni nu nyfiket.

Jo det ska jag tala om.

Jag ska SOVA.

Men först ska jag titta på Let´s Dance.
Lite OS blir det med.

I morgon ska jag se Melodifestivalen och reta mig på att det i år är så katastrofalt dåligt!!!
Var är glittret och glamouren?
Var är artisterna?
Och var är låtarna???

Nä - piss, skit och Vademecum. Det är vad jag har att säga om årets upplaga.
=(

Ha i alla fall en mysig kväll
&
Puss på balansnerven! ♥

Hej igen!

Har lyckats hålla mig ifrån att lägga mig på soffan i kväll. Vet att jag skulle somna då
och det är inte bra eftersom jag bör lägga mig i tid i kväll. Ska ju upp och jobba i morgon igen.
Men oj, vad trött jag är...

I eftermiddags var vi i alla fall på vårdcentralen.
Det var dags att vaccinera familjen inför resan till Filippinerna.
Vi kan ju säga så här - det var inte jättepopulärt hos barnen...

Alex är väl så där allmänt jag-är-barn-så-jag-avskyr-sprutor-negativ.
Charlie, däremot, är oerhört känslig mot allt som har med sjukhus att göra.



När den här bilden togs var allt okej.
Men fem minuter efteråt såg jag att han var alldeles kritvit i ansiktet.
Och ooops - så hade lunchens pannkakor med sylt (jordgubb tror jag det var) hamnat
både på jacka, tröja, byxor, skor och vårdcentralens blankpolerade golv...
Stackarn!

Å andra sidan var det ju andra som också tyckte att sprut-tagandet var jättejobbigt.
Jag vet inte om han försöker lura någon att tro att han tycker det är roligt, eller om han tramsar sig
för att dölja att han håller på att bli hysterisk?!?





Jaja, det är tur att man har haft lite cancer så att man inte är så himla känslig...

=)


Puss på nagelfästet! ♥

Så har man jobbat sin första dag!

Det kändes jättebra att vara tillbaka igen. Som sagt, det har skett en del förändringar men vem vet,
även jag kanske lär mig till slut?

;O)


Tack för fotohjälpen, Leif!

När jag åkte vägen till Vetlanda (ca 3 mil) kändes det konstigt.
Jag vet att det låter fånigt men det var som att de senaste sju månaderna passerade revy.
Så mycket har förändrats sedan jag åkte till jobbet senast.

Jag tänkte på tiden innan jag fick cancerbeskedet, i somras och hur dåligt jag mådde då.
Hur dum jag kände mig när jag sjukskrev mig direkt efter min semester...

Jag tänkte på alla cellgiftsbehandlingar, sorgen över att tappa håret och ångesten
när jag verkligen förstod att min sjukdom är obotlig.
Mycket har hänt på sju månader och på vissa sätt är jag inte samma människa i dag som jag var i somras.

Kanske var det därför jag till och med kände mig lite smått nervös när jag skulle
göra en intervju direkt på morgonen?
Nervös är kanske egentligen inte rätt ord, mer - ovan.
Det gick förstås över men det känns faktiskt som att det är mer än sju månader som jag har varit borta.

Nu var det i alla fall jättekul och, framför allt, väldigt mysigt att träffa alla.

Liselotte is back in business!!!
Om än väldigt trött...
=)))

Puss i knävecket!

Hallå, hallå, hallå!!!

Jag vet inte om jag uttryckte mig oklart i mitt förra inlägg eller om det är jag som missuppfattat
era kommentarer, men jag kommer inte att sluta blogga riktigt än!
Ni får inte säga hej då redan, hörrni!

Jag kommer att fortsätta att försöka plåga er i två veckor till, fram tills vi åker.
Och jag vill så gärna att ni hänger med fram tills dess!
Snääääälla?

På tal om bloggande så blev jag i går intervjuad av två sjuksköterskestudenter
på Sophiahemmet i Stockholm.
De skulle göra ett examensarbete med inrikting på "att blogga om sin cancer", tror jag det var.
De hade hittat min blogg och hade en hel rad frågor runt detta.
Tjejen som ringde var jättetrevlig så det var bara kul.

Lite konstigt annars att bli intervjuad. Jag har blivit det innan och det känns jätteavigt.
Jag är ju van att vara "på andra sidan", så att säga. Att vara den som intervjuar.
Men det är bara bra att veta hur det känns att vara intervjuoffer...

