cancerlotta

I dag har jag varken haft tid eller riktig ork att skriva.
Befinner mig förmodligen i något slags chocktillstånd.

Jag vill i alla fall passa på att önska alla er underbara läsare ett riktigt

Gott Nytt År!

Vi hörs igen i morgon med tankar inför det nya året.

Puss på hjärteroten!
♥ ♥ ♥

Ner på jorden igen och katastrofen är åter igen ett faktum.

Vaknade av att mamma ringde från sjukhuset i morse. Hon hade fått svar på vad det
var för fel på henne. Det handlade inte om en fraktur i ljumsken.
Det var cancer...

För drygt två år sedan opererades mamma för bröstcancer. Denna hade nu spridit sig och
röntgen visade att hon har metastaser på massor av ställen i skelettet.
I ryggen, ljumsken, armen och även i skallen...

FAN, FAN, FAN!!!
Inte hon också!

Vad har vi gjort för att drabbas av detta?
Nu när jag precis är färdigbehandlad. När vi äntligen började se framåt.

Jag har precis kommit hem efter att ha hämtat henne på sjukhuset.
Jag fick prata med överläkaren och hela situationen var så absurd, så overklig.
Där sitter jag, skallig efter cellgifter, och pratar om mammas behandling.

Vad fan är det som händer???

Någon bot för henne finns inte.
Men läkaren gav ändå ganska positiva besked när det gäller behandling och
möjligheten att leva med cancern framöver.
Hon kommer nu att genomgå flera röntgenundersökningar för att se om metastaserna
spridit sig även till andra organ. När detta är klarlagt blir det onkologen i
Jönköping som beslutar om strålning, cellgifter osv.
Hon tar alltså över min plats på Ryhov, kan man säga...

Mamma själv var vid ganska gott mod. Hon har själv haft misstanken så hon blev inte chockad.
Själv känner jag mer eller mindre andnöd.
Inte igen.
Inte mamma.
Inte nu.

Det känns som att den där jävla herr Cancer lurade mig. När han inte lyckades bryta ned mig
så gav han sig i stället på mamma som är äldre och inte lika stark.

Nu ska hon - vi - gå igenom skiten igen.
Vi fick inte ens tid att hämta andan.

Än en gång har hela livet vänts upp och ned, just när det började kännas bra.

Var ska jag hämta styrkan att hela mig själv samtidigt
som jag ska finnas där för mamma?

Kan någon väcka mig och säga att detta bara är en otäck mardröm?

Nu har jag och barnen varit och köpt raketer!



På nyårsafton ska vi vara hemma hos svärmor och svärfar.

Det ska bli skönt att åka bort och slippa att fixa och dona med mat och grejer.
För det mesta tycker jag att sådant är roligt men just nu känner jag ingen lust.
Har inte riktigt fått tillbaka festorken än och då är det skönt att inte
behöva vara på topp och vara någon slags festvärdinna utan bara åka bort och njuta.
Hos svärmor och svärfar kan man ta det lugnt och vara som man är, det är skönt.

=D 

Tony pratar med dem just nu. Och om nu min mamma nummer två undrar hur hennes son
ser ut när han pratar med henne i telefon (för det kan hon ju inte ha en aning om!)
så ser han ut så här!



Och om någon har legat sömnlös och undrat hur en cancerpatient ser ut när hon dricker kaffe i en
vit mugg i sitt kök så kan jag säga att då ser hon ut så här!



Och om någon nu tycker att min humor är lika sjuk som min kropp kan jag säga att det stämmer!

;o)

På nyårsafton tror jag att jag ska ge herr Cancer en riktig fylla. Sedan ska jag stoppa den
största raketen i ändalykten på honom och skjuta honom åt h-e när klockan slår tolv!
Tror ni att det funkar???

I dag, när jag tittade ut över snötäckta granar som glittrade i solen, kom jag på en sak:

LIVET ÄR HELT UNDERBART!!!

Jag är inte längre frisk, kommer aldrig mer att bli.

Men vem fan har sagt att man har rätt att kräva ALLT!?!

Jag är född i ett land där man kan äta sig fet.
Jag har tillgång till sjukvård som är bland den bästa i världen.
Mina barn är friska och får gå i skola.
Jag har ett jobb jag älskar.
Jag är gift med världens underbaraste man som gör allt för att jag ska må bra.
Jag har släkt och vänner som bryr sig om mig.

Hur stor del av jordens befolkning kan säga samma sak?

Jag är, ta mig fan, världens lyckligast lottade kvinna!!!

=)))))))))


Puss på skenbenet!
♥

I kväll var det dags för den sista sprutan för att öka de vita blodkropparna!
I åtta dagar har jag ju tagit två förhatliga sprutor varje kväll
men nu får jag sluta med den ena.

Gillar ni inte sprutor ska ni inte kolla på bilden nedanför.
Som förklaring kan sägas att den oformliga vita klump som sprutan sitter i är min mage...
Goa blåmärken, va?




Det är i alla fall skönt att åtminstone slippa en av dem nu.
Jippiiiiiii
Ännu en del av denna behandling som nu är avklarad.
Tänk - snart är det klart. En efter en försvinner de delar som sammantaget
har varit min cancerbehandling. Kvar är snart bara effekterna av den.
Det känns konstigt.

Just nu längtar jag efter att håret ska börja växa på allvar.
Det är fortfarande samma fjuniga kvalitet på det lilla hår jag har,
även om jag ser att det blir längre för varje vecka.

Men nu väntar jag på det nya som ska komma när effekterna av den senaste
cellgiftsbehandlingen har lagt sig. Det där grövre håret som kommer att bilda
en matta och så småningom faktiskt ge mig något som liknar en frisyr.

Fattar ni?
Jag kommer snart att få tillbaka mitt hår!!!
Det är lycka!

=)



Haha - jag skäller på Pip-Larsson för att han är uppe på bordet!


Puss på kalufsen!

Oj, oj,oj - vilket slit det är!

Att jag inte lär mig. Att springa fyra timmar inne på rean är inte en av de saker
man bör göra när man är en 42-årig cancerpatient. Man orkar inte, helt enkelt.
Men tror ni att jag har fattat det?!?
Näe då. Jag tror tydligen att jag fortfarande är 25, frisk och vacker.
Men vi vet ju alla att inget av detta stämmer...
;o)

Så nu är jag fullständigt ledbruten och totalt utpumpad.
Blev dock lycklig när jag kom hem och min alldeles underbare make står och fixar med middagen.
Och vad blev det då för meny en sådan här helt vanlig måndag?
Fiskpinnar?
Pasta?
Kanske potatismos och korv?

Nej då, en sådan här helt vanlig måndag fick man först ett glas gott rött vin.
(Precis vad min trötta kropp behövde!)
Därefter avnjöts en perfekt tillagad oxfilé, potatisgratäng med mycket vitlök och grädde
och en formidabel rödvinssås!

Har nämligen insett att det är på måndagar man behöver det där lilla extra.
Det är ju vardagen som behöver en guldkant, inte festdagarna, eller hur?
Gott var det i alla fall och efter det blev det en liten, liten tupplur så nu kanske
jag snart kan bli människa igen.

=D

Mamma är kvar på sjukhuset så vi är hundvakt. Men det är en riktigt kräsen liten papillonfröken.
Bjöd henne på oxfilé men hon bara fnös...

