Nu flyttar jag!
Heeeej!
Från och med idag flyttar jag den här bloggen till tidningen Östran!
Jag hoppas att ni alla gullbullar följer med mig dit!
Puuuuuuuuuuussssssssss!!!!!!!!!
Ett dilemma
Åhhhhhhhhhh, vilken dålig flicka jag är!!!!!!
Jag har ju inte bloggat på evigheter och ser att ni ändå är massor som går in här!
Saken är den att jag haft besök i helgen. Min fina bonusdotter och hennes lika fina nyblivne make har varit här.
Vill jag lägga tid på att blogga då?
Näääääääääääää.
Vill jag lägga tid på herr Cancer då?
Näääääääääääää.
För det är ju så. Samtidigt som den här bloggen är en underbar ventil och psykolog för mig så påminner den mig hela tiden. Om cancer.
Jag känner mig väldigt kluven när det gäller detta.
Jag vet att en blogg är bara intressant när den uppdateras.
Annars tröttnar ni. Glömmer. Det är så vi funkar. Om ingen matar oss kontinuerligt så går vi vidare till annat, mer intressant...
Och jag vill inte förlora er.
För utan er, utan att jag ser att antalet besökare ligger konstant, så tröttnar även jag. Då kan jag lika gärna skriva dagbok på vackert papper och med litet guldigt hänglås.
En blogg kräver respons. Så är det.
Så därför är det så motstridigt.
När jag glömmer herr Cancer, och bara är, så skriver jag inte så mycket - och försummar er.
När jag är "cancerpåmind" skriver jag mycket - och har er nära.
Den enda lösning jag kan hitta är att jag blandar upp bloggen även med annat, som inte har med cancer att göra. Som ändå är jag, liksom.
Är det okej för er eller tröttnar ni då???
Lyteskomik???
Alltså - jag är så jäkla GLAAAAAAD!!!!!
Fick ett mail i dag på morgonen med ett riktigt toppenerbjudande!
De här fina, fina människorna erbjuder mig en cancerförsäkring!
Kan ni tänka er, va? Så himla schysst!!!
Ja, ni ser ju själva! Upp till 100 00 i en engångssumma och 5000 i månaden i ett år!
Givetvis kommer jag att nappa på det här.
Har redan beställt en solresa, en ny soffgrupp och kollat in en häftig sportbil på avbetalning.
Tänk att det finns så snälla människor, hörrni!
Och att de har en sådan KOLL!!!!
De blir nog jätteglada när jag nu ringer och tackar ja!
Från limpa till baguette
Hej svejs på dig, du vackra!
Jaha, så kan jag meddela att jag kom iväg på tuttröntgen till slut!
Varje gång jag är där så undrar jag hur de med miniboopiesar får in sina mellan de där plattorna...
Själv har jag ju mer något som påminner om - ja, vad ska vi jämföra det med?
Mer som, som... Skogaholmslimpor.
Denna anatomiska beskaffenhet innebär att jag först slänger upp dem på plattan.
Schlafs, liksom.
Och när Humle eller Dumle väl ligger på bordet så draaaar sköterskan och sliiiter i dem från motsatt håll så att de allt mer går från Skogaholmslimpa till en avlång, överjäst fransk baguette och nästan flyter ut på andra sidan.
Var de inte schlappa och schladdriga innan så blir det ju det efter den behandlingen, tänker jag.
Typ.
Funderade ett tag på att be henne ta en bild men så tänkte jag att ni kanske ska äta middag eller ta er en god macka snart... Så jag avstod. Haha!
En av anledningarna att hon slet så var att hon ville försöka få med lymfkörtlarna i armhålan. Så gör de alltid men nu var det väl extra viktigt. Då ser vi om herr Cancer har varit elak nog att hälsa på där också.
Bra bra. Håll koll på de små körtlarna.
Fick för övrigt en kallelse till min läkare på hematologen idag. Den 7 oktober ska jag dit.