Nä, hörrninini, nu är det snart final i sprint.
Vi hörs i morgon så får ni höra hur det gick på jobbet.

God natt och puss på knogen! ♥

God förmiddag!

Tänk - i morgon ska jag börja jobba!
Vad roligt det ska bli!
Bara jag kommer upp på morgonen, jag är ju inte direkt van att gå upp vid klockan sju längre...
;O)

Det blir inte precis någon mastodontdag, jag börjar vid halv nio och går hem vid halv två.
Men jag kommer säkerligen att var helt slut efteråt - haha!
Det räcker ju med att jag åker in till Willys och handlar för att jag ska bli trött.

Har funderat på det här med bloggandet.
Att börja jobba är liksom det som sätter punkt för den här cancerresan för den här gången.
Sedan finns det inte så mycket mer att berätta.

Den 5 mars åker vi, som ni vet, till Filippinerna och kommer att vara borta i drygt två veckor.
Där är nog ett bra tillfälle att stänga igen butiken.

Efter det kommer jag att börja jobba som vanligt igen, plus att jag har fiket som tar tid,
så jag tror faktiskt inte att energin till att blogga kommer att finnas där.

Men GUUUD vad jag kommer att sakna det.
Eller - rättare sagt - sakna ER!

Det är mitt största bekymmer med att lägga ned bloggen.
Vissa av er har ju egna bloggar där jag kan följa er.
Andra finns på Facebook.
Men ni andra - kommer jag att tappa kontakten med er nu?
Det vill jag inte!!!

Jag har fått nya vänner genom bloggandet.
Jag har återfått gamla vänner genom den.
Inga av er vill jag mista.
Vi måste lösa det...

Sedan är det detta med festen.
Trodde ni att jag hade glömt det?
Inte då!!!
Men jag tror vi tar det när vi kommer hem från semestern. Nu känns det inte riktigt
som att det finns någon tid.
Men fest ska det bli, i slutet av mars eller precis i början av april. Ska bestämma datum innan vi sticker.
Och då vill jag se alla här!!!

♥  ♥  ♥

I dag ska jag in till stan för Charlie ska klippa sig. De har sportlov nu men
vi har inte hittat på nåt kul på hela veckan.
Å andra sidan har jag inte så dåligt samvete för det eftersom vi snart drar till Filippinerna.
Det kan vara ganska skönt att bara gå hemma och skrota en vecka också.

Puss på kranskärlen! (Vad nu det är men jag har hört ordet...) ♥

Det är ganska konstigt egentligen...
Ni vet ju alla att jag aldrig kommer att bli frisk, att den här sjukdomen har mig i sitt grepp
och kommer att dyka upp igen, troligtvis flera gånger.

Men det konstiga, och härliga, är att jag faktiskt nu ser på mig själv som frisk.
Jag konstaterar, helt kallt, att jag kommer att få gå igenom allt detta igen i framtiden,
men just nu ser jag det som att jag är botad.
Det är en underbar känsla och den senaste tiden har också mitt humör varit på topp.

=)

I höstas hade jag grubblerier om hur jag skulle kunna lära mig att leva med herr Cancer,
kommer ni ihåg det?
Jag hade svårt att se hur jag skulle kunna leva ett normalt liv när jag vet att
detta kommer att förfölja mig livet ut.
Jag visste inte hur jag skulle kunna tackla tiden efter alla behandlingar.

Ja - nu är jag där...
Nu står jag ensam, utan ständig kontakt med sjukvården.
Nu ska det bli en vardag som jag förväntas smälta in i utan att det kretsar runt sjukdomen.

Och vet ni vad?
Det känns helt okej!

Jag är fortfarande trött, kroppen är långt ifrån återställd men i övrigt mår jag nu så otroligt bra!

Jag har varit nere på botten och krälat i ett kallt, mörkt hål.
Men lyckligtvis är jag en av dem som lyckades ta mig ut i ljuset igen.
Jag överlevde och det gör att den lycka jag känner i dag är så mycket starkare
än den lycka jag kunde känna innan.

Jag kan gå omkring här hemma och bara känna för att skratta.
Åt ingenting!
Eller åt allt!

Mitt liv är perfekt precis som det är.
Och fram till nästa insjuknande har jag bestämt mig för att vara frisk!