Nä, nu ska jag ta tag i kartongen med romerska bågar som jag fått av min kära svärmor.
Vore ju synd om chokladen låg och blev gammal.
Hmmm, romerska bågar och konjak kanske är en bra kombination?
Om jag orkar................
..................................
jag orkar!

Puss på näshåren!

Hej på er!

Den här dagen har jag tillbringat på akuten...

Nej, nej, det är inte jag som är dålig, det är min mamma.
Hon har i flera veckor haft fruktansvärt ont i en ljumske men de senaste dagarna
har det blivit riktigt allvarligt. Julafton var hon så dålig att hon över huvudtaget inte kunde gå.
Så nu var det dags att köra iväg med henne.

Efter många om och men kom de fram till att hon troligen har en fraktur i ljumsken men
eftersom de inte är riktigt säkra ska de göra en annan slags röntgen i Jönköping morgon.
De behöll henne på sjukhuset och det kändes skönt att hon nu äntligen får hjälp.
Hon har varit riktigt dålig den senaste tiden, lilla mamma.

Känns som att det varit lite mycket sjukdomar ett tag nu.
Har det inte varit jag så har det varit mamma.

Själv mår jag i alla fall bättre i dag men jag är fruktansvärt trött efter en dag på akuten.
Men å andra sidan - vem blir inte trött av att sitta där?

Vi skrattade åt oss själva när vi satt inne i ett av de de små rummen på akuten.
Hon i rullstol med bruten höna och jag utan hår, liggandes utslagen på britsen.
Haha!

När det här är över skulle jag vilja hitta på något riktigt mysigt med mamma.
Förutom att hon själv har haft sin beskärda del av sjukdomar och skador så har hon
haft mig att oroas över. Det måste vara fruktansvärt att få veta att ens barn drabbats
av en svår sjukdom, även om barnet är vuxet.
Det har varit ett par tuffa år för henne och hon skulle behöva lite njutning.
Några bra tips, någon?

Puss på skinkan! (Inte julskinkan, utan den ni har där bak!)
♥

Jaha, så har man fått en försenad julklapp...

Mår dåligt igen.
Allmänt risig, värdena är väl kass förstås.
Det brukar ju komma som ett brev på posten efter att jag har varit pigg och mått bra.
Nu är cortisonperioden slut och då kommer skiten.

Har också fruktansvärt ont i nedre delen av ryggen men kan inte komma på vad det är.
Det hugger som knivar och tänkte att det är väl något organ som nu tar stryk av medicinen.
Men vad 17 sitter det för organ i korsryggen?
Njurarna sitter ju högre upp, eller hur?

Vet inte, vet bara att jag nu sitter här i morgonrock och tycker synd om mig själv.
Jag vill vara pigg nu när man har chansen att vara tillsammans med familjen
utan jobb, skola eller stress.

Jag är så fruktansvärt trött på att må dåligt!
Trött på att må illa.
Trött på att vara febrig.
Trött på att vara trött.
Trött på herr Cancer!!!

Att inte få må riktigt okej under någon längre period tar på humöret. Hade velat åka in på
mellandagsrean i dag men det är ju inte att tänka på.
Dessa begränsningar gör mig så arg!
Att missa en rea spelar egentligen ingen som helst roll.
Men att tvingas missa den på grund av cancern är så oerhört frustrerande,
att mina egna val tas ifrån mig.

=o(

Jag har i alla fall en sak att glädja mig åt.
Dagen innan julafton pratade jag med min bror.
Av olika anledningar har vi inte haft kontakt på tio år men i onsdags ringde jag upp honom.
Det var ett bra samtal som gjorde riktigt gott i hjärtat.

Man kan intala sig att det inte spelar någon roll,
att man klarar sig utan vissa personer.
Men blod är, trots allt, tjockare än vatten, och när jag nu äntligen pratade med honom
kände jag hur mycket han ändå betyder för mig.
Han är min bror, vi har en hel barndom och tusen upplevelser tillsammans
och den kärleken kan nog aldrig dö.
Att prata med honom var en riktigt fin julklapp...
♥ ♥ ♥


Puss på knogen!

Hej, mina mumsiga vänner!

Så har det varit julafton igen, då.
Min var jättemysig -  så när som på en riktig tomteblunder!

Normalt så är det Tony som varje år får ett akut behov av att köpa tidningen strax efter
Kalle Anka. Men eftersom Alex inte längre köper detta billiga trick tänkte vi i år prova något annat.
Därför hade vi "anlitat" en utomstående tomte. Det är en man som bor här i samhället,
jag skriver inte vad han heter trots att jag har god lust.

Han och hans fru är inne på fiket ibland, alltid så trevliga och pratglada.
Nu erbjöd sig detta par att hjälpa oss med tomtandet, eftersom de ändå skulle
sitta ensamma på julafton.

Så  - planen var uppritad.
Tony skulle säga till barnen att han skulle gå och "köpa tidningen".
Därefter skulle han åka hem till "tomteparet" och hämta upp dem.
De skulle komma hit, gå in och tomta, och Alex skulle förstås tro att det var Tony.
Efter en stund skulle Tony komma in och Alex skulle tappa hakan.

Så var planen och den var väldigt enkel.
Eller - rättare sagt - den hade varit väldigt enkel om nu detta tomtepar hade
öppnat dörren när Tony kom för att hämta dem...

Just det, ni läste rätt, de öppnade inte dörren...
Däremot såg Tony hur det fladdrade bakom gardinen hemma hos dem...
Han ringde på ett par gånger, och vi ringde även på telefonen - utan resultat.

Förmodligen var tomten packad - någon annan anledning kan jag inte komma på.
De har nämligen själva ringt till oss för att boka tider, göra upp planer m.m.
Det är inte vi som har tjatat på dem.
Men nu hade de tydligen kommit på andra tankar och hemma satt
våra barn och väntade på tomten!

Jag menar - hur jävla låg får man bli???

Nu löste det sig ändå - Tony fick hoppa in och gör det alltid så jäkla bra.
Men tänk om vi inte hade haft något alternativ?
Om vi lovat barnen en tomte som sedan inte kom?
Det är så fruktansvärt dålig stil att jag inte har ord för det.

Hade de fått något annat giltigt förhinder hade de ju ringt. Nu sket de
i det och gömde sig bakom gardinen.
Jaja, det är inte vi som får skämmas ögonen ur oss nästa gång vi ses inne i samhället...


Annars var julafton jättemysig med mamma, svärmor, svärfar och min lilla familj.
Jag var jättepigg ända fram till på kvällen, då gick luften ur mig och i dag har jag varit
jättetrött och bajsat meloner. Jäkla illamåendetabletter!

;o)

Hoppas ni har haft en jätteskön jul.
Med nykter tomte.
Eller åtminstone en tomte...


Puss på julmatsmagen! ♥

Jaha, då var det väl i stort sett klart då!

=)




I och med att köttbullarna är färdiga så är maten klar, åtminstone den som går att förbereda.

Även granen är klädd så nu ska hela familjen bara ta det lugnt och spela Bingolotto.
Det har Alex tjatat om sedan klockan tre i eftermiddags...

Just det - måste ju visa er den fiiiina julblomman som min älskade make gav till mig i går,
efter att han backat på bilar i Nässjö... ;o)

Jag brukar alltid få en blomma av honom innan jul men i år var den extra stor.
Undrar om det kan vara så att han den senaste tiden kommit på att det - åtminstone ibland -
är mysigt att ha en liten fruga...

