cancerlotta

God kvällsing på er!

Så roligt att jag kunde glädja er med min lilla pinsamhet på ICA i går...
Men skratta på min bekostnad, bara. Gör det för all del!

=)

Tänk att det nu bara är en vecka kvar tills jag börjar jobba.
Det har jag inte gjort på över sju månader!

Det är lite blandade känslor inför detta, känns nästan som att man ska börja ett nytt jobb.
Jag vet att det har skett en hel del ganska stora förändringar på tidningen under tiden som jag varit borta,
så det blir en hel del nytt att sätta sig in i.

Men det ska bli väldigt roligt.
Dels för att jag verkligen älskar mitt jobb men kanske mest för att det ska bli så kul att
träffa alla arbetskompisar igen och vara lite "jobbsocial". (Ja, Leif - det gäller dig också!)
Nu kommer jag ju bara att jobba två halvdagar i veckan men det är i alla fall en början.
Kuligt, kuligt!

Tycker att jag har haft lite mer energi de senaste dagarna och det är ju ett gott tecken.
Har heller inte frusit så fruktansvärt mycket.
De små nervtrådarna kanske börjar repa sig nu.
Ja, allt i kroppen (utom herr Cancer!) börjar väl repa sig men tant doktorn sa att
det kan ta flera månader till innan jag känner mig okej.
Och jag kommer kanske aldrig att komma upp i den kapacitet och ork jag hade innan.

Men nu är det bara tre veckor kvar tills vi åker till Filippinerna!
Tänk, vad bra man har det ändå!
=)))))

Puss på magen!
♥

Så var det då den där dråpliga historien...

I dag när mamma och jag hade varit på sjukhuset så gick vi in en sväng på ICA Kvantum i Nässjö.
Den affären har larmbågar både när man går in och när man går ut genom kassorna.

När jag går in i affären så sätter plötsligt larmet i gång.
Tyckte förstås det var konstigt men fortsatte att gå.
Då kom plötsligt personal med raska steg och började titta runt vid ingången.

Jag (som inte hade något omoraliskt att dölja) sa förstås till att det hade larmat när jag gick in
men att jag ABSOLUT inte hade stoppat på mig några konstigheter...

Då kom butiksdamen med stora, hemska larmapparaten och började dra den utmed mig och på min väska.

PIP-PIP-PIIIIIIIP!

Väskan var som ett minfält!

Nu började det kännas lite smått panikslaget och kunder runt omkring oss började
förstås stirra (fast de försökte dölja det...)

Kände själv hur jag började prata alldeles för mycket och för fort och hur jag skrattade alldeles för högt.

"Kan du öppna väskan så vi får titta? Något där inne ger utslag."

Personalen var jättevänlig men ändå blev jag helhispig. VAD kan ha gett utslag???

Jag öppnade, tog upp plånboken, och såg sedan vad som låg där under...






Min lilla plunta med konjak som jag stoppade ned när vi lämnade hotellet i Paris!!!

Mitt bland alla kunder inne i affären fick jag dra upp den lilla flaskan ur väskan.

Alkoholist? Jag? Näääääää....

Butiksdamen drog larmmojängen över flaskan.

PIP-PIP-PIIIIIIP!!!

På baksidan av etiketten satt ett larm kvar. Och det visade sig att det var så starkt att
det inte gick att avlarma det. Så jag fick snällt lämna ifrån mig den lilla glädjespridaren
för att sedan hämta ut den i en av kassorna utan larm (där ännu fler kunder uppmärksamt såg på. "Jaha, hon hade sprit med sig in i butiken. Oj, oj, oj, då har det gått långt, när man inte kan åka till ICA utan flaskan. Jojo, vi förstår nog!")

Och där stod jag och skrattade förläget och svamlade om Paris och semester, he he...


Mycket hade personalen tagit hand om, sa de, men aldrig konjak...
Mamma hade riktigt roligt kan jag meddela!

=D

Men så slog mig en tanke -

om jag nu haft konjaken i väskan genom alla säkerhetskontroller på flyget, där väskan scannas
och det är ABSOLUT förbjudet att ta med sig vätska in i planet -

HUR ÄR DET DÅ MED DEN SÄKERHETEN???

Puss på skrumplevern...

Hej hopp alla cancerdiggare!
(Nä, nu blev det väl fel i alla fall... ;)

I dag är er CancerLotta på ett strålande humör!
Jag har nämligen varit med mamma på bröstmottagningen i Eksjö. Vi var där för att få svar på hennes röntgen,
om cancern hade spridit sig till flera organ som lungor eller lever.
Men se det hade den INTE!!!

De tumörer hon har i skelettet är metastaser från den tumör hon opererade bort från bröstet för ett par år sedan.
De har legat där och lurat tills de nu började ge sig till känna strax innan jul.

Men de kommer sannolikt INTE att bli flera och hon äter nu hormontabletter som ska
förhindra dem att växa och med tanke på att hon nu mår mycket bättre så har
medicinen förmodligen i stället krympt tumörerna.
Yes!

Hon kommer troligen inte att behöva genomgå någon cellgiftsbehandling. Eventuellt kommer de att
stråla tumören i ljumsken för att hjälpa henne med värken men annars blir det ingen behandling.
Tabletterna ska räcka för att hålla cancern i schack.
Hon kommer inte att bli fri från den men kan leva med den utan större problem.

Bra va?!?
Mamma får vara kvar ett tag till!!!

Ha - ännu en smocka åt herr Cancer.
Oss "Erndinare" kommer man inte åt så lätt.
Morsan gav honom långfingret - haha!!!

◊  ◊  ◊


När det gäller min egen cancer (vi är mycket för den sjukdomen i min familj)
så kan jag berätta att min läkare från onkologen ringde i går.

Det är nu bestämt att jag kommer att få en underhållsbehandling med antikroppar.
Var tredje månad i två år kommer jag att åka in till sjukhuset och få
antikropparna via dropp under ett par timmar.

Den första gången blir i april, efter påsk.
Detta känns jättebra.
Då kanske den här cancerskiten håller sig borta under de två åren i alla fall.
Jag tror att jag har lättare att koppla av under den tiden om jag får behandling.

Så nu är allt ganska toppen, som ni förstår!

=)

Har även en riktigt dråplig historia om ett butikslarm och en flaska konjak som inträffade i dag.
Men den får vi ta lite senare i kväll för nu måste jag gå och kissa!

Puss på näsbrosket!

Bon soir mes dames et monsieurs!



Sent i natt kom vi hem från en underbar Paris-resa!

Vi bodde på ett hotell mitt i smeten, strax intill Moulin Rouge, i den underbara stadsdelen Montmartre,
vilken väl bäst kan beskrivas som Paris motsvarighet till Söder i Stockholm,
fast med betydligt fler restauranger, barer, caféer och folkliv.

Så redan på lördagkvällen satt vi på en uteservering, givetvis med ett gott glas rött!




Inför min födelsedag, på söndagen, hade jag önskat att vi skulle gå till Louvren.
Eiffeltornet struntade vi i för där har vi redan varit.
Nej, här skulle studeras Mona-Lisa!

Haha! För det första fick man ju gå en halvmil inne i detta enorma museum för att över huvud taget
hitta den lilla damen i fråga. Och när vi väl kom till rätt rum så var där något så knökfullt med folk med
kameror att det inte gick att komma i närheten av det lilla livet.
Det var helt sjukt!



Titta! Hon syns långt där borta!

Nä, den stora behållningen var i stället övriga målningar.
Helt fantastiska och för det mesta mycket mer sevärda än Mona-Lisa.



Sedan avverkade vi lite kulturiteter i rasande takt varav det mest kända var Notre Dames.
Blev dock fruktansvärt besviken över att inte få se en endaste liten skymt av Quasimodo.
Jag trodde att han skulle hasa omkring där inne, men inte då...



Därefter vila och champagne.
En hel dags promenad tog hårt på en stackars - åtminstone LITE - cancersjuk flicka...



Ja, vi har promenerat på broarna över Seine, druckit vin och café au lait på otaliga caféer,
ätit baguette och strosat på Champs d ´Elyssée (där vi för övrigt gick in på Louis Vuitton -
ni vet där Victoria och fru Sahlin handlar sina handväskor.
Inte en väska hade jag velat
ha även om jag haft råd. Fruktansvärt fula!
Men det var kul att knata in i slitna jeans och väska i fuskskinn från Lindex, hihi!)

Ja, vi hann med massor på dessa få dagar.
Det allra roligaste var nog ändå på lördagskvällen, när vi gick den första rundan runt "vårt" kvarter.
Vi var nämligen mitt i de värsta sexkvarteren.
Röda skynken i varje ingång. Neonskyltarna skrek ut "sex", "porno" och "liveshows".
Och affärerna med sexleksaker låg på rad. Jag som är en mycket pryd flicka började ju nästan rodna...



Nej, men vad sjutton! Vad är detta för bild?!?

JAG utanför en SÅDAN affär!!!

Och med en PÅSE i handen!!!

Detta MÅSTE vara Tony som lekt i photoshop, JAG LOVAR!!!

;O)    ;O)   ;O)


Puss i svanket på er!

Okej, det blir visst ingen Melodifestival för mig i morgon heller...

Som jag så diskret antydde tidigare så fyller jag ju år på söndag.
Och i dag har jag fått veta att jag tydligen inte ska fira den här.
Den ska firas i

PARIS!!!

Ja, ni läste rätt!
Tony har bokat en flygresa och hotell i Paris i två nätter.
Vi sticker tidigt i morgon bitti och kommer hem sent på måndag kväll.

Ja, herrejissene.
Våra mammor är tydligen engagerade som barnvakter och cafépersonal.
Både min och Tonys mamma ska bo här hos barnen i helgen.
Herregud - och jag som inte har något att TA PÅ MIG!!!

Nu får jag mitt straff för att jag har låtit tvätthögen växa och växa...

;-)


Men, men - myyyysigt ska det i alla fall bli.
Men det får nog sjutton bli en budgetresa. Vi sticker ju till Filippinerna om fyra veckor...

Nä, nu hinner jag inte skriva mer.
Måste ju dammsuga eftersom mammorna ska bo här - hihi!

Ha en jättehärlig helg.
Det ska jag ha!
När vi hörs igen är jag ett år äldre - alltså 23...

Puss på kulmagen!

Dumma ögonfransar!!!

Usch, vad jobbigt det är med dessa inflammationer på ögonlocken.
Nu har jag flera små ömma, vita prickar.
Jag ska tala om att det är inte lätt för en stackars flicka att sminka sig när man
ska försöka undvika dessa prickar.

När jag bara går hemma skulle jag inte ens komma på tanken att måla ögonen men nu måste jag
ut bland folk och då krävs det färg för att jag inte ska se så himla cancersjuk ut...

Och vem 17 vill se cancersjuk när man är så frisk som jag?!?

=)))))))

I morse var jag på vårdcentralen och gav bort lite av mitt hett eftertraktade blod igen.
Nu räcker det väl ändå för ett tag, tycker jag.
Det är ju för väl att man inte är rädd för att bli stucken!!!

I dag ska jag bort till fiket en sväng. Vi har ett litet personalglapp på ett par timmar
så jag tänkte faktiskt JOBBA en stund.
Ni vet, sådant där som vanliga människor gör för att tjäna sitt uppehälle.
Såna som inte ser till att få lite cancer för att få vara hemma nåt halvår...
Hi hi!

Annars längtar jag tills i morgon.
Då börjar ju
MELODIFESTIVALEN!!!

Men vet ni hur hjärnslut jag är?
Jag har lyckats boka in resan till Filippinerna så att jag
MISSAR FINALEN!!!

Bra gjort, Liselotte. Duktigt, duktigt..
Jag menar - vad är en kväll på en solvarm, kritvit sandstrand, sittandes på en mysig restaurang
med en iskall öl, god mat och solbrända axlar mot en final i Melodifestivalen?!?
;o)

Förresten - på söndag fyller jag år.
Bara så ni vet.
Haha!

Puss på gula fläcken!
♥

I dag är det tydligen internationella cancerdagen.

Någon som över huvud taget hört talas om denna dag???

Om jag nu ska föräras en alldeles egen dag så kan det väl vara en dag som folk känner till?

=)

Och hur firar man den?
Med en extra cellgiftsbehandling eller ska man slå till med en extra dos cortison, kanske???
Haha!

♦ ♦ ♦

Jag blev så glad i dag när blommorna kom!



De var från min fina, fina kompis Renée!
Tack, gulliga du!
♥


I morgon ska jag bort till vårdcentralen och ta nya blodprover.
Trodde att det var slut med det nu men värdet på de vita blodkropparna var fortfarande lite lågt.
Ingen fara men på gränsen till vad som är acceptabelt så läkaren ville att jag
skulle ta ett nytt prov för att se att de är på väg uppåt.

Så det blir till att skutta upp i morgon bitti.
Och jag som är så förkyld...
Vojne, vojne, stackars mig...

;o)

Puss på bäckenbotten!

Host, snörvel och prosit!

I dag är det riktigt förkylt här. Både Charlie och Alex är också hemma från skolan.
Själv känner jag mig ungefär som om en ångvält kört över mig och kört upp två stora korkar i näsan.
Stackars, stackars mig...

;o)

Jag hade i alla fall ett mycket trevligt telefonsamtal i dag.
Pratade med en kvinna som har samma sjukdom som jag, follikulärt lymfom.
Hon har precis fått cellgiftsbehandling nummer två och det var givande att få utbyta erfarenheter med varandra.
Vi är ju inte så himla många med den här sjukdomen och då är det skönt att ha någon att ventilera med.

Tack, Ann, för ett trevligt samtal! ♥

Sedan ringde de från blomsteraffären här i Bodafors.
De hade tydligen en blombukett till mig men kunde inte komma med den förrän efter stängning i dag.

Och då blir jag givetvis sååååå nyfiken!
Vem är det som har skickat???
Jag avskyr att gå och vänta på sådant men kom mig inte för att fråga
henne som ringde från blomsteraffären.
Så nu får jag allt gå här och fundera och vänta...
Det kan jag ha! Haha!

Aaaaatjo!!!

Vad goa ni är!!!

I går slog ni rekord i antalet kommentarer här på bloggen och fler än någonsin var inne och läste.
Kolla min statistik här nedanför. Stapeln pekar ju rakt upp som en kattpitt i mars! Haha!



Det värmer verkligen i hjärtat att se att så många bryr sig om mig.
Tack, gulliga ni!

I dag är det megaförkylningen Allan som gäller.
Jag var egentligen sjuk i går också men då var det väl en hel bunt med såna däringa endorfiner
som rusade runt och dansade i min hulda kropp. Det var nog inget som bet på mig då!
Och champagnen var god, kan jag meddela...

;o)

Så här ser framtiden ut för mig nu, om någon undrar:

Jag är helt sjukskriven två veckor till, sedan börjar jag jobba 25 %.
Det innebär att jag arbetar torsdagar och fredagar, fem timmar varje gång.
Mindre antal timmar vill jag inte jobba. Då hinner jag inte med någonting meningsfullt.
Nu hinner jag åtminstone skriva någon elak artikel varje gång...

Så jobbar jag i tre veckor tills vi åker till Filippinerna den sjätte mars och när vi kommer tillbaka
blir det min vanliga halvtid.
Så ser planen ut men läkaren förberedde mig på att det kan komma ett bakslag när jag börjar arbeta,
att jag helt enkelt inte orkar. Då skulle jag ringa till sjukhuset så sjukskriver de mig igen.
Men jag VILL komma igång och jobba nu så vi hoppas att det går bra, tralla la.

Var tredje månad blir det återbesök på onkologen.
Första gången görs en magnetröntgen för att se om de tumörer som är kvar har krympt ännu mer.
Eventuellt kommer jag också att få en slags underhållsbehandling med antikroppar.
Det är sådana jag fått tillsammans med cellgifterna tidigare.
I så fall får jag dessa vid varje återbesök i två års tid.

Egentligen ges såna bara när man fått ett återfall men enligt tant doktorn faller jag
lite utanför ramarna och är inte riktigt som andra patienter med follikulärt lymfom. (Förvånad, någon?)

Jag hade nämligen så väldigt mycket cancer när jag kom in.
Vanligtvis söker folk hjälp långt innan det gått så långt. Hon trodde att jag var en mycket tålig kvinna
som gått omkring och mått dåligt men så är det ju inte.
Det var ju först i maj jag började få problem.
Att det sedan tog dem ända till slutet av augusti för att se att
hela jag var full med cancer, det är en annan fråga...

Hur som helst så skulle hon prata med en specialist i Uppsala för att få
hans uppfattning om en eventuell underhållsbehandling men det verkar bli så.
Jag sa i alla fall att jag väldigt gärna vill ha det.
Då känns det som att jag i alla fall kan hålla herr Cancer ifrån mig i två år...

Fick också veta att det är helt normalt att vara så trött, att det är helt normalt att vara
stel i lederna som en 80-åring och helt normalt att frysa som en liten gris (fryser grisar mycket?).
Det är tydligen nervtrådarna ute i fingrar, tår, näsa och kinder som är skadade av cellgifterna.
Så jag hade nog frusit även om det varit sommar.

Hör ni?
Jag är alltså HELT NORMAL!!!
(Vad sjutton skrattar ni åt?!?)

Nu ska jag gosa in mig i soffan och ta hand om min förkylning. Sedan ska jag läsa igenom alla
era härliga kommentarer från i går och idag. Då blir jag nog frisk!
=)

Puss i ögonvrån! ♥

Här ovan, mina vänner, ser ni ren och skär lycka!!!

Jag är klar!
166 dagars cancerresa är över för den här gången!

Det var ett bra besök på onkologen.
Det roliga var att det var "min" läkare som tog emot mig.
De hade alltså sett till att hon hade tid!
;O)

Röntgen visade att jag fortfarande hade en del tumörer kvar men det var helt väntat.
Det sitter några små mellan lungorna och över ljumskarna.
Men jag läste igenom röntgenrapporten och ALLA lymfkörtlar hade krympt. De flesta var alltså helt borta
och det finns också en chans att de som är kvar fortsätter att krympa.

Behandlingen har alltså fungerat mycket bra!

Och vet ni vad?
JAG BEHÖVER INTE TA NÅGRA MER MEDICINER.

Och framför allt:
INGA FLER SPRUTOR!!!

Tralla la la la!

Jag är nu nästan en helt vanlig människa och det är så himla skönt.
Jag är inte frisk - kommer aldrig att bli.
Jag kommer med all säkerhet få gå igenom den här skiten igen, troligtvis flera gånger.
MEN JUST NU SKITER JAG I DET!

=)))))

Nu dricker jag champagne och njuter av att det är över för den här gången.
Nu älskar jag livet och hela världen!!!

Herr Cancer har gått i ide.
Vi har gått en jävla match, han och jag men första ronden vann jag!
Ha - känn på den du, herr Cancer!

Nu ska jag dricka champagne resten av kvällen och njuta av att jag kan börja leva mitt liv igen.
Det finns massa att skriva om framtida återbesök och eventuella underhållsbehandlingar
men det tar vi i morgon.

Nu ska jag FIRA!!! 

Tack för att ni har varit med mig.
Tack för att ni stöttat.
Tack för er kärlek.
JAG ÄLSKAR ER!
SKÅL!!!





           





Puss på bäckenbotten på er!
♥

Jaha, i morgon får jag alltså veta om resan är slut för den här gången.

Klockan 14 sitter det en gaaanska nervös CancerLotta på onkologmottagningen
för att höra hur allt ser ut.
Jag skulle vilja se på röntgenbilderna själv. Det har jag inte gjort någon gång.
Jag vet bara att de sa att jag var precis full av stora tumörer när cancern upptäcktes i augusti.
Men det vore intressant att få se och jämföra då och nu.
Vi får väl se men det måste jag väl ha rätt till?

Om allt nu ser okej ut i morgon så ska jag köpa mig en tredubbel prinsessbakelse och så
ska jag dricka champagne som jag har sparat här hemma!
=)

Om det inte är okej så ska jag köpa mig en tredubbel prinsessbakelse och så
ska jag dränka sorgerna i en riktig raggargrogg...
=(


En liten uppdatering om mamma också för er som undrar:
Hon har nu gjort de röntgenundersökningar som var planerade.
Nästa onsdag har hon fått en tid hos sin läkare i Eksjö. Då ska jag följa med henne för
då får hon veta hur spridd cancern är.
Därefter kommer hon att skickas till onkologen i Jönköping och då bestäms det vilken behandling hon ska få.

Hon har mycket jobbigt framför sig men just nu är hon riktigt pigg och mår bra.
Hon har fortfarande svårt att gå, det sitter någonting i ljumsken som ger stora problem.
Hon går nu med en krycka så att åtgärda ljumsken är nummer ett för henne.
Men, som sagt, annars är hon nu pigg och som vanligt.
:O)

Puss på hälsenan! ♥

Sjuk... =(

Mår bajs i dag. Har någon förkylning i kroppen.
Alex har varit sjuk i helgen och nu har han väl smittat mig.

Jag är inte så där jättedålig men ni vet hur det är när man känner att det är något på gång,
att det är något skit i kroppen. Lite ont i halsen och allmänt ruggig.
Jag skulle egentligen varit på utbildning på jobbet den här eftermiddagen
men fick ringa och säga att jag inte kunde komma.
Surt...

Bara jag nu inte är riktigt dålig tills jag ska till läkaren i morgon!
Själv vill jag ju inte missa detta för allt i världen men jag antar att de inte är så glada åt att
man kommer till onkologen med någon slags smitta.
Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte blir sämre!

Det var värst vilket tjat om bilder!!!

=)

Jag lovar, de kommer.
Men vi kan väl säga så här:

Jag har nu inte längre hår.
JAG HAR EN HJÄLM!!!

Det blev väl inte så där jättebra, om man säger så...

Det ser verkligen ut som att jag har en mörk hjälm på huvudet. Och så lyser huvudsvalen fram där emellan...

Yes! Man är verkligen i sin glans dagar!

Lovar i alla fall att jag ska ta några bilder i morgon. Får se om jag hittar någon vinkel
där jag ser åtminstone hyfsad ut...

xp

Annars har det varit en mycket lugn dag i dag.
I morgon eftermiddag ska jag iväg på en utbildning på jobbet.
Och dagen efter är det dags för läkarbesöket med stort L.
Då följer Tony med mig och håller handen.
Börjar bli nervös nu...

Idag har det varit ganska många mörka tankar som har hängt efter mig.
Tankar om att jag inte ska hinna med de saker jag vill göra i livet, inte hinna resa på de resor jag vill
eller prova saker inom mitt jobb som jag har lust med.

Rädd att mitt återstående liv allt för ofta ska handla om nya behandlingar som blir
svårare och svårare för varje gång.
Att jag blir begränsad.

Innan har man ofta tänkt om saker som inte blivit av - äsch jag kan göra det senare.
Så är svårt att tänka i dag.
Det känns som att jag inte har tid att vänta, att jag försitter min chans
 om jag inte gör allt så snart som möjligt.

Förhoppningsvis så känns allt lite bättre efter läkarbesöket på tisdag.
Hoppas, hoppas...


Puss på nässpetsen! ♥

Varför just jag?

Har förstått att den frågan är väldigt vanlig bland människor som drabbas av något svårt.
Det kan vara cancer, ett dödsfall eller en svår olycka.

Själv har jag aldrig ställt mig den frågan.
Ja, varför inte jag?

Cancer drabbar så otroligt många varje år. Just min cancerform, follikulärt lymfom,
är ju in te den vanligaste formen. Ungefär 200 personer får det årligen.
Men ta bröstcancer. Det är ju tusentals kvinnor som får den diagnosen.
Så varför inte jag?

På tal om bröst. Har nog inte nämnt det men jag har haft ont i mitt vänstra bröst under
hela den här cancerresan. Vet inte vad det är och har glömt att ta upp det med läkarna.
Eftersom jag genomgått mammografi och andra röntgenundersökningar är jag inte orolig.
(Annars vore det väl lite väl häftigt med två cancersorter på en gång???)

Jag misstänker att det har något att göra med när de satte ett dränage
för att tömma min lunga på vatten. De satte slangen strax under armhålan på den sidan
och det är sedan dess jag har haft ont.
Ska fråga farbror doktorn om detta på tisdag. Jag har t.o.m skrivit en lapp som sitter på
kylskåpet med frågor jag har. Man glömmer så lätt annars.

Vet ni vad jag gör nu?
Samtidigt som jag sitter här och skriver så har jag huvudet fullt med hårfärg!
Är det höjden av fåfänga eller?
Att färga ett centimeterkort Skalle-Per-stubb?

Men vad fan, man gör vad man kan nu för tiden för lite fägring!
Och håret är ju så grått!
Fet, ful, snaggad och gråhårig.
Nu behöver jag bara vara fet, ful och snaggad - haha!

Men det var inte lätt, ska ni veta kära vänner.
Hur undviker man att färgen hamnar på skinnet när det nästan bara är skinn?
Jag kommer väl att gå med mörka fläckar i pannan och på halsen i en vecka, som en annan dalmatiner.
Ja, suck... en stackars cancersjuk flicka har det sannerligen inte lätt...

;o)

Puss på lårbenshalsen! 

Hej, mina goa pluttefisar!

Vilken makalöst vacker och härlig dag det är i dag!
Strålande solsken, lagom med minusgrader och barnen har studiedag.

Alex och jag har varit hos frisören med honom.
Sedan gick vi till Elsies och fikade, det tycker han är så mysigt när det bara är han och jag.
Efter det var vi i leksaksaffären. Jag hade lovat att han skulle få någonting när
han lärde sig att simma och nu valde han ett litet Lego.

Ömhjärtad som han är fick han genast bekymmer om Charlie...
Det hjälper inte att man förklarar att Charlie fick en egen grej när han lärde sig simma,
Alex kan bli så ledsen för att inte Charlie får något att han börjar gråta.
Han frågade om han kunde få låna pengar tills vi kom hem så att han kunde köpa något åt Charlie...

Behöver jag säga att det blev en liten grej till storebrorsan också?

Dessutom väckte mig Alex med frukost på sängen i morse. En macka med skinka och små, små 
ostskärvor som han hade lyckats hyvla bort. Till det ett glas juice med sugrör.
Ibland älskar jag mina barn så att det är fysiskt smärtsamt...
♥ ♥ ♥

Lite bättre i ögonen i dag.
Det är bara någon liten prick som ömmar men det syns inte när jag har mascara.

Fyra dagar kvar till läkarbesöket.
Hu!

Puss på underläppen!
♥

Den här jäkla bloggen har krånglat hela dagen i dag!

De har ändrat utseende på de sidor som bara jag ser och det gick väl inte att göra
utan att det blir strul förstås...

Hoppas att det här funkar nu i alla fall.

Sitter och bloggar samtidigt som jag tittar på "En annan del av Köping".
Har man inte varit på bra humör innan så blir man det när man ser det programmet!
Speciellt Tobbe är ju bara så helskön!

=)))))

Annars har det varit en lugn dag.
Har fortfarande problem med ögonen. Det är alltid någon liten inflammation.
Jag har som små röda prickar som är ömma och inflammerade.
Som jag sagt innan så tror jag att det är nya ögonfransar som växer ut så
egentligen är det ju en positiv sak!
Men det är lite jobbigt ändå...

Det är ganska konstigt att håret växer så olika.
Det har ju kommit i gång på huvudet, ögonen och "på landningsbanan".
Men i övrigt växer det ingenting. Och även på huvudet växer det ganska ojämnt.
Mest är det mitt uppe på hjässan. Där är det en riktig matta nu på ett par centimeter.
Minst är det nog där bak.
Jag kanske gnuggar bort det som små bebisar gör - haha!
De kan ju bli helt kala där bak!

Kan i alla fall konstatera nu att jag är riktigt gråhårig.
Jag har ju färgat håret i så många år så jag har inte haft riktig koll på hur grått det har blivit.
Men nu vet jag...

Tror att jag ska ta och färga det någon dag nu.
Om det är mörkt kanske det ser lite mer ut?
Otålig? Jag? Nä - inte alls!!!

:O)

Nu håller vi tummarna för att det fungerar när jag ska skicka iväg det här inlägget!

Puss i nacken!
♥

Fan, vad trött jag blir!

Nu på morgonen har jag varit på vårdcentralen och lämnat blodprov för att de vill kolla
leverstatus, njurstatus och sänkan. När jag kom hem igen hade det ringt en sköterska från onkologen. 
Hon ville att Tony skulle hälsa mig att de har skjutit fram mitt läkarbesök en vecka,
till den åttonde februari!

Han gick dock inte med på att hälsa detta utan sa att jag skulle ringa upp.

Fanken, vad nonchalant!
Här går man och väntar och väntar och biter på naglarna för att man är nervös.
Och så ringer de bara och slänger ur sig att man ska vänta en vecka till.
Ingen förklaring, de ber bara honom att hälsa detta!

Jag ringde i alla fall upp sköterskan och frågade varför de skjutit på tiden.
Då visade det sig att "min" läkare hade reagerat på att jag skulle träffa en annan läkare.
Hon ville träffa mig själv så att det blir kontinuitet men hon är tydligen så extremt upptagen
att hon inte hade några lediga tider. 

Jaha, men nu är jag så extremt spänd på vad röntgen visar att jag inte har lust att vänta längre!
Detta sa jag också till sköterskan.
För mig spelar det egentligen ingen roll vem jag träffar. Jag har ingen speciell relation till "min" läkare
som jag ändå bara träffat ett fåtal gånger.
Och enligt sköterskan är den andra doktorn lika kunnig på min cancerform så jag sa att
jag absolut inte ville vänta.
Är "min" läkare så mån om att det ska vara just hon som har hand om mig så får hon väl
se till att ha tid då. Jag bryr mig inte. Med lite bättre samordning och planering kunde de bokat in
det här besöket för länge sedan.

Nu behöll vi alltså min tid på tisdag.
Men de lyckades reta upp mig så att det blev en riktigt sur-morgon!!!

Puss på er, för fan!
;o)

ÄNTLIGEN!!!





I dag kom kallelsen med posten! På tisdag ska jag in till onkologen för att träffa en läkare.
Det är dock inte "min" läkares namn som står på kallelsen. Det här är en doktor som jag aldrig har träffat.
Undrar varför?

Tänk om det är en specialist på extremt svåra fall?
Eller en som de bara skickar fram när det är väldigt dåliga besked?
Usch, vad nojig jag är!!!

Och jag måste dessutom vänta en hel vecka till!

Hur får man en vecka att gå fort, fort?
Pilla naveln funkar inte, det har jag redan provat.
Ligga på soffan och äta praliner är inte heller en bra metod.
Att fördriva dagarna med vin, män och sång låter i och för sig trevligt
men jag är inte säker på att Tony håller med...

I morgon ska jag i alla fall till vårdcentralen och lämna blodprov.
De vill väl se hur mina värden ser ut nu.

På kallelsen står det att de ska ta kort på mig till min journal.
Detta för att det inte ska kunna ske någon förväxling.

OCH DET ÄR SÅ DAGS NU????

Tänkte i alla fall bespara dem mödan.
Har en väldigt fin bild som de kan få av mig:




Puss i ändalykten på er!
♥

I morgon ska jag nog ringa till läkaren.
Jag gjorde röntgen i onsdags och väntar nu bara på att få en tid hos min läkare
på onkologen för att få höra hur det ser ut.

Jag vill inte vänta längre nu!!!
Det är snart sex veckor sedan jag gjorde min senaste behandling och då sa de att det skulle ta tre,
fyra veckor innan jag röntgades och träffade läkaren.

Jag blir snart knäpp av att gå och vänta på besked, att inte veta hur läget är.
Min sjukskrivning går ut på söndag och jag har ingen aning om hur det kommer att bli,
eller vilket besked jag ska ge till min arbetsgivare.
Jag är ju fortfarande ofantligt trött, återhämtningen tar tid, så jag är väl tveksam till om jag
verkligen kommer att gå tillbaka till jobbet redan.
Å andra sidan vet man ju hur Försäkringskassan är så jag har kanske inget val...

Men det viktigaste just nu är att få VETA!!!
Det går inte att planera någonting i dag. Jag kan inte ens planera mitt liv två veckor framåt.
Det känns som att jag lever i perifirin och bara väntar på att få börja leva igen.

Varför kan de inte ringa för???

Ååååhhhh, vad jag fryser!!!

Visserligen är det kallt nu men att frysa som jag gör nu är inte normalt!
Jag är vanligtvis ganska varmblodig av mig, det är Tony som brukar vara den frusna i den här familjen.
Barnen kan gå hemma barfota och i t-shirt medans jag har stickad tröja och mössa på mig.
Och jag fryser ändå!

I går höll jag på att bli tokig.
Jag gick in och ställde mig i duschen för att få upp värmen. Jag tror att jag stod där i 20 minuter och
höjde värmen på vattnet mer och mer. När jag var klar såg jag ut som en kokt kräfta!
Haha - hajar ni? - kräfta!
(Guuud, vad kul jag är!)

När jag kom ut ur duschen kände jag mig varm och gosmosig. Men sedan gick det bara en timme
och så var jag lika kall igen. Fingrarna är som istappar!

Kan det bero på avsaknaden av hår?
Normalt så har man ju åtminstone lite fjun på kroppen men jag har ju ingenting, håret på
själva lekamen har inte börjat komma tillbaka än. Kan det vara så att detta gör en sådan enorm skillnad?

Risken är att jag inte kommer att dö av cancer, jag kommer att frysa ihjäl!!!

Kram på er!