cancerlotta

Det var värst vilket tjat om bilder!!!

=)

Jag lovar, de kommer.
Men vi kan väl säga så här:

Jag har nu inte längre hår.
JAG HAR EN HJÄLM!!!

Det blev väl inte så där jättebra, om man säger så...

Det ser verkligen ut som att jag har en mörk hjälm på huvudet. Och så lyser huvudsvalen fram där emellan...

Yes! Man är verkligen i sin glans dagar!

Lovar i alla fall att jag ska ta några bilder i morgon. Får se om jag hittar någon vinkel
där jag ser åtminstone hyfsad ut...

xp

Annars har det varit en mycket lugn dag i dag.
I morgon eftermiddag ska jag iväg på en utbildning på jobbet.
Och dagen efter är det dags för läkarbesöket med stort L.
Då följer Tony med mig och håller handen.
Börjar bli nervös nu...

Idag har det varit ganska många mörka tankar som har hängt efter mig.
Tankar om att jag inte ska hinna med de saker jag vill göra i livet, inte hinna resa på de resor jag vill
eller prova saker inom mitt jobb som jag har lust med.

Rädd att mitt återstående liv allt för ofta ska handla om nya behandlingar som blir
svårare och svårare för varje gång.
Att jag blir begränsad.

Innan har man ofta tänkt om saker som inte blivit av - äsch jag kan göra det senare.
Så är svårt att tänka i dag.
Det känns som att jag inte har tid att vänta, att jag försitter min chans
 om jag inte gör allt så snart som möjligt.

Förhoppningsvis så känns allt lite bättre efter läkarbesöket på tisdag.
Hoppas, hoppas...


Puss på nässpetsen! ♥

Varför just jag?

Har förstått att den frågan är väldigt vanlig bland människor som drabbas av något svårt.
Det kan vara cancer, ett dödsfall eller en svår olycka.

Själv har jag aldrig ställt mig den frågan.
Ja, varför inte jag?

Cancer drabbar så otroligt många varje år. Just min cancerform, follikulärt lymfom,
är ju in te den vanligaste formen. Ungefär 200 personer får det årligen.
Men ta bröstcancer. Det är ju tusentals kvinnor som får den diagnosen.
Så varför inte jag?

På tal om bröst. Har nog inte nämnt det men jag har haft ont i mitt vänstra bröst under
hela den här cancerresan. Vet inte vad det är och har glömt att ta upp det med läkarna.
Eftersom jag genomgått mammografi och andra röntgenundersökningar är jag inte orolig.
(Annars vore det väl lite väl häftigt med två cancersorter på en gång???)

Jag misstänker att det har något att göra med när de satte ett dränage
för att tömma min lunga på vatten. De satte slangen strax under armhålan på den sidan
och det är sedan dess jag har haft ont.
Ska fråga farbror doktorn om detta på tisdag. Jag har t.o.m skrivit en lapp som sitter på
kylskåpet med frågor jag har. Man glömmer så lätt annars.

Vet ni vad jag gör nu?
Samtidigt som jag sitter här och skriver så har jag huvudet fullt med hårfärg!
Är det höjden av fåfänga eller?
Att färga ett centimeterkort Skalle-Per-stubb?

Men vad fan, man gör vad man kan nu för tiden för lite fägring!
Och håret är ju så grått!
Fet, ful, snaggad och gråhårig.
Nu behöver jag bara vara fet, ful och snaggad - haha!

Men det var inte lätt, ska ni veta kära vänner.
Hur undviker man att färgen hamnar på skinnet när det nästan bara är skinn?
Jag kommer väl att gå med mörka fläckar i pannan och på halsen i en vecka, som en annan dalmatiner.
Ja, suck... en stackars cancersjuk flicka har det sannerligen inte lätt...

;o)

Puss på lårbenshalsen! 

Hej, mina goa pluttefisar!

Vilken makalöst vacker och härlig dag det är i dag!
Strålande solsken, lagom med minusgrader och barnen har studiedag.

Alex och jag har varit hos frisören med honom.
Sedan gick vi till Elsies och fikade, det tycker han är så mysigt när det bara är han och jag.
Efter det var vi i leksaksaffären. Jag hade lovat att han skulle få någonting när
han lärde sig att simma och nu valde han ett litet Lego.