Gött mos. Då kan jag ställa lite frågor och vi får lägga upp en plan på hur täta kontroller jag ska göra framöver och så där.
Och så kan jag ju hoppas på att han känner igenom mig riiiiiktigt noga, den där lilla läckerbiten! Att vi, så att säga VERKLIGEN leker doktor! Man har ju liksom en hel del lymfkörtlar i ljumsken till exempel... Blink, blink!
(Shit, jag hoppas verkligen att min läkare aldrig hittar till min blogg! Då skäms jag ihjäl och måste byta till TANT-läkaren med krullpermanent! Huuuuuuu!!!!)
Nähä, hörrninini.
Nu får det vara bra för tillfället.
Måste ta hand om den rena tvätten. Ställde den i tvättkorgen på hallgolvet och tänkte att någon skulle förstå vinken.
Det var det ingen som gjorde, kan jag säga...
Tack, puss och hej,
från herr Cancer och mig!
♥ ♥ ♥
Och där kom lilla Jante!
Har haft finfrämmande här på förmiddagen, minsann.
Tidningen Östran, där jag skriver krönikor, har varit här och gjort en intervju. Tanken är att jag ska flytta den här bloggen till deras hemsida inom kort och inför det ville de göra ett reportage om mig, herr Cancer och mitt bloggande.
Vi pratade länge. Om förväntningar, sorgen, livsglädjen och hur jag ser på mitt liv. Det ska bli spännande att se vad hon gör av det i tidningen.
Det är lite knepigt, det där.
Jag får ofta höra att min öppenhet kring cancern kan hjälpa andra. Jag vet att det är så. Jag vet att andra, i samma eller liknande situation, har hittat stöd, tröst och inspiration av min blogg.
Det är underbart och ger faktiskt den här sjukdomsskiten lite mening.
Därför skriver jag krönikor om det. Därför tycker jag att en sådan här artikel är viktig.
Å andra sidan kan jag i bland undra om folk tycker att jag koketterar över min cancer. Förstår ni? Att jag använder min sjukdom för att få lite uppmärksamhet och en kvart i rampljuset.
Jag säger inte att det är så. Jag säger att jag i bland undrar om andra uppfattar det så?
Att jag gör mig märkvärdig, liksom?
Jaha ja. Där kom alltså lilla Jante och knackade på.
Knack och tack, lille du.
Nu kan du gå igen!!!
Krönika
Hej hopp!
För er som inte vet så är jag frilansjournalist.
Ett av de återkommande uppdrag jag har är som krönikör för tidningen Östran här i Kalmar.
Här den krönika som var i gårdagens tidning:
Döden får mig att se
Satt i bilen på väg hem från Jönköping i dag.
Vägen mellan Vetlanda och Nybro måste vara en av de tråkigaste i Sverige. Skog. Skog. Och så ännu mer skog.
Jag har åkt vägen så många gånger. Bara sett den som en sträcka att avverka.
Så var det inte idag. Jag vet inte varför.
Jag såg träden. SÅG dom. Såg löven, barren, stammarna som vid en första anblick ser likadana ut men som är lika unika som oss människor. Såg mörkret i det djupa bakom den täta skogen. Ett vackert mörker. Ett rofyllt djup. Inte skrämmande. Inte hotfullt. Bara en del av det som bildar en skog i det mörkaste Småland.
Precis som vi, tänkte jag. Utan mörker, det djupa mörkret, är vi inte kompletta. Utan mörker är vi inte levande människor. Bara ljus är inte liv.
Att omfamnas av det svarta emellanåt får oss - mig - att se färgerna mycket klarare. Njutningen blir så mycket skönare. Tacksamheten så mycket djupare.
Att knackas på axeln av Döden är inte bara dåligt.
Jag säger att Den knackar mig på axeln, för jag har aldrig riktigt tvingats se den i vitögat.
Inte på riktigt. Inte än.
Men den har knackat och gjort sig påmind. Berättat med tydlighet att den finns där runt hörnet, väntande. Väntar på att besegra mediciner och behandlingar. Att hitta en väg att vinna. Att hitta en svag punkt där den kan nästla sig in, växa och ta över. Den bara väntar...
Det är den knackningen som i dag fick mig att se barren, löven och skogen i stället för bara en sträcka att avverka. Som får mig att älska lite djupare.
Döden får mig att se.
Och det, mina vänner, är ju faktiskt något bra.
På ett sätt kan jag faktiskt känna mig priviligierad.
Jäkla blubb!
Det finns ett ljud som jag hatar.
Ett äckligt cancerljud som har varit borta i flera år men som nu är tillbaka.
Man kan säga att det "blubbar" i min mage, i mellangärdet. Blubb, blubb. Som om det kluckar där inne.
Det här ljudet var ett av de första tecknen på min cancer, för drygt fyra år sedan. Läkarna trodde att jag hade IBS, en tarmsjukdom.
Blubb, blubb.
Det var inte IBS. Det var tumörer i mellangärdet. Det vet vi ju idag.
När det där ljudet nu är tillbaka blir jag precis vansinnig! HÅLL KÄFTEN, skriker jag ljudlöst.
LÅT MIG VARA! PÅMINN MIG INTE!!!
Men det fortsätter.
Blubb, blubb.
Jäkla blubb!!!
Varför blir jag SJUK??????
Jag blir så trött...
Ni som känner mig vet att jag började träna rejält för ca 1,5 år sedan. Träna och äta rätt. Det vill säga - bort med vitt och in med fullkorn. Bort med socker och minska på farliga fetter. Ja, ni vet - de där allmänna regler som gäller.
Jag la om min livsstil. JAG - som aldrig satt min fot i ett gym, aldrig sprungit längre än 200 meter och som tog bilen till grannen - jag tränade plötsligt fem dagar i veckan. Och jag ÄLSKADE det!
Jag förlorade ca 10 kilo och mådde bättre än jag gjort någonsin förr.
Jag var stark, vältränad, pigg och vackrare än någonsin!
Under den tiden fick jag också mycket beröm av min läkare.
Träning stärker immunförsvaret och ett starkt immunförsvar är a och o för mig för att hålla cancern borta.
Det låter ju helt logiskt, eller hur?
Av olika anledningar har det dock varit dåligt med allt det där det senaste halvåret. (Ja ja, lite längre än så är det kanske...)
Men sedan jag fick veta att cancern är tillbaka har jag verkligen bestämt mig.
Jag VILL ta hand om mig.
Jag VILL ha den starkaste, sundaste kropp jag kan uppbåda.
Dels för att orka kämpa mot det som händer i min kropp.
Men också för att vara stark inför en eventuell kommande behandling.
Jag VILL!
Men varje gång jag kommer igång med träningen på allvar så kommer de som ett brev på posten.
SJUKDOMARNA!!!
Två veckors träning - sedan vaknar jag med ont i halsen, feber eller influensasymptom.
I dag var det dags igen-
Sedan förra måndagen har jag lagt om min kost och tränat. Inte överdrivet utan fem pass på nio dagar.
Och i morse vaknade jag med????
Just det, ont i halsen. Nysningar och en allmän vara-sjuk-känsla.
VARFÖR???
Är det för att jag helt plötsligt anstränger mig hårt?
Eller är det cancern som gör att jag inte KLARAR att anstränga mig hårt???
Vad är det meeeed mig???
Alltså, hur dum i huvudet får man vara??????
Här går man omkring med lite cancer.
Här har man en mamma som dog i bröstcancer.
En mormor som dog i bröstcancer.
En mammas moster som dog i bröstcancer.
En mormors mor som förmodligen dog i bröstcancer.
Så förutom mitt lymfom kan man alltså tänka sig att jag befinner mig i en ganska stor riskgrupp när det gäller att även få bröstcancer. Eller hur??? Det kan vi väl liksom vara lite överens om?