Tack älskling! ♥



Nu ska den här kvinnan luta sig tillbaka, ta något gott att dricka och umgås med
världens härligaste familj.

I morgon tänkte jag faktiskt ta en bloggpaus så därför vill jag passa på nu att
önska er alla en riktigt
GOD JUL!!!

Ni är alla mina kära vänner och jag vill att ni tar med er att er närvaro och omtänksamhet
har gjort den här cancerresan så mycket mer uthärdlig för mig.

Njut av julen och av varandra.
Det är ni värda.
Allihop.




Puss på munnen! ♥

Ok, kära medborgare - nu ska ni få ett tips och ett riktigt gott skratt.

Tipset består i att INTE sitta och surfa på Facebook och bloggar samtidigt som ni har satt in
en underbar julskinka i ugnen.

Skrattet får ni genom att tänka att
DET VAR PRECIS VAD JAG GJORDE!!!

Jag brände hela skinkjävlen - haha!




"Börja om från början, börja om på nytt.
Aldrig ska man sörja, skinka som har flytt...!"

=))))

Jaha, jag har det väl som ni - fullt upp?

=)


I eftermiddag har jag varit på fiket. Tony behövde jobba hemma, mamma nr 1 är inte bra och
mamma nr 2 har välförtjänt ledighet. Hon är ju, trots allt, pensionär! :o)

Nu är jag hemma och värmer på lite rester till de stackars utsvultna barnen.
Känner mig ändå ganska pigg och det är ju skönt.

I kväll blir det kokning av risgrynsgröt
och stekning av revben. Eventuellt lite skinkgriljering också. Vi får se vad jag hinner och orkar.
Men jag har hellre fullt upp i dag så att jag kan ta det lugnt i morgon.
Finns inget värre än att stressa dagen innan, eller hur?

Har köpt fyra bingolotter så i morgon kväll vore det mysigt att spela med barnen,
dricka lite glögg och bara njuta av att det faktiskt är jul!
Att man faktiskt får vara med och fira jul.
Det har man ju fått lära sig det här året, att det ändå inte är självklart...

Nä, nu hinner jag inte mer och ni hinner väl inte läsa.
Men jag är så glad att ni finns där ute, det vill jag att ni ska veta.

Haha! - nu ringde Tony. Han är inne i Nässjö och har lyckats backa på en annan bil!
Ingen var i närheten men han bedyrade att han var en god medtrafikant och
tog registreringsnumret så att han kan kontakta föraren.
Det hade visst bara blivit ett litet märke på den andres registreringsskylt
så vi blir nog inte ruinerade...

Xp

Puss på mulen - den röda! ♥

Hej hopp gummisnopp!

I dag har jag varit inne i stan och snurrat. Fixat den sista julmaten, handlat åt mamma som
fortfarande inte mår bra, slängt i mig en hamburgare, sladdat in på Systemet
och lite annat smått och gott.
Man får passa på medan man är cortisonhög och har lite krafter!

=D

Den här veckan efter behandlingen brukar jag ju vara ganska pigg. Det är alla tabletter
jag trycker i mig.

Fick dock lite panik i jätte-kön-mega-Allan på Willys.
Illamåendet sköljde över mig som en flodvåg.
Inga illamåendetabletter i väskan och ingenstans att ta vägen.

Jag ville ju inte lämna kundvagnen och gå ut för att få luft, då hade det tagit evigheter innan
jag kom därifrån igen. För det mesta brukar jag ha tabletter med mig som jag kan ta om jag behöver det.
Men nu var de slut och de nya var hemma.

Blev rejält orolig att jag helt enkelt skulle kräkas rakt ut 
mitt bland Willys alla julkunder, skinka, hyacinter och chokladaskar.
Det hade varit en syn det - en cancerspya rakt i tant Astas vagn - haha!

Klarade mig i alla fall tills jag kom ut och fick dra in lite frisk luft och dricka lite
innan jag kunde åka hem och ta tabletter.
Hu - det var nära ögat!

I kväll är det dags att öka sprutdosen.
Förutom min vanliga mot blodproppar ska jag ju nu även ta en för att öka de vita blodkropparna
som har varit för få den senaste tiden.



Detta är INTE roligt. Det räckte gott och väl med dem jag redan tar.
Men å andra sidan känner jag mig rätt stark just nu så det är väl bara att sätta en
spruta i varje valk och se glad ut. Eller... glad behöver jag kanske inte se ut.
Det vore nästan lite kinky att sitta och flina när man tar sprutor....

Hur har ni det själva i julstressen.
Hinner ni njuta något?

Puss på kärlekshandtagen ni som har några!
♥

Hjärnsläpp...

Här är bilden på den nya projektor-tv:n som jag skulle lagt in under förra inlägget.
Det man inte har i huvudet får man ha i fingrarna...

Det finns inte mycket som kan påverka humöret som musik, eller hur?

I dag har jag bara spelat julmusik på riktigt hög volym och det kan göra underverk.
Ångesten har - åtminstone tillfälligt - fått ge vika åt tacksamhet och glädje över att faktiskt
få fira jul i år också med dem jag älskar.

I eftermiddag har vi julpyntat och barnen tycker att det är så roligt
att det inte går att vara ledsen.
Passade också på att sätta upp ett par väggord jag köpt och som känns
väldigt angelägna just nu.
Ord som vi alltid borde leva efter men vi är ju inte mer än människor, eller hur?

;o)




Måste också visa er lyxen vi har unnat oss på övervåningen.
I veckan köpte vi en projektor med en väggduk på 117 tum.

Det blev sååå häftigt. Mycket närmare biokänsla kan man inte komma på hemmaplan.
Nu väntar vi bara på ljudanläggningen som förmodligen kommer i morgon.

Sedan kan vi krypa upp där - med popcorn givetvis - och titta på julfilmer.
Jag menar - tänk er George Clooney eller Johnny Depp - eller vem ni nu går igång på -
i 117 tum!!!
Med bar överkropp!!!
Hemma i vardagsrummet!!!
Det kallar jag julklapp det - haha!

Nu blir det snart adventskalender, lussekatter och fyra påtända adventsljus.

Puss på knäskålen!
Och så lite kill under hakan också, bara för att det är fjärde advent!
♥

Allå allå!

Lite piggare i dag, både fysiskt och psykiskt.
Var ute och gick en promenad i det underbara vintervädret. Som vanligt är jag alldeles
för sent ute med julkorten så de kom inte på brevlådan förrän i dag.
Vi får väl se hur snälla de är på posten om de delas ut innan jul...

I dag är det slutpyntning som gäller. Ska städa av lite och ta fram det sista.
Gran blir det dock inte förrän på onsdag. Vi tar alltid in den och klär den dagen innan julafton.
Allt annat är fusk, enligt mig!

=D

När jag kom hem från cellgiftsbehandlingen i fredags stod den här vackra buketten
och väntade på mig.
Den var från mamma och visst är den fin?



Som sagt - det känns lite bättre i dag men helt har jag inte lyckats skaka av mig
de mörka tankarna.
I går var det skitjobbigt och kan väl bäst beskrivas som ren och skär ångest.

Rädslan för att dö är så jävla stor. Jag har en livslust och livsglädje som skulle kunna räcka till
ett helt universum och att inte få vara med finns helt enkelt inte på kartan.

Hur klarar man att acceptera något sådant om den dagen kommer?