Ömhjärtad som han är fick han genast bekymmer om Charlie...
Det hjälper inte att man förklarar att Charlie fick en egen grej när han lärde sig simma,
Alex kan bli så ledsen för att inte Charlie får något att han börjar gråta.
Han frågade om han kunde få låna pengar tills vi kom hem så att han kunde köpa något åt Charlie...

Behöver jag säga att det blev en liten grej till storebrorsan också?

Dessutom väckte mig Alex med frukost på sängen i morse. En macka med skinka och små, små 
ostskärvor som han hade lyckats hyvla bort. Till det ett glas juice med sugrör.
Ibland älskar jag mina barn så att det är fysiskt smärtsamt...
♥ ♥ ♥

Lite bättre i ögonen i dag.
Det är bara någon liten prick som ömmar men det syns inte när jag har mascara.

Fyra dagar kvar till läkarbesöket.
Hu!

Puss på underläppen!
♥

Den här jäkla bloggen har krånglat hela dagen i dag!

De har ändrat utseende på de sidor som bara jag ser och det gick väl inte att göra
utan att det blir strul förstås...

Hoppas att det här funkar nu i alla fall.

Sitter och bloggar samtidigt som jag tittar på "En annan del av Köping".
Har man inte varit på bra humör innan så blir man det när man ser det programmet!
Speciellt Tobbe är ju bara så helskön!

=)))))

Annars har det varit en lugn dag.
Har fortfarande problem med ögonen. Det är alltid någon liten inflammation.
Jag har som små röda prickar som är ömma och inflammerade.
Som jag sagt innan så tror jag att det är nya ögonfransar som växer ut så
egentligen är det ju en positiv sak!
Men det är lite jobbigt ändå...

Det är ganska konstigt att håret växer så olika.
Det har ju kommit i gång på huvudet, ögonen och "på landningsbanan".
Men i övrigt växer det ingenting. Och även på huvudet växer det ganska ojämnt.
Mest är det mitt uppe på hjässan. Där är det en riktig matta nu på ett par centimeter.
Minst är det nog där bak.
Jag kanske gnuggar bort det som små bebisar gör - haha!
De kan ju bli helt kala där bak!

Kan i alla fall konstatera nu att jag är riktigt gråhårig.
Jag har ju färgat håret i så många år så jag har inte haft riktig koll på hur grått det har blivit.
Men nu vet jag...

Tror att jag ska ta och färga det någon dag nu.
Om det är mörkt kanske det ser lite mer ut?
Otålig? Jag? Nä - inte alls!!!

:O)

Nu håller vi tummarna för att det fungerar när jag ska skicka iväg det här inlägget!

Puss i nacken!
♥

Fan, vad trött jag blir!

Nu på morgonen har jag varit på vårdcentralen och lämnat blodprov för att de vill kolla
leverstatus, njurstatus och sänkan. När jag kom hem igen hade det ringt en sköterska från onkologen. 
Hon ville att Tony skulle hälsa mig att de har skjutit fram mitt läkarbesök en vecka,
till den åttonde februari!

Han gick dock inte med på att hälsa detta utan sa att jag skulle ringa upp.

Fanken, vad nonchalant!
Här går man och väntar och väntar och biter på naglarna för att man är nervös.
Och så ringer de bara och slänger ur sig att man ska vänta en vecka till.
Ingen förklaring, de ber bara honom att hälsa detta!

Jag ringde i alla fall upp sköterskan och frågade varför de skjutit på tiden.
Då visade det sig att "min" läkare hade reagerat på att jag skulle träffa en annan läkare.
Hon ville träffa mig själv så att det blir kontinuitet men hon är tydligen så extremt upptagen
att hon inte hade några lediga tider. 

Jaha, men nu är jag så extremt spänd på vad röntgen visar att jag inte har lust att vänta längre!
Detta sa jag också till sköterskan.
För mig spelar det egentligen ingen roll vem jag träffar. Jag har ingen speciell relation till "min" läkare
som jag ändå bara träffat ett fåtal gånger.
Och enligt sköterskan är den andra doktorn lika kunnig på min cancerform så jag sa att
jag absolut inte ville vänta.
Är "min" läkare så mån om att det ska vara just hon som har hand om mig så får hon väl
se till att ha tid då. Jag bryr mig inte. Med lite bättre samordning och planering kunde de bokat in
det här besöket för länge sedan.

Nu behöll vi alltså min tid på tisdag.
Men de lyckades reta upp mig så att det blev en riktigt sur-morgon!!!

Puss på er, för fan!
;o)

ÄNTLIGEN!!!





I dag kom kallelsen med posten! På tisdag ska jag in till onkologen för att träffa en läkare.
Det är dock inte "min" läkares namn som står på kallelsen. Det här är en doktor som jag aldrig har träffat.
Undrar varför?

Tänk om det är en specialist på extremt svåra fall?
Eller en som de bara skickar fram när det är väldigt dåliga besked?
Usch, vad nojig jag är!!!

Och jag måste dessutom vänta en hel vecka till!

Hur får man en vecka att gå fort, fort?
Pilla naveln funkar inte, det har jag redan provat.
Ligga på soffan och äta praliner är inte heller en bra metod.
Att fördriva dagarna med vin, män och sång låter i och för sig trevligt
men jag är inte säker på att Tony håller med...

I morgon ska jag i alla fall till vårdcentralen och lämna blodprov.
De vill väl se hur mina värden ser ut nu.

På kallelsen står det att de ska ta kort på mig till min journal.
Detta för att det inte ska kunna ske någon förväxling.

OCH DET ÄR SÅ DAGS NU????

Tänkte i alla fall bespara dem mödan.
Har en väldigt fin bild som de kan få av mig:




Puss i ändalykten på er!
♥

I morgon ska jag nog ringa till läkaren.
Jag gjorde röntgen i onsdags och väntar nu bara på att få en tid hos min läkare
på onkologen för att få höra hur det ser ut.

Jag vill inte vänta längre nu!!!
Det är snart sex veckor sedan jag gjorde min senaste behandling och då sa de att det skulle ta tre,
fyra veckor innan jag röntgades och träffade läkaren.

Jag blir snart knäpp av att gå och vänta på besked, att inte veta hur läget är.
Min sjukskrivning går ut på söndag och jag har ingen aning om hur det kommer att bli,
eller vilket besked jag ska ge till min arbetsgivare.
Jag är ju fortfarande ofantligt trött, återhämtningen tar tid, så jag är väl tveksam till om jag
verkligen kommer att gå tillbaka till jobbet redan.
Å andra sidan vet man ju hur Försäkringskassan är så jag har kanske inget val...

Men det viktigaste just nu är att få VETA!!!
Det går inte att planera någonting i dag. Jag kan inte ens planera mitt liv två veckor framåt.
Det känns som att jag lever i perifirin och bara väntar på att få börja leva igen.

Varför kan de inte ringa för???

Ååååhhhh, vad jag fryser!!!

Visserligen är det kallt nu men att frysa som jag gör nu är inte normalt!
Jag är vanligtvis ganska varmblodig av mig, det är Tony som brukar vara den frusna i den här familjen.
Barnen kan gå hemma barfota och i t-shirt medans jag har stickad tröja och mössa på mig.
Och jag fryser ändå!

I går höll jag på att bli tokig.
Jag gick in och ställde mig i duschen för att få upp värmen. Jag tror att jag stod där i 20 minuter och
höjde värmen på vattnet mer och mer. När jag var klar såg jag ut som en kokt kräfta!
Haha - hajar ni? - kräfta!
(Guuud, vad kul jag är!)

När jag kom ut ur duschen kände jag mig varm och gosmosig. Men sedan gick det bara en timme
och så var jag lika kall igen. Fingrarna är som istappar!

Kan det bero på avsaknaden av hår?
Normalt så har man ju åtminstone lite fjun på kroppen men jag har ju ingenting, håret på
själva lekamen har inte börjat komma tillbaka än. Kan det vara så att detta gör en sådan enorm skillnad?

Risken är att jag inte kommer att dö av cancer, jag kommer att frysa ihjäl!!!

Kram på er!

God söndag på er allihopa!

Har just avslutat en sittning på hemlighuset.
Vad var det i tacosen vi åt i går???
För det kan väl aldrig bero på den stora super-mega-bauta-groggen jag tog när vi kom hem???

;o)

Som sagt, vi var på bowling och jag lovade er ju att ta lite segerbilder.
Hmmm.... vi kan väl säga så här - det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl!!!
Det där med att vinna är ju egentligen inte så viktigt, eller hur?!?

Med andra ord - Tony vann...

Men det berodde naturligtvis inte alls på att han var bättre än jag.
Nej, det finns en mycket enkel förklaring till att jag i går inte lyckades visa min verkliga storhet.
Efter bara några minuter bröt jag nämligen en nagel!!!
Ja, ni förstår!!!
Vem sjutton kan fokusera rätt när man är stympad, lemlästad???

Så jag anser inte att hans högre poäng egentligen kan räknas som en vinst,
han hade bara tur att jag var skadad.


Ett sant proffs in action

                                       
                    Aj, aj - akta rännan Alex!        Charlie håller poängställningarna!  



Sen dags för tacos. Tony ser ju helt galen ut - haha!




Just det - det är en sak jag glömt berätta för er...
;o)


Ha en jätte, jätte, jättehärlig söndag på er!

Puss på hårsäckarna!
♥

  

Toodiloo!

Vad bra det är att ha en blogg.
Om jag, som i dag, kände att nu bara måste jag ta itu med lite tvätt så kan jag alltid
skylla på bloggen efter en stund.
För det går ju helt enkelt inte för sig att låta er vänta, eller hur???

;o)

Att sedan tvätten finns kvar efteråt är ju ett senare problem.
Varför göra i dag det du kan skjuta upp till morgondagen?
Lite skitiga kalsingar har väl ingen dött av? Och skulle det vara så att man prompt vill ha
rena men dessa är slut så är det bara bra för härligheten att hänga i det fria ibland.
Då slipper man otäcka svampinfektioner.
Hihi!

Nä, skämt åsido.
Har försökt vara lite nyttig nu på förmiddagen.
Solen skiner rakt in i vardagsrummet och då ser man hur dammigt det är!
Då börjar det genst krypa i CancerLotta (Jo Måns, jag kommer att fortsätta kalla mig
för CancerLotta - tycker det låter lite käckt! =D )
så nu har jag sprungit runt och dammat och fejat.

I kväll ska familjen på Tacobowling.
Det ska bli mysigt.
Man bowlar lite och sedan blir det tacobuffé. Ett mysigt familjenöje.
Det enda som är tråkigt med detta evenemang är att resten av familjen blir så fruktansvärt sura
när jag spöar skiten ur dem!
Haha - vi får väl se hur det blir med det...

Ha en mysig lördag everyhopa så återkommer jag med segerbilder!!!

Puss på underhudsfettet! ♥

Så var det fredagkväll igen!
Var det inte det nyss?

=)

Mamma och jag har varit och handlat på eftermiddagen.
Det var första gången hon var ute sedan hon var på mammografi förra måndagen...
Själv skulle jag bli galen av att sitta inne hela tiden och tycka att det var helt underbart att
få lite frisk luft men hon klagade mest över att det var så kallt ute!

Vad roligt att så många av er har kommenterat!
Speciellt kul att se sådana som jag inte har en aning om att ni läser min blogg,
och människor som jag aldrig ens har träffat.
Kan mitt skrivande ge tröst, kraft eller bara ett gott skratt så är jag jättenöjd.

15 av er har kommenterat hittills.
Nu är det bara ni andra drygt 60 kvar...

;o)

Är för övrigt inte säker längre på att det verkligen är herr Cancer som bosatt sig i min kropp.
Jag tror att det är John Blund!

Jag har aldrig i mitt liv varit så himla trött som jag är nu.
Tycker att det borde bli bättre snart.
De två senaste dagarna har jag också haft huvudvärk. Det brukar jag inte ha och jag har väntat på
att det ska bli bättre. Vill inte ta fler tabletter än jag redan proppat i min kropp men
i går kväll gick det bara inte.
Även i dag försökte jag vänta ut den men herr Ipren fick till slut komma och hjälpa mig.

Ja, tänk vad många män jag har omkring mig i mitt liv!
- herr Cancer, John Blund och Iprenmannen.
Nu blir ni allt avundsjuka va???

I kväll blir det Let´s Dance.
Vem vet - det kanske t.o.m börjar rycka lite i  gumpen på gamla CancerLotta!
Om juryn ger Agneta Sjödin lika dåliga poäng igen ska jag dränka ilskan med en konjak.
Om de har skärpt till sig ska jag fira med en - konjak!

Puss på trumhinnan! ♥

I dag vill jag säga grattis till min bloggkompis Ankan som i går fick veta att läkaren lyckades
få bort cancern vid hennes senaste bröstoperation!

Det är så skönt att få höra goda nyheter.
Det ger hopp även när det gäller mig själv!

Har varit på fiket i dag. Det är semlor som gäller för hela slanten nu.
Själv har jag varit duktig och bara ätit en enda!

Försöker tