Väntar på samtal
I går kväll pratade jag med en kompis som jag har känt i 33 år.
Vi har vuxit upp tillsammans men har inte bott i samma stad på 20 år. Trots det har vi hela tiden
hållit kontakten och hon har - och kommer alltid ha - en stor plats i mitt hjärta.
Den här cancerresan har gjort att jag fått kontakt med en hel del människor som
tidigare var en del av mitt liv men som har försvunnit på vägen.
De, och andra människor som nu finns i mitt liv, är oerhört viktiga under den här kampen.
Jag vet att den finns så många som följer mig och tänker på mig även om vi
kanske inte pratas vid dagligen.
Det finns dock en person jag saknar och som jag gärna skulle vilja ha kontakt med igen.
Av olika anledningar skildes våra vägar åt för tio år sedan, efter hårda ord.
Han har pratat med min mamma, fått reda på att jag är sjuk,
och sagt att han ska ringa mig men det har han ännu inte gjort.
Kanske vill han inte ändå, jag vet inte.
Jag vet bara att livet är kort.
Att vi borde vara rädda om varandra innan det är för sent.
Att vi alla kan göra dumheter men att man ändå ska kunna gå vidare.
Jag hoppas att han ringer. Då har den här sjukdomen kanske ändå fört något gott med sig...
Puss på er! ♥
Hej gumman! Antar att det är T, hoppas att han ringer för både din och hans skull. Tänker på dig mkt...Min son vill hälsa till dig att du ska krya på dig...puss o kram Nettan!
puss min vän hoppas "han" ringer
Känner mig lite som den "hemliga Mr T" när jag läser på din blogg... men kanske det behövs för jag är av någon anledning jag inte vet om själv förmodligen världens sämsta T på att höra av mig. Det känns i hjärtat när man vet hur du kämpar med situationen och hur dina närmaste måste ha det. Ändå VET jag att du om någon klarar detta bara genom din inställning, positiva attityd och att du är en sådan tjej som du är. Jag saknar dig lite faktiskt och kommer att "blanda" mig in i ditt liv igen om jag får? Ringer snart... Tony!
Ja tänk hur saker och ting kan bli, det är oerhört viktigt att man tar hand om varandra, försöker njuta av livet, se glädjeämnena, ta vara på småsakerna - MEN!!! -Varför gör vi aldrig som vi säger!-ÄR DET SVÅRT ELLER. Och kanske är det så att man måste "drabbas" av något för att verkligen förstå?! Är det inte konstigt??? Heja livet-Jag är tacksam som fick en plats i detta universum... Det är stor - Liselotte, puss på navelluddet;o*