Puss på pung och venusberg!

Hej på er govänner!

I dag har det varit en helt underbart rolig dag!!!

Jag har tvättat.
Och så har jag lagt in tvätt i torktumlaren.
Sedan har jag vikt tvätt.
Efter det har jag tvättat en ny maskin.
Den har jag sedan hängt på tork. Ja, inte maskinen, alltså utan tvätten.

Efter det slog jag till med att laga middag.
Den åt vi upp.

Då var jag tvungen att gå och lägga mig och vila en stund...

Sedan gick jag ner i källaren och satte i gång en maskin tvätt.
Den ska jag snart lägga in i torktumlaren.
Därefter kommer jag att få vika tvätt.

Ja, herregud vilket fartfyllt roligt liv man har!!!

I morgon måste jag nog ta det lite lugnt så att jag inte överanstränger mig...

=))))))


Nu blir det OS resten av kvällen.
Heja Kalla!!!

Puss på ryggmärgen!

Yes, yes, yes!!!

Vet ni vad jag har tvingats göra i dag?

Jag har plockat ögonbrynen!!!

Kan ni tänka er?
Jag stod framför spegeln i dag.
Vi har en sådan där rakspegel som man vänder på och och som förstorar på ena sidan.
Och det var då jag upptäckte den:

Skogen!

Visserligen inte en fullt uppvuxen julgransodling. Mer som en nyplanterad lövskog.
Men ändå - den behövde gallras!
=)

Nu jäklar är jag på G, mina kära vänner.
Jag har alltså kommit till det stadiet att både bikinilinje och ögonbryn behöver ansas.
Aldrig i mitt liv kunde jag väl tro att detta skulle kunna vara
förenat med en slags lyckokänsla - haha.

Hädanefter ska jag se rakhyveln som en av mina bästa vänner - inte en fiende...

Förresten - vill ge er det här i dag:



Ni är bäst!

Puss på ♥

God lördag på er!

I dag slog det mig - vad sjutton är det jag har gått igenom egentligen?

Har en bloggkompis som just fått sin första cellgiftsbehandling och när jag läste
hennes blogg kom det tillbaka - rädslan, ångesten och känslan av att vara så liten och rädd
inför allt som skulle hända.

Den dubbla känslan när man för första gången ser cellgiftet åka in i sin kropp.
Det är å ena sidan tacksamhet för att man nu äntligen får hjälp och behandling.
Men det är också en sådan oerhörd sorg över att spruta in så starka gifter i sitt blodomlopp.
Visst - det skadar herr Cancer. Men tyvärr så skadar det annat också.
Där och då förstår man vilken allvarlig sjukdom man faktiskt har.
Den sorgen är svår att förklara för någon utomstående.

Därför är det så fantastiskt att sitta där jag sitter i dag.
Ute på andra sidan, redo att fortsätta mitt liv.

Tycker att jag nu känner mig starkare och starkare för varje dag.
Jag är fortfarande trött, sover länge på morgnarna och vilar gärna lite på eftermiddagen.

Men i övrigt börjar energin komma tillbaka.
Vet inte hur jag ska förklara men det känns som att jag mer och mer
börjar likna mitt gamla jag.
Jag lever inte längre i Cancerbubblan där det mesta kretsade runt sjukdomen.
Det finns nu andra saker som är viktigare än herr Cancer, behandlingar och mediciner.
Och det är så enormt befriande.


Puss på halsmandlarna!
♥

Hej svejs!

Vad gör man när man inte har någonting att blogga om?

MAN SKITER I DET!

=)))))


Puss i mungipan!
♥

God kvällsing på er!

Så roligt att jag kunde glädja er med min lilla pinsamhet på ICA i går...
Men skratta på min bekostnad, bara. Gör det för all del!

=)

Tänk att det nu bara är en vecka kvar tills jag börjar jobba.
Det har jag inte gjort på över sju månader!

Det är lite blandade känslor inför detta, känns nästan som att man ska börja ett nytt jobb.
Jag vet att det har skett en hel del ganska stora förändringar på tidningen under tiden som jag varit borta,
så det blir en hel del nytt att sätta sig in i.

Men det ska bli väldigt roligt.
Dels för att jag verkligen älskar mitt jobb men kanske mest för att det ska bli så kul att
träffa alla arbetskompisar igen och vara lite "jobbsocial". (Ja, Leif - det gäller dig också!)
Nu kommer jag ju bara att jobba två halvdagar i veckan men det är i alla fall en början.
Kuligt, kuligt!

Tycker att jag har haft lite mer energi de senaste dagarna och det är ju ett gott tecken.
Har heller inte frusit så fruktansvärt mycket.
De små nervtrådarna kanske börjar repa sig nu.
Ja, allt i kroppen (utom herr Cancer!) börjar väl repa sig men tant doktorn sa att
det kan ta flera månader till innan jag känner mig okej.
Och jag kommer kanske aldrig att komma upp i den kapacitet och ork jag hade innan.

Men nu är det bara tre veckor kvar tills vi åker till Filippinerna!
Tänk, vad bra man har det ändå!
=)))))

Puss på magen!
♥

Så var det då den där dråpliga historien...

I dag när mamma och jag hade varit på sjukhuset så gick vi in en sväng på ICA Kvantum i Nässjö.
Den affären har larmbågar både när man går in och när man går ut genom kassorna.

När jag går in i affären så sätter plötsligt larmet i gång.
Tyckte förstås det var konstigt men fortsatte att gå.
Då kom plötsligt personal med raska steg och började titta runt vid ingången.

Jag (som inte hade något omoraliskt att dölja) sa förstås till att det hade larmat när jag gick in
men att jag ABSOLUT inte hade stoppat på mig några konstigheter...

Då kom butiksdamen med stora, hemska larmapparaten och började dra den utmed mig och på min väska.

PIP-PIP-PIIIIIIIP!

Väskan var som ett minfält!

Nu började det kännas lite smått panikslaget och kunder runt omkring oss började
förstås stirra (fast de försökte dölja det...)

Kände själv hur jag började prata alldeles för mycket och för fort och hur jag skrattade alldeles för högt.

"Kan du öppna väskan så vi får titta? Något där inne ger utslag."

Personalen var jättevänlig men ändå blev jag helhispig. VAD kan ha gett utslag???

Jag öppnade, tog upp plånboken, och såg sedan vad som låg där under...






Min lilla plunta med konjak som jag stoppade ned när vi lämnade hotellet i Paris!!!

Mitt bland alla kunder inne i affären fick jag dra upp den lilla flaskan ur väskan.

Alkoholist? Jag? Näääääää....

Butiksdamen drog larmmojängen över flaskan.

PIP-PIP-PIIIIIIP!!!

På baksidan av etiketten satt ett larm kvar. Och det visade sig att det var så starkt att
det inte gick att avlarma det. Så jag fick snällt lämna ifrån mig den lilla glädjespridaren
för att sedan hämta ut den i en av kassorna utan larm (där ännu fler kunder uppmärksamt såg på. "Jaha, hon hade sprit med sig in i butiken. Oj, oj, oj, då har det gått långt, när man inte kan åka till ICA utan flaskan. Jojo, vi förstår nog!")

Och där stod jag och skrattade förläget och svamlade om Paris och semester, he he...


Mycket hade personalen tagit hand om, sa de, men aldrig konjak...
Mamma hade riktigt roligt kan jag meddela!

=D

Men så slog mig en tanke -

om jag nu haft konjaken i väskan genom alla säkerhetskontroller på flyget, där väskan scannas
och det är ABSOLUT förbjudet att ta med sig vätska in i planet -

HUR ÄR DET DÅ MED DEN SÄKERHETEN???

Puss på skrumplevern...

Hej hopp alla cancerdiggare!
(Nä, nu blev det väl fel i alla fall... ;)

I dag är er CancerLotta på ett strålande humör!
Jag har nämligen varit med mamma på bröstmottagningen i Eksjö. Vi var där för att få svar på hennes röntgen,
om cancern hade spridit sig till flera organ som lungor eller lever.
Men se det hade den INTE!!!

De tumörer hon har i skelettet är metastaser från den tumör hon opererade bort från bröstet för ett par år sedan.
De har legat där och lurat tills de nu började ge sig till känna strax innan jul.

Men de kommer sannolikt INTE att bli flera och hon äter nu hormontabletter som ska
förhindra dem att växa och med tanke på att hon nu mår mycket bättre så har
medicinen förmodligen i stället krympt tumörerna.
Yes!