Nu är det ju inte så att jag har fått en dödsdom, bara en "hint" om att det nog är den här
herr Cancer som slutligen begränsar min tid här på jorden.

Äh - herr Cancer kan dra åt helvete!!!
Jag orkar inte grubbla!

Fanken, vilken bra terapi den här bloggen är. Det känns alltid lite bättre
när jag fått skriva av mig till er.
Ni är bäst, vet ni det?

Puss på ♥ på er!

Hej på er!

Det har varit mycket sova i dag.

Först kom jag inte ur sängen förrän vid ett-tiden och nu har jag sovit en lång stund igen...
Ändå måste jag säga att jag mår bättre än i går.  Då kände jag mig som en 80-åring.
I dag är jag nog bara 78...

;o)

Tony bakar pepparkakshus för brinnande livet. Eller hus - det ska tydligen bli en hel borg!
Jag blir trött bara jag tittar på honom.

Borde julpynta lite men orkar inte. Det får vara tills i morgon så får vi se om
jag är lite piggare då.
Det är i alla fall en tröst att det nu är sista gången jag går igenom en sådan här period.
Ska bli spännande att se hur jag mår efter tre, fyra veckor.
Tidigare har jag ju levt i treveckors-perioder och så har det varit dags för en ny
cellgiftsbehandling.

Guuud, vad trött jag är. Det är helt mosigt i huvudet och jag kommer inte
på något vettigt att skriva till er. Så det är lika bra att jag lägger av och återkommer
när jag är människa igen...
:o)

Puss på ögonlocken på er! ♥

Nu är det klart!

Sista behandlingen är över, min hatade picc-Line är borta och jag känner bara
för att lägga mig ner och storgråta...

Visst är jag glad att behandlingarna är över men den riktigt
stora glädjen vill inte alls infinna sig.
Jag är helt slut i kroppen, det susar i huvudet och jag mår illa.
Jag tål inte att någon tjatar på mig och känner mig som ett argt litet troll.

Det ÄR ju inte över!
Herr Cancer är ju inte död!

Om tre, fyra veckor ska jag göra en ny skiktröntgen. Då får vi se hur tumörerna ser ut,
hur mycket de har krympt.
Risken är stor att de inte har försvunnit helt utan finns kvar, det har läkaren sagt. 

Dessutom är mina värden fortfarande så dåliga så nu har jag fått NYA
sprutor att ta för att hjälpa de vita blodkropparna.
Så nu ska jag plötsligt ta TVÅ sprutor varje kväll en tid framöver...

:o(

Nej, riktigt glad är jag inte, men det kommer väl så småningom.
Just nu känner jag mig bara låg.
Och illamående.
Och matt.
Och ledsen.
Och arg för att jag inte kan vara glad.

Vi hörs när jag blivit lite vettigare att ha att göra med...


Puss var-fan-som-helst på er!
♥

Ingen har ringt!

Med andra ord kommer jag i morgon att göra cellgiftsbehandling nummer sex.
Klockan tio i sju kommer färdtjänsten och hämtar mig men den här gången tar jag inte
taxi hem utan Tony kommer och hämtar mig på sjukhuset på eftermiddagen.

Vet inte hur lång tid det kommer att ta i morgon.
Själva gifterna brukar vara färdiga vid två-, tretiden men sedan ska de ju ta bort min Picc-Line
och jag vet inte om jag ska prata med någon läkare.

Det känns mycket, mycket märkligt att det här är sista gången...
Både skönt och skrämmande på en gång.

Visst är det underbart att jag nu snart kan börja koncentrera mig på att komma tillbaka,
men samtidigt börjar nu en annan oro.

Så länge jag har fått cellgifter så har ju herr Cancer hållit sig i schack.
Nu kan min kropp snart börja återhämta sig men gäller det för herr Cancer också?
Får han fritt spelrum nu???

Den här oron gnager och gör att jag inte kan känna mig helt glad över att
den här perioden nu snart är över.
Jag vet - det är en dag i taget som gäller. Och jag försöker verkligen tänka så,
men ibland är det svårt att leva i nuet...

I kväll har jag legat och sovit på soffan. Har varit väldigt trött de senaste dagarna.
Så nu är det väl kört att somna i natt och jag som ska upp innan sex i morgon bitti!
Men det spelar inte så stor roll. Jag vet ju att jag kommer att sova på sjukhuset i morgon.
In med Tavegylen i blodet och så sover CancerLotta som en stock!

Önska mig lycka till nu. Jag ska verkligen försöka att leva för dagen och njuta i morgon.
En tuff tid närmar sig sitt slut.
Jag ska glädjas åt det.

Puss i armhålan! ♥

Fy bövelen vad kallt!

=D

Har precis varit på vårdcentralen och tagit nytt blodprov.
Det funkade på andra försöket...

Tog på mig de varmaste, tjockaste tumvantarna jag kunde hitta så att ådrorna
skulle hålla sig varma, stora och fina. De måste ju ta provet i mina händer och om de är kalla
finns det ingen antydan till ådror.
Nu får vi se vad de säger på onkologen. Ringer de inte i eftermiddag så är värdena okej
och jag kan åka in och få behandling i morgon.
Så jag vill inte ha något samtal i eftermiddag, tack!
Om ni alla håller era tummar och tår så kanske det hjälper?!?

Det är en ren tortyr att gå och vänta så här. En enda ynka behandling kvar och
så ska det krångla.
Man är så laddad och inställd på behandling. När de då säger att vi
kanske måste skjuta på det hela så går luften ur en totalt.
Det är en psykisk stress som är skitjobbig.

Nu viner snön utanför fönstret. Vi får nog en vit jul i år.
Undrar om herr Cancer tycker om snö?
Hoppas inte det. Då kanske han håller sig borta...

Puss på handryggen! ♥

Apropå förra inlägget med bocken:

Jag vet - jag är en mycket, mycket sjuk kvinna...

;D

Lite pinsamt...

När vi varit på Burger King i Kalmar fick jag syn på en stor härlig bock!
Han stod där med stora härliga horn och vackra röda band om sin taggiga kropp. 
Trodde inte att någon såg men Tony hade tydligen plåtat i smyg
när jag inte kunde låta bli att antasta den lite...

God Jul!

Suck...

I morse var jag och lämnade blodprov inför fredagens behandling.
Men i eftermiddags ringde de från onkologen och sa att värdena var för låga.
Ska därför lämna nytt blodprov i morgon bitti.
Hoppas, hoppas, hoppas att det ser bättre ut då annars blir det inget på fredag...
:O(

Jag är dock inte förvånad. Har känt mig väldigt trött och matt de senaste dagarna.
I går var vi ju i Kalmar. Jag gjorde egentligen inte mycket. Tony hämtade soffan medans jag var på Ikea.
Men jag varken bar eller sprang omkring särskilt mycket. Tony fixar ju allt sånt.
Den mesta tiden satt jag väl egentligen ner, i bilen och när vi åt.
Trots det var jag fullständigt slut när vi kom hem!

Så har det varit i flera dagar nu så jag är inte förvånad att värdena inte var särskilt bra.
Kroppen börjar ta stryk efter alla gifter de pumpat i mig.
Känner mig gammal och sliten.

Men jag vill inte skjuta på behandlingen!!!
Jag vill ha den nu!!!

Jag, mamma, svärmor och min svägerska skulle egentligen gått på en julkonsert i kväll.
Den enda som är pigg är svärmor...

Jag hade sett fram emot det men kände redan tidigare i dag att jag nog inte skulle orka.
Och när onkologen ringt la jag ner det definitivt. Det är nog bäst att vara hemma och försöka
 ta det lugnt och hämta krafter.

Tack för det, herr Cancer!
Där vann du igen!

Jag blir i alla fall glad när jag ser att ni vill komma på fest!!!
Åh, vad roligt det skulle vara!
Tänkte bara piggna till först så jag ska försöka hitta ett lämpligt partydatum i slutet av januari.
Jag vill ju liksom inte somna i soffan klockan åtta...

I morgon håller jag tummarna för Ankan som ska opereras.

Vi är många som tänker på dig!
Åk nu till sjukhuset och sparka Egon åt helvete!!!
Jag vet att du är rädd men vi är med dig genom hela operationen.
Om ett dygn är det över och du kan börja se framåt.
Visa nu den där jäveln vem det är som bestämmer!
Det är du!

♥♥♥

Tack, snälla gulliga ni för era uppmuntrande kommentarer!
De värmer verkligen, ska ni veta.

De här mörka tankarna kommer ju och går. För det mesta kan jag hålla dem ifrån mig
men ibland slår de ner som en bomb och då känns det så fruktansvärt
tungt och orättvist...

I dag ska Tony och jag åka på en snabbvisit till Kalmar.
Vi har köpt en soffa som vi ska hämta där och tänkte också passa på att ta en tur till Ikea.

Vi har lyxat till det och köpt en projektor till vardagsrummet på övervåningen. Det rummet
har ju aldrig blivit riktigt i ordning men nu ska det bli riktigt mysig hemmabio där!

Att sitta och åka sammanlagt 35 mil bara för att hämta en soffa kanske inte låter som
en höjdare men jag tycker att det ska bli jättemysigt.
Bara Tony och jag tillsammans hela dagen, bra musik i högtalarna och ingen stress.
För mig är det en perfekt dag!

:o)

Nu är det bara tre dagar kvar till cellgiftsbehandlingen.
Blandade känslor.
Jag längtar efter det samtidigt som det känns väldigt märkligt.
Jaha - och sedan då?

Egentligen borde jag ha en stor fest när allt är klart, för att verkligen fira och sätta punkt.

Vill ni komma?

Puss på mjälten!
♥

Hej på er!

Det är lite lågt i dag...
Funderar på hur långt jag har kvar. Med en överlevnadsstatistik på 8 - 10 år är det väl
inte konstigt om dessa tankar kommer emellanåt.

Jag funderar på vad som är viktigt här i livet.
Och det finns egentligen bara en sak:
Människor

Att få vara tillsammans med de jag älskar är det absolut viktigaste -min man och mina barn.

Ingen vet ju egentligen hur mycket tid man får tillsammans. Alla kan drabbas av sjukdom eller en olycka.
Skillnaden är att för mig finns det procenttal.
Det finns de som levt 15 - 20 år med min form av cancer som kallas Follikulärt lymfom.
Men de finns också de som fått återfall och dött snabbt.
Vilken kategori jag tillhör är det ingen som vet i dagsläget och emellanåt känns detta enormt tungt,
som ett slags fängelse.

Vad vill jag med resten av mitt liv?
Hur långt är resten av mitt liv?

Det jag känner just nu är att varje stund med min familj är dyrbar. Jag vill inte lägga tid på
onödigt arbete, renoveringar eller annat som stjäl tid.
Jag vill umgås med människor jag tycker om och inte en sekund mer än nödvändigt på människor
som inte ger mig någonting. Jag hinner inte det.

Även om jag är en av dem som överlever i 20 år så blir mitt liv alldeles för kort.
Chansen att jag får ett liv som pensionär är inte så stor, så enkelt är det.
Då har jag inte tid att ödsla bort de åren på en massa "borde",
eller att bry mig om vad andra tycker.

Tänker förstås även mycket på hur det är för Tony och barnen. Charlie och Alex vet ingenting
om mina prognoser - det finns ingen anledning att de ska leva med den oron.
Men Tony vet lika väl som jag hur oddsen ser ut, att risken är väldigt stor att
han så småningom blir ensam.
Jag vet inte vilken situation som är värst - hans eller min...

Nu ska vi åka in till stan så att barnen får köpa sina julklappar.
Sedan går vi på restaurang, äter gott och bara är tillsammans.
Det är det enda som är viktigt.

♥

Se, så fina de blev!

=D





I kväll har vi adventsfikat, tänt det tredje ljuset och tittat på adventkalendern.
Tonys son, Pontus, kom också förbi en sväng så det blev en rykande åtgång på lussekatterna!

Nu sussar de små grisarna (Charlie och Alex, alltså. Pontus blir snart 18 och det var länge sedan
han la sig för att vi sa till honom!) i sina sängar och mamma är helt slut, trots att jag legat och vilat i dag.
Jag orkar, i stort sett, ingenting och det märks att cellgifterna börjar slita på kroppen nu.
Känner mig som en 80-åring i kroppen - stel, sliten och med lite värk i lederna.

Har också fått domningar i fingrarna. Det är tydligen en ganska vanlig biverkning.
Jag känner knappt mina egna fingertoppar och det är ganska jobbigt, som nu,
när jag skriver på tangentbordet.

Men, men - slut på klagandet!
(Finns det nåt värre än folk som bara pratar sjukdomar? Och jag har startat en
hel jävla blogg om detta - haha!) 

I det stora hela mår jag ganska bra, bara jag tar det lugnt.
Nu har jag krupit upp i soffan och hällt upp mig en stor konjak! Får passa på när jag
för en gångs skull känner mig någorlunda frisk!
Ska sitta här och slötitta på tv, smutta lite och njuta av alla tända ljus.

Hoppas att ni har haft en bra helg, allihopa!

Skål & puss på ringmuskeln!
♥

Hej på er!

I dag mår jag bättre - skönt!
Har till och med så mycket energi att jag har satt i gång att baka lussekatter.
Tänkte skriva lite till er medans degen jäser.



Nu är det bara fem dagar kvar till nästa - och sista - behandlingen.
Håll tummarna för att jag ska få vara frisk nu, snälla ni!

Satt och såg en film sent i går kväll. Vet inte om ni har sett den - med Susan Sarandon
och Julia Roberts. Roberts spelar en styvmamma och Sarandon mamman som drabbas av cancer. Hon får cellgiftsbehandlingar som inte hjälper så hon vet att hon kommer att dö.

Jag ska inte se sådana filmer.
Jag tjöt som en gris!

Bland annat var det en scen, på julafton, där hon sitter och pratar med sina barn
om hur det ska bli när hon är borta...
Tankarna gick givetvis till när jag själv tvingades prata med Alex och Charlie om att jag har cancer.
I det läget visste vi inte hur allvarligt det var eller hur goda odds jag hade.
Det var något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Alex, som är sju år, reagerade med att inte vilja prata om det och låtsas om ingenting
medans Charlie, elvaåringen, bröt ihop och kröp upp till mig i sjukhussängen
och grät så att han skakade.
Usch, jag blir gråtfärdig bara av minnet...

Nu har de ju begripit att jag inte kommer att dö inom den närmaste tiden men Charlie
är väldigt medveten om vilken svår sjukdom jag drabbats av.
Han har blivit mer "mammig" och kommer oftare och vill krypa upp till mig
och gosa och kramas. Han är också noga med att tala om för mig vilken bra mamma jag är...

Min högsta önskan i livet är att jag inte ska behöva ha ett sådant samtal till
med dem så länge de är barn.

Kan tomten fixa det?

Jäkla svininfluensa!

Jag tog ju min andra vaccinspruta i torsdags och vad hände i går?

Jag blev jättedålig!

Feber och influensasymptom i hela kroppen. Låg på soffan i går kväll och lyckades
sova mig igenom hela Idolfinalen...
Jag vet att jag tittade upp emellanåt men att jag inte orkade hålla mig vaken.
Tony hämtade täcke och så låg jag där och feberfrossade hela kvällen.
Fick fråga Charlie vem som vann...

:o(

I dag är det bättre men fy fan vad jag är trött på att vara sjuk!!!

Jag är i alla fall glad att jag inte väntade med att ta sprutan till nästa vecka.
Det är ju dags för den sista cellgiftsbehandlingen nästa fredag. Och om jag skulle vara
så här dålig då så blir det ju ingen.
Det skulle innebära att behandlingen skjuts fram och då är vi inne i julveckan.
Så - nu gäller det att hålla sig frisk, frisk, frisk!
Jag vill ha den här sista kuren på fredag!

Det är blandade känslor inför att det nu snart är över.
Lycka - givetvis. Men också en oro över hur det blir sedan.
 
Nu lever jag i en liten skyddad värld med sjukhus, läkarkontakter och sjukskrivning.
Sedan tas alla händer ifrån mig och jag ska hitta tillbaka till vardagen.
Hela tiden med vetskapen att herr Cancer ligger där och lurpassar.
Det är upp till honom när han ska komma tillbaka.
Själv kan jag inte göra någonting för att förhindra det.
Jag kan bara vänta...

Men - i dag skiner solen och livet är härligt! Toaletten är nystädad och soppåsen tömd,
så vad har man att klaga på?!?
Mår dock inte helt okej ännu så det är nog bäst att hålla sig inne.
Alex har namnsdag i dag. Ja, egentligen inte, det är Alexander men vi låtsas att det är Alex också...
Så vi ska äta tårta när Tony och Nikitha kommer tillbaka från fiket, de jobbar där i dag.

Puss på stortånageln!
♥

Hej på er!

Har nyss kommit tillbaka från vårdcentralen och lämnat blodprov.
Den här gången hade onkologen, förutom blodstatus, även begärt leverstatus.
Varför då? Det har ingen sagt något om.
Vad kan ha hänt med min lever?

Hör ni hur nojig jag är???

De kan i alla fall inte misstänka skrumplever. Här har det varit absolut torka den sista tiden.
Titta bara i hyllan. Inga svampar som tömmer flaskorna här, inte.




I går var jag och tog den andra dosen av svininfluensavaccinet (Det var ett långt ord.
Det vore nåt för dig att stava, Richard! Haha!).
Eftersom jag inte får ett lika bra skydd som er andra så får jag två doser.

Nanana na na na - det får inte niiiii!

Tog också den vanliga influensasprutan. Så nu är jag skyddad mot både fan och hans moster.
Det är bara en liten släng av cancer kvar att besegra.

;o)

I dag tror jag att det blir en liten sväng in till stan för att köpa de sista julklapparna.
Har väl aldrig någonsin varit ute i så god tid innan!

Är det ett tecken på att jag börjar bli gammal?
Eller är det cancern som strular med min personlighet?

Puss på handflatan! (Flatan??? Varför heter det så???)

Åter till avdelningen Gulliga Människor.

I kväll ringde det på dörren. Det var en mamma till en av Charlies klasskompisar.
Vi känner inte varandra men har väl pratat några gånger.
Hon kände i alla fall till att herr Cancer har flyttat in och berättade att hon läser min blogg.
Och så hade hon varit och köpt en blomma till mig!!!



Ja - vad säger man?
Tanken på att en människa jag inte känner gör sig besväret - och tar sig råd - att gå och
köpa en blomma till mig och komma hit med den gör mig alldeles rörd.

Tack, tack, tack!
♥

Var fanns alla dessa underbara människor när jag var frisk?
Såg jag dem inte?
Sådan vill jag också vara!
Hon lyste upp hela min kväll!

Tänk om vi alla kunde vara så omtänksamma mot varandra.
Så annorlunda världen skulle se ut...

När allt har lugnat sig lite ska jag ringa till denna härliga kvinna och
bjuda hem henne på fika.
Eller hon kanske gillar vin?!?

:o)

Gooooood morgon!

En läkare från onkologen ringde nyss för att diskutera min fortsatta sjukskrivning.
Det var på tiden eftersom min förra gick ut den 30 november.
Vi kom fram till att jag ska vara helt sjukskriven januari ut.
Därefter blir det kanske tal om att börja på 25 procent.
Det beror på hur jag mår då men jag skulle tro att det fungerar bra.

Jag tog också upp problemet med min mage, den är ju ett fullständigt kaos.
Han trodde att problemen helt enkelt är en biverkning av cellgifterna men ville att jag ska lämna
ett avföringsprov så att de kan se så att det inte är någon bakterie inblandad.

Provtagning är redan planerad till i morgon bitti. De vill hålla koll på mina vita blodkroppar
eftersom nivån varit låg tidigare, så då får jag passa på att lämna ett fint litet bajsprov också.
Ni kan ju tänka er hur roligt det är att ta det provet.
Ingen favoritsysselsättning precis...

xp


Så - börja jobba så smått i februari. Sedan den 6 mars åker vi till
FILIPPINERNA!

Åh, vad det ska bli underbart!
Först stannar vi till i Hong kong i två dygn och därefter blir det paradisstränder i 12 dagar.
Då ska vi bara vara tillsammans och ha det skönt.

Och herr Cancer får inte följa med!!!

Puss på stjärtvecket! ♥

Ja, det här var ju i alla fall ett positivt besked!



Då är det ju åtminstone två ställen på den här kroppen som inte har cancer.
Nu för tiden får man vara tacksam för det lilla!

;o)

I kväll har det varit storstädning i Alex rum.
Och jag lovar - det tar verkligen hela kvällen.
Maken till kille att stöka till har jag aldrig sett!

Nu är det softning i soffan som gäller tillsammans med en påse romerska bågar
som jag fick av mamma i namnsdagspresent.

Jag ääääälskar romerska bågar!
Problemet är att jag inte kan sluta äta om jag väl börjar och påsen var riktigt stor.
Detta är definitivt inte vad min trinda kropp behöver, det är däremot precis vad
min sargade själ behöver. Och själen är ju viktigare än magen, eller hur!?!

Tog en ny bild på mig i dag så att ni kan se vad herr Cancer har gjort med mitt utseende.
Det är för jävligt.
Blir jag någonsin mig själv igen???

↓

↓

↓

↓





Puss på halsmandlarna på er!
♥

Hej svejs i cancerskogen!

Har just bestämt mig  - i år ska jag skicka MASSOR av julkort!!!

Trenden har annars varit att dra ned på julkortsskickandet.
  Anledningarna har varit många och ni känner säkert igen dem:

1)
Det blir dyrt.

2)
Varför ska jag skicka till henne? Hon skickar ju inte till mig!?!

3)
Det är enklare med sms eller mail.

4)
Det blir inte av...


Men i år har jag kommit fram till att ingen av de här anledningarna håller.

Jag vet ju själv hur GLAD jag blir när det kommer ett julkort från någon
jag inte förväntat mig det av.
Man känner sig ihågkommen och lite utvald.
Och precis så borde alla få känna sig emellanåt!

Något som den här cancerhistorien har fört med sig är att jag insett
- jag menar verkligen insett -
att det finns en stor mängd människor som jag verkligen tycker om och uppskattar.
Människor som jag önskar allt gott och som är värda att få veta att jag bryr mig om dem.
Som jag inte har rätt att ta för givna.

Vi är många som är dåliga på att visa uppskattning i vardagen.
Våra vänner finns där men hur ofta talar vi om för dem att vi älskar dem?

Så - nu ska här letas fram adresser och så ska det skickas julkort till höger och vänster.
Helst skulle jag vilja ge alla varsin stor fin julklapp inslagna i vackert papper
men även jag har mina gränser...

;o)

Den enda jag kan komma på som inte ska få något kort är
Herr Cancer!
Han ska i stället få en stor, fet smäll!!!

Kram och puss på framtanden!
♥

Fick lite extra ensamtid i kväll.
Tony och Charlie skulle till judon och Alex följde med.

Så - vad gör då en stackars cancersjuk flicka när hon får en stund
helt för sig själv en vardagskväll?

Jo - det här!


Julkalendern

Är man skadad efter snart tolv år som förälder, eller vad?!?

God förmiddag, medborgare!

Kom på en sak i dag - jag har cancer...

I bland slår det till med full kraft, insikten att jag har en sjukdom
som faktiskt till slut kan ta mitt liv.
Inte just nu men så småningom.

Nackdelen (?) med att tvingas vara hemma och ta det lugnt är att tankarna lätt
börjar snurra. Då blir jag otroligt ledsen...

Jag mår annars mycket bättre i dag. Ingen feber och magen har lugnat ned sig lite.
Vet inte vad det beror på att magen rasar ihop emellanåt.
Men det var ju där mina symptom började i våras.
Läkarna trodde då att jag hade fått IBS - en tarmsjukdom.
Och kanske är det så att cancern har skadat tarmarna på något sätt?
Jag ska ta upp detta med min läkare.

Annars pysslar jag lite. Har hängt upp julgardiner i ena delen av vardagsrummet.



Det blev så fint ihop med den vackra fåtöljen jag fått av en kollega. Tanken var att stolen skulle stått
på fiket men den fick helt enkelt inte plats. Det är jag inte ledsen för...
;o)

Har också köpt en så vacker ljuslykta jag har i hallen.



Speciellt snyggt ihop med Ica-kassen i vänstra hörnet - haha!



Det var heminredningsbiten, det.

Annars laddar jag för kalas.
På torsdag tar jag min hundrade spruta!

Tjoho! Hundra stick och jag har avskytt varenda jävla ett!

Hoppades på att få sluta med dem men läkaren vill att jag tar dem genom HELA behandlingen.
Det innebär att jag får fortsätta en bra bit in i januari...
Så på torsdag ska sprutorna och jag ha kalas!

=)




Känner mig som en jäkla pundare...


I dag ska jag fortsätta att ta det lugnt. Måste bara bort till pillerkiosken och hämta
ut lite mediciner. Det är ju en rykande åtgång på dem här...

Gud, vad skönt det ska bli att få sluta med alla dessa tabletter och sprutor!
Vet ännu inte om jag kommer att äta någon medicin när behandlingarna är över men det
lär väl i alla fall inte bli i sådana mängder som det är i dag.

Förresten - i morgon har jag namnsdag.
Bara så att ni vet...
;o)

Puss på bäckenet! ♥

Vilka människor det finns!

Vi har en hel del gulliga små tanter som stammisar på fiket.
För en tid sedan satt jag och diskuterade matlagning med några av dem och berättade
att jag tycker mycket om vanlig, svensk husmanskost.
Bland annat pratade vi om raggmunkar.

Och vad gör en av de söta tanterna?
Jo, i lördags kom lilla Vera in på caféet med raggmunkar till mig som hon hade gjort!



Är det gulligt eller är det gulligt???

Små tanter är något av det bästa jag vet!
:o)

Fortfarande inte okej...



Därför är det mest soffläge som gäller.

Magen är en fullständig katastrof.
Jag har så ont och får springa på toa stup i kvarten.

Men det verkar i alla fall inte som att febern skenar i väg.
Jag ska ringa till sjukhuset om den går över 38. I går kväll låg den på 37.9 så då
började jag tro att det nog skulle bli en tur till Ryhov i dag.
Men nu är tempen nere på knappt 37 så jag väntar.

Har lovat mig själv att försöka ta det lite lugnare, även om jag är pigg.
Men det är ju så svårt!

Det finns så mycket jag vill göra men jag har väldigt svårt att acceptera att min kropp inte orkar.
Så därför kör jag på med ett glatt leende och till slut säger det stopp...
Jag känner ju inte att jag är trött förrän efteråt.

Men nu SKA jag softa!
Vet att mitt immunförsvar är som sämst just nu så jag måste!

Så vad händer i dag?
Lite Facebook, kanske en film...

FAN, vad TRÅKIGT!!!

;o)

Puss på immunförsvaret!

Mår inte bra...

Var ju på julfest i går, vilket var jättetrevligt.

Men när jag kom hem mådde jag inte bra.
Fick lite feberfrossa och mådde allmänt risigt.

Tog tempen och den visade på 37,8.
Inte mycket, men för mig som normalt har en väldigt låg temp - ligger ofta runt 36 - 
så var det i alla fall lite feber.

Magen har också rasat ihop.
Känns som att jag ska skita ut hela tarmen, rent ut sagt...
:o(

Det var julbord i går.
Eftersom jag vet vilken bakteriehärd detta kan vara såg jag till att vara 
relativt snabb med att ta av maten.
Ville inte att för många hade grävt innan mig.
Men så kom jag på att jag tog ju om, så den föresatsen var ju körd...

Vet inte om julbordet är boven, eller om det helt enkelt är så att det var för många människor där.
Det blev ju en hel del kramar av människor man inte sett på länge.
Usch, vad nojig man blir!

Men det är väl själva FAN om jag inte ska kunna gå på min egen
arbetsplats julfest utan att bli sjuk!

Nu har jag panik för att febern ska rusa iväg.
Jag vet ju vad det innebar förra gången. 40 graders feber och fyra nätter på Ryhov.

Jag vill INTE!!!

Hej på er!

I går tog jag en liten bloggpaus. Var i gång hela dagen, först inne i stan och
handlade, sedan på fiket eftersom mamma var sjuk.

De senaste dagarnas pigghet (läs cortisoneffekt) hade avtagit så
jag var ganska slut på kvällen.
Dessutom vill inte det där jäkla illamåendet ge med sig den här gången så jag orkade
helt enkelt inte sätta mig framför datorn.

I kväll blir det i alla fall julfest med jobbet.
Det ska bli jättemysigt att träffa lite arbetskompisar och ha lite kul en stund!
Som vanligt är det på Eksjö stadshotell och Tony skjutsar och hämtar mig.
Det brukar ju bli en liten snaps till julbordet och sedan kanske en eller annan konjak...

:o)

Har köpt en svart basker med paljetter på.
Det är ju inte så lätt att göra något festfint med tredagarsstubb på huvudet.
Vi får väl se om det blir den eller en sjal kvällen till ära. Peruken kommer jag inte att använda,
jag trivs inte i den fortfarande. Dels känner jag mig utklädd i den, dels sitter den illa.

Jag tror att det beror på att jag har lite, lite hår.
Om jag hade varit helt kal kanske den "sugit fast" bättre. Men som tur är har jag ju sluppit bli
helt flintis och nu kommer det nog inte att hända, när det bara är en behandling kvar.

Nu ska jag lägga mig och vila en stund innan det är dags att slänga min hulda kropp i duschen
och ladda med en liten en!

Kram
&
Puss på kindbenet!

I dag tar jag paus!

Vi hörs i morgon!

Puuuuuusssssssss ♥

Jag har stubb!

För varje dag så kommer det lite, lite mer lurv uppe på huvudet.
I dag kan man till och med (visserligen med lite god vilja...) säga att det börjar bildas
en liten mörk matta uppe på huvudet.

Men jag har även upptäckt att jag har fått lite stubb under armarna.
Där har jag tidigare varit len som en barnastjärt!

Även i de nedre regionerna (ungefär mellan knäna och naveln ;o)
börjar det hända saker.
Och på utsidan av ena vaden, i nacken - ja, ju mer jag började leta, desto mer hittade jag.

Jag är inte hårig som en rysk kulstöterska än, det är jag inte.
Men denna lilla antydan till ny hårväxt är för mig total lycka!

=)

Snart kan även jag ha en "bad hairday" igen!!!

Jaha - så är Försäkringskassan i hetluften igen!

Nu är det klappjakt på kroniskt sjuka med exempelvis cancer.

Känner ni någon sådan?


Efter 180 dagars sjukskrivning ska det vara slut. Då ska man ut och jobba - hur man än mår.
Jag är av den bestämda övertygelsen att de flesta som kan även VILL jobba.
Jag vet inte vad man tror på Försäkringskassan men jag vet hur det känns att
gå hemma månad efter månad.

Visst - jag förnekar inte att det är skönt att få ett break, att få möjligheten att gå upp
när jag vill på morgonen och planera min dag helt efter mina egna behov.

Men aldrig någonsin skulle jag byta bort ett jobb mot detta.
Den sociala aspekten och känslan av att egentligen inte uträtta någonting, eller tillföra någonting,
blir efter hand så mycket större än känslan av frihet.

Att vilja jobba, men känna att man inte orkar, är oerhört frustrerande.
Att tampas med en gnagande oro över sin sjukdom, att helt ha tappat ork och kondition,
att känna hur kroppen inte lyder eller värker, illamående och andra besvär - det sätter spår.

Har man en kronisk sjukdom har denna ofta tärt på kroppen i flera år.
Det tar då tid att bygga upp den igen.
Det säger sig väl självt att det då är bättre att skynda långsamt, att hitta tillbaka i lugn takt
för att över huvudtaget kunna arbeta igen.
Alternativet är ju troligen att kastas tillbaka till fullt arbete för att sedan ta slut och
tvingas sjukskriva sig igen?

På vilket sätt är detta en vinst?
För vem?

Själv kommer jag att vara tillbaka på jobbet inom Försäkringskassans
utsatta deadline på 180 sjukskrivningsdagar.
Men oron finns där.

Tänk om jag inte orkar?

Ska jag ta semester då???

Hej hopp gummisnopp!

Det är mycket sjukhus nu...
I dag var mamma och jag på sjukhuset i Nässjö.
Hon skulle göra en kompletterande röntgen av sitt knä.
Eftersom hon på senare tid varit väldigt andfådd och har haft ont i sidan hade hon också
en remiss till lungröntgen.

Hon är lite orolig. Mamma hade ju bröstcancer för ett par
år sedan och om det sprider sig är det vanligt att det gör det till lungorna...
Men nu ska vi inte måla fan på väggen!
Mer cancer ska vi ta mig fan INTE ha, eller hur???

På eftermiddagen var det omläggning av min Picc-Line.
Och som vanligt fick jag tala om att de ska vara sterila och hur de ska göra.
Jag blir så fruktansvärt trött...
De har ju lagt om den hur många gånger som helst nu
Men nu är det bara EN gång kvar!

Under eftermiddagen var jag på fiket och fixade med lite nya varor,
slog in fuskjulklappar till skyltning och sådant allmänt myspys.
Tog lite bilder som jag tänkte visa er som aldrig varit på Café Boda.








       


       









Till slut vill jag be er alla att sända en tanke åt min nyvunna vän Kathrin.

Om jag förstått saken rätt har hon i dag varit inne på sin tredje cellgiftsbehandling.
Och detta på sin egen födelsedag!
(Finns det ingen lag mot sånt!?!)

Hur som helst -

Kathrin!
Hoppas allt gått bra och

HIPP HIPP HURRA!

DU FIXAR DET HÄR!

NÄSTA FÖDELSEDAG ÄR DU FRI!!!


Och till er alla:

Puss på vadmuskeln!

♥

Det här kom med posten!

Vet inte om man ska skratta eller gråta...





Dags för mammografi alltså.

Som om inte jag är röntgad både uppifrån, nerifrån, utifrån och nästan inifrån också!

:o)


Bröstcancer var ju det jag trodde att jag skulle drabbas av -  såväl mamma som
mormor, mormors mor och fan och hans moster haft i släkten.
Nu blev det ju inte så. Det blev lymfkörtelcancer som inte är ärftligt och som man inte riktigt
vet varför någon drabbas av.

Men varför inte - det kanske är dags för lite bröstcancer nu när jag nästan är
färdigbehandlad?

Nä, det tror jag inte... ;o)
Men jag åker givetvis dit på fredag och klämmer in tuttarna i den där underbart
bekväma röntgenapparaten!
Och det är mycket att klämma in, ska ni veta - haha!

Puss på bröstvårtan!

Ny dag och kors i taket - det regnar inte!

;o)


Har sovit jättedåligt i natt. Vaknat flera gånger och legat och vridit och vänt på mig.
Det är väl cortisonspöket som har haft fullt upp, förstås.
I dag är dock sista dagen som jag äter det för den här gången så snart
blir väl allt bättre.

Har mått lite mer illa den här perioden. Förmodligen beror det på att jag varit vaken
mycket mer så att jag verkligen känt av illamåendet. Men jag trycker i mig tabletter som
tar bort det värsta så det är inte värre än att jag står ut.

I går köpte jag i alla fall årets första julklappar!
Den typen som man kan sitta framför datorn och beställa -
MYYYYCKET bekvämt! :o)

Tyvärr kan jag inte berätta vad det var jag köpte eftersom det
finns vissa berörda (hej, Tony!) som sitter och läser den här bloggen emellanåt
men jag är väldigt nöjd med vad jag har hittat på!

Akut bajspaus! .......................................................................................
............................................................................................................
..............................................

Så! Tillbaka!

I dag blir det en tur in till stan för att handla lite småkrafs. Sedan ska jag byta av mamma
på fiket en stund eftersom hon ska på läkarbesök.

Skönt att kunna vara i gång.
I går plockade jag till och med fram gitarren en stund och satt och sjöng lite
- ett friskhetstecken, men jag känner av att det fortfarande finns en del vätska kvar
i lungorna när jag anstränger mig mycket. Blir lätt andfådd då.
Vi får väl se om det försvinner av sig självt eller om de måste tappa ut den efter att
behandlingen är avslutad.
Det hoppas vi inte på... Urk!

Ha en jättebra dag, allihopa, för det tänker jag ha!

Och puss i hårfästet! ♥