Har tagit upp detta med min läkare som kommer att kontakta sina bröstcancerkollegor för att höra hur vi ska göra med detta. Hur ofta jag ska kolla Humle & Dumle osv.
Det känns ju liksom som att en cancerform kan räcka. Är inte så sugen på fler, kan jag känna.
Därför vill jag gärna att de har koll på mig. Mammografi varannat år känns inte tillräckligt. Mycket hinner hända däremellan.
Så - när nu en kallelse för mammografi kom - vad gör jag?????
JAG GLÖMMER BORT DET!!!!!
Kom på det i morse. Sprang och tittade på kallelsen. Jo då, tjena. 3 september skulle jag varit där.
Jag blir så trött på mig själv.... Känns som att jag har mos i huvudet och har tappat allting....
Att man glömmer att köpa fetaost på City Gross är väl en sak. Men så här viktiga saker? Som jag t.o.m är lite orolig för???
Senil vid 46. Hur ska det bli om jag når 66???
Stackars, stackars Tony...
Altaner är jobbigt
Grannarna kom in i går.
Tony ville ha lite tips från Man-grannen om vårt kommande altanbygge. Efter en stund kom även Kvinna-grannen över.
Hon ville nog inte prata altan utan bara vara trevlig.
Och trevligt blev det, kan man säga...
Hade faktiskt ingen aning om att man kan bli så torr i strupen och tung i huvudet dagen efter man har pratat om altaner...
Dessutom var det någon som smög in medan Man-grannen och Kvinna-grannen var här och snodde min konjak. Såg nämligen i morse att den var slut. Vin hade de tydligen också tagit med sig.
Det är lågt tycker jag...
Så i dag måste alla prata tyst och vara snälla. För jag är lite upprörd i huvudet.
Och vi ska inte ens nämna ordet altan. Än mindre jobba med den.
Jag vill ju liksom inte vara upprörd i huvudet i morgon också.
Lite så känner jag.
I´M BACK!!!!!!
Hej i bloggvärlden!
Det var över en vecka senast jag skrev. (Fyyyyyy, Liselotte!!!!)
Under den veckan har jag landat. Hittat mig själv. Läst era fina inlägg här och på Facebook, sms och mail.
Känt kärleken. Meningen med livet. Den RIKTIGA meningen. Inte den som är ett låååååångt liv. Utan att det är ett... liv.
Jisses, vilka klyschor.... Jag som journalist borde kunna bättre än så, haha!
Men det är så.
Jag har landat. Landat i beskedet om återfall.
Det är konstigt, men på många sätt var faktiskt återfallet en värre smäll än cancerbeskedet 2009.
På något sätt TRODDE jag verkligen att jag var unik. Att även om follikulärt lymfom innebär återfall så skulle det inte drabba MIG! Inte MIG!!!!
Vilken hybris, va?!?
Jag sa till alla att det skulle komma tillbaka men någonstans trodde jag inte det. Som om jag skulle vara något så jävla annorlunda. Som om det skulle vara synd om mig som har det så förbaskat bra!
Men nu har jag landat. Insett. Inte accepterat för det tänker jag banne mig ALDRIG göra!!!!
Men insett att så här är det.
Landat. Och går vidare.
Det FINNS bättre behandlingar i dag. Jag har stor chans att leva med lymfomet länge, med behandlingar där emellan. Och vem är då jag att klaga???????
Vem är då jag att klaga medan andra sitter i rullstol, blir döva,blinda, förlorar ben och armar, förlorar sina BARN?!?!?
Vem är jag som kräver att allt ska vara perfekt??? Som ändå har - allt!!!
Näääää, nya tag nu.
Livet väntar på mig.
Ta mig tusan!
NU KÖÖÖÖÖÖÖÖÖR VI!!!!!!!!!!!!
SKÅÅÅÅÅL!!!!!!