Hon kommer troligen inte att behöva genomgå någon cellgiftsbehandling. Eventuellt kommer de att
stråla tumören i ljumsken för att hjälpa henne med värken men annars blir det ingen behandling.
Tabletterna ska räcka för att hålla cancern i schack.
Hon kommer inte att bli fri från den men kan leva med den utan större problem.

Bra va?!?
Mamma får vara kvar ett tag till!!!

Ha - ännu en smocka åt herr Cancer.
Oss "Erndinare" kommer man inte åt så lätt.
Morsan gav honom långfingret - haha!!!

◊  ◊  ◊


När det gäller min egen cancer (vi är mycket för den sjukdomen i min familj)
så kan jag berätta att min läkare från onkologen ringde i går.

Det är nu bestämt att jag kommer att få en underhållsbehandling med antikroppar.
Var tredje månad i två år kommer jag att åka in till sjukhuset och få
antikropparna via dropp under ett par timmar.

Den första gången blir i april, efter påsk.
Detta känns jättebra.
Då kanske den här cancerskiten håller sig borta under de två åren i alla fall.
Jag tror att jag har lättare att koppla av under den tiden om jag får behandling.

Så nu är allt ganska toppen, som ni förstår!

=)

Har även en riktigt dråplig historia om ett butikslarm och en flaska konjak som inträffade i dag.
Men den får vi ta lite senare i kväll för nu måste jag gå och kissa!

Puss på näsbrosket!

Bon soir mes dames et monsieurs!



Sent i natt kom vi hem från en underbar Paris-resa!

Vi bodde på ett hotell mitt i smeten, strax intill Moulin Rouge, i den underbara stadsdelen Montmartre,
vilken väl bäst kan beskrivas som Paris motsvarighet till Söder i Stockholm,
fast med betydligt fler restauranger, barer, caféer och folkliv.

Så redan på lördagkvällen satt vi på en uteservering, givetvis med ett gott glas rött!




Inför min födelsedag, på söndagen, hade jag önskat att vi skulle gå till Louvren.
Eiffeltornet struntade vi i för där har vi redan varit.
Nej, här skulle studeras Mona-Lisa!

Haha! För det första fick man ju gå en halvmil inne i detta enorma museum för att över huvud taget
hitta den lilla damen i fråga. Och när vi väl kom till rätt rum så var där något så knökfullt med folk med
kameror att det inte gick att komma i närheten av det lilla livet.
Det var helt sjukt!



Titta! Hon syns långt där borta!

Nä, den stora behållningen var i stället övriga målningar.
Helt fantastiska och för det mesta mycket mer sevärda än Mona-Lisa.



Sedan avverkade vi lite kulturiteter i rasande takt varav det mest kända var Notre Dames.
Blev dock fruktansvärt besviken över att inte få se en endaste liten skymt av Quasimodo.
Jag trodde att han skulle hasa omkring där inne, men inte då...



Därefter vila och champagne.
En hel dags promenad tog hårt på en stackars - åtminstone LITE - cancersjuk flicka...



Ja, vi har promenerat på broarna över Seine, druckit vin och café au lait på otaliga caféer,
ätit baguette och strosat på Champs d ´Elyssée (där vi för övrigt gick in på Louis Vuitton -
ni vet där Victoria och fru Sahlin handlar sina handväskor.
Inte en väska hade jag velat
ha även om jag haft råd. Fruktansvärt fula!
Men det var kul att knata in i slitna jeans och väska i fuskskinn från Lindex, hihi!)

Ja, vi hann med massor på dessa få dagar.
Det allra roligaste var nog ändå på lördagskvällen, när vi gick den första rundan runt "vårt" kvarter.
Vi var nämligen mitt i de värsta sexkvarteren.
Röda skynken i varje ingång. Neonskyltarna skrek ut "sex", "porno" och "liveshows".
Och affärerna med sexleksaker låg på rad. Jag som är en mycket pryd flicka började ju nästan rodna...



Nej, men vad sjutton! Vad är detta för bild?!?

JAG utanför en SÅDAN affär!!!

Och med en PÅSE i handen!!!

Detta MÅSTE vara Tony som lekt i photoshop, JAG LOVAR!!!

;O)    ;O)   ;O)


Puss i svanket på er!

Okej, det blir visst ingen Melodifestival för mig i morgon heller...

Som jag så diskret antydde tidigare så fyller jag ju år på söndag.
Och i dag har jag fått veta att jag tydligen inte ska fira den här.
Den ska firas i

PARIS!!!

Ja, ni läste rätt!
Tony har bokat en flygresa och hotell i Paris i två nätter.
Vi sticker tidigt i morgon bitti och kommer hem sent på måndag kväll.

Ja, herrejissene.
Våra mammor är tydligen engagerade som barnvakter och cafépersonal.
Både min och Tonys mamma ska bo här hos barnen i helgen.
Herregud - och jag som inte har något att TA PÅ MIG!!!

Nu får jag mitt straff för att jag har låtit tvätthögen växa och växa...

;-)


Men, men - myyyysigt ska det i alla fall bli.
Men det får nog sjutton bli en budgetresa. Vi sticker ju till Filippinerna om fyra veckor...

Nä, nu hinner jag inte skriva mer.
Måste ju dammsuga eftersom mammorna ska bo här - hihi!

Ha en jättehärlig helg.
Det ska jag ha!
När vi hörs igen är jag ett år äldre - alltså 23...

Puss på kulmagen!

Dumma ögonfransar!!!

Usch, vad jobbigt det är med dessa inflammationer på ögonlocken.
Nu har jag flera små ömma, vita prickar.
Jag ska tala om att det är inte lätt för en stackars flicka att sminka sig när man
ska försöka undvika dessa prickar.

När jag bara går hemma skulle jag inte ens komma på tanken att måla ögonen men nu måste jag
ut bland folk och då krävs det färg för att jag inte ska se så himla cancersjuk ut...

Och vem 17 vill se cancersjuk när man är så frisk som jag?!?

=)))))))

I morse var jag på vårdcentralen och gav bort lite av mitt hett eftertraktade blod igen.
Nu räcker det väl ändå för ett tag, tycker jag.
Det är ju för väl att man inte är rädd för att bli stucken!!!

I dag ska jag bort till fiket en sväng. Vi har ett litet personalglapp på ett par timmar
så jag tänkte faktiskt JOBBA en stund.
Ni vet, sådant där som vanliga människor gör för att tjäna sitt uppehälle.
Såna som inte ser till att få lite cancer för att få vara hemma nåt halvår...
Hi hi!

Annars längtar jag tills i morgon.
Då börjar ju
MELODIFESTIVALEN!!!

Men vet ni hur hjärnslut jag är?
Jag har lyckats boka in resan till Filippinerna så att jag
MISSAR FINALEN!!!

Bra gjort, Liselotte. Duktigt, duktigt..
Jag menar - vad är en kväll på en solvarm, kritvit sandstrand, sittandes på en mysig restaurang
med en iskall öl, god mat och solbrända axlar mot en final i Melodifestivalen?!?
;o)

Förresten - på söndag fyller jag år.
Bara så ni vet.
Haha!

Puss på gula fläcken!
♥

I dag är det tydligen internationella cancerdagen.

Någon som över huvud taget hört talas om denna dag???

Om jag nu ska föräras en alldeles egen dag så kan det väl vara en dag som folk känner till?

=)

Och hur firar man den?
Med en extra cellgiftsbehandling eller ska man slå till med en extra dos cortison, kanske???
Haha!

♦ ♦ ♦

Jag blev så glad i dag när blommorna kom!



De var från min fina, fina kompis Renée!
Tack, gulliga du!
♥


I morgon ska jag bort till vårdcentralen och ta nya blodprover.
Trodde att det var slut med det nu men värdet på de vita blodkropparna var fortfarande lite lågt.
Ingen fara men på gränsen till vad som är acceptabelt så läkaren ville att jag
skulle ta ett nytt prov för att se att de är på väg uppåt.

Så det blir till att skutta upp i morgon bitti.
Och jag som är så förkyld...
Vojne, vojne, stackars mig...

;o)

Puss på bäckenbotten!

Host, snörvel och prosit!

I dag är det riktigt förkylt här. Både Charlie och Alex är också hemma från skolan.
Själv känner jag mig ungefär som om en ångvält kört över mig och kört upp två stora korkar i näsan.
Stackars, stackars mig...

;o)

Jag hade i alla fall ett mycket trevligt telefonsamtal i dag.
Pratade med en kvinna som har samma sjukdom som jag, follikulärt lymfom.
Hon har precis fått cellgiftsbehandling nummer två och det var givande att få utbyta erfarenheter med varandra.
Vi är ju inte så himla många med den här sjukdomen och då är det skönt att ha någon att ventilera med.

Tack, Ann, för ett trevligt samtal! ♥

Sedan ringde de från blomsteraffären här i Bodafors.
De hade tydligen en blombukett till mig men kunde inte komma med den förrän efter stängning i dag.

Och då blir jag givetvis sååååå nyfiken!
Vem är det som har skickat???
Jag avskyr att gå och vänta på sådant men kom mig inte för att fråga
henne som ringde från blomsteraffären.
Så nu får jag allt gå här och fundera och vänta...
Det kan jag ha! Haha!

Aaaaatjo!!!

Vad goa ni är!!!

I går slog ni rekord i antalet kommentarer här på bloggen och fler än någonsin var inne och läste.
Kolla min statistik här nedanför. Stapeln pekar ju rakt upp som en kattpitt i mars! Haha!



Det värmer verkligen i hjärtat att se att så många bryr sig om mig.
Tack, gulliga ni!

I dag är det megaförkylningen Allan som gäller.
Jag var egentligen sjuk i går också men då var det väl en hel bunt med såna däringa endorfiner
som rusade runt och dansade i min hulda kropp. Det var nog inget som bet på mig då!
Och champagnen var god, kan jag meddela...

;o)

Så här ser framtiden ut för mig nu, om någon undrar:

Jag är helt sjukskriven två veckor till, sedan börjar jag jobba 25 %.
Det innebär att jag arbetar torsdagar och fredagar, fem timmar varje gång.
Mindre antal timmar vill jag inte jobba. Då hinner jag inte med någonting meningsfullt.
Nu hinner jag åtminstone skriva någon elak artikel varje gång...

Så jobbar jag i tre veckor tills vi åker till Filippinerna den sjätte mars och när vi kommer tillbaka
blir det min vanliga halvtid.
Så ser planen ut men läkaren förberedde mig på att det kan komma ett bakslag när jag börjar arbeta,
att jag helt enkelt inte orkar. Då skulle jag ringa till sjukhuset så sjukskriver de mig igen.
Men jag VILL komma igång och jobba nu så vi hoppas att det går bra, tralla la.

Var tredje månad blir det återbesök på onkologen.
Första gången görs en magnetröntgen för att se om de tumörer som är kvar har krympt ännu mer.
Eventuellt kommer jag också att få en slags underhållsbehandling med antikroppar.
Det är sådana jag fått tillsammans med cellgifterna tidigare.
I så fall får jag dessa vid varje återbesök i två års tid.

Egentligen ges såna bara när man fått ett återfall men enligt tant doktorn faller jag
lite utanför ramarna och är inte riktigt som andra patienter med follikulärt lymfom. (Förvånad, någon?)

Jag hade nämligen så väldigt mycket cancer när jag kom in.
Vanligtvis söker folk hjälp långt innan det gått så långt. Hon trodde att jag var en mycket tålig kvinna
som gått omkring och mått dåligt men så är det ju inte.
Det var ju först i maj jag började få problem.
Att det sedan tog dem ända till slutet av augusti för att se att
hela jag var full med cancer, det är en annan fråga...

Hur som helst så skulle hon prata med en specialist i Uppsala för att få
hans uppfattning om en eventuell underhållsbehandling men det verkar bli så.
Jag sa i alla fall att jag väldigt gärna vill ha det.
Då känns det som att jag i alla fall kan hålla herr Cancer ifrån mig i två år...

Fick också veta att det är helt normalt att vara så trött, att det är helt normalt att vara
stel i lederna som en 80-åring och helt normalt att frysa som en liten gris (fryser grisar mycket?).
Det är tydligen nervtrådarna ute i fingrar, tår, näsa och kinder som är skadade av cellgifterna.
Så jag hade nog frusit även om det varit sommar.

Hör ni?
Jag är alltså HELT NORMAL!!!
(Vad sjutton skrattar ni åt?!?)

Nu ska jag gosa in mig i soffan och ta hand om min förkylning. Sedan ska jag läsa igenom alla
era härliga kommentarer från i går och idag. Då blir jag nog frisk!
=)

Puss i ögonvrån! ♥

Här ovan, mina vänner, ser ni ren och skär lycka!!!

Jag är klar!
166 dagars cancerresa är över för den här gången!

Det var ett bra besök på onkologen.
Det roliga var att det var "min" läkare som tog emot mig.
De hade alltså sett till att hon hade tid!
;O)

Röntgen visade att jag fortfarande hade en del tumörer kvar men det var helt väntat.
Det sitter några små mellan lungorna och över ljumskarna.
Men jag läste igenom röntgenrapporten och ALLA lymfkörtlar hade krympt. De flesta var alltså helt borta
och det finns också en chans att de som är kvar fortsätter att krympa.

Behandlingen har alltså fungerat mycket bra!

Och vet ni vad?
JAG BEHÖVER INTE TA NÅGRA MER MEDICINER.

Och framför allt:
INGA FLER SPRUTOR!!!

Tralla la la la!

Jag är nu nästan en helt vanlig människa och det är så himla skönt.
Jag är inte frisk - kommer aldrig att bli.
Jag kommer med all säkerhet få gå igenom den här skiten igen, troligtvis flera gånger.
MEN JUST NU SKITER JAG I DET!

=)))))

Nu dricker jag champagne och njuter av att det är över för den här gången.
Nu älskar jag livet och hela världen!!!

Herr Cancer har gått i ide.
Vi har gått en jävla match, han och jag men första ronden vann jag!
Ha - känn på den du, herr Cancer!

Nu ska jag dricka champagne resten av kvällen och njuta av att jag kan börja leva mitt liv igen.
Det finns massa att skriva om framtida återbesök och eventuella underhållsbehandlingar
men det tar vi i morgon.

Nu ska jag FIRA!!! 

Tack för att ni har varit med mig.
Tack för att ni stöttat.
Tack för er kärlek.
JAG ÄLSKAR ER!
SKÅL!!!





           





Puss på bäckenbotten på er!
♥

Jaha, i morgon får jag alltså veta om resan är slut för den här gången.

Klockan 14 sitter det en gaaanska nervös CancerLotta på onkologmottagningen
för att höra hur allt ser ut.
Jag skulle vilja se på röntgenbilderna själv. Det har jag inte gjort någon gång.
Jag vet bara att de sa att jag var precis full av stora tumörer när cancern upptäcktes i augusti.
Men det vore intressant att få se och jämföra då och nu.
Vi får väl se men det måste jag väl ha rätt till?

Om allt nu ser okej ut i morgon så ska jag köpa mig en tredubbel prinsessbakelse och så
ska jag dricka champagne som jag har sparat här hemma!
=)

Om det inte är okej så ska jag köpa mig en tredubbel prinsessbakelse och så
ska jag dränka sorgerna i en riktig raggargrogg...
=(


En liten uppdatering om mamma också för er som undrar:
Hon har nu gjort de röntgenundersökningar som var planerade.
Nästa onsdag har hon fått en tid hos sin läkare i Eksjö. Då ska jag följa med henne för
då får hon veta hur spridd cancern är.
Därefter kommer hon att skickas till onkologen i Jönköping och då bestäms det vilken behandling hon ska få.

Hon har mycket jobbigt framför sig men just nu är hon riktigt pigg och mår bra.
Hon har fortfarande svårt att gå, det sitter någonting i ljumsken som ger stora problem.
Hon går nu med en krycka så att åtgärda ljumsken är nummer ett för henne.
Men, som sagt, annars är hon nu pigg och som vanligt.
:O)

Puss på hälsenan! ♥

Sjuk... =(

Mår bajs i dag. Har någon förkylning i kroppen.
Alex har varit sjuk i helgen och nu har han väl smittat mig.

Jag är inte så där jättedålig men ni vet hur det är när man känner att det är något på gång,
att det är något skit i kroppen. Lite ont i halsen och allmänt ruggig.
Jag skulle egentligen varit på utbildning på jobbet den här eftermiddagen
men fick ringa och säga att jag inte kunde komma.
Surt...

Bara jag nu inte är riktigt dålig tills jag ska till läkaren i morgon!
Själv vill jag ju inte missa detta för allt i världen men jag antar att de inte är så glada åt att
man kommer till onkologen med någon slags smitta.
Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte blir sämre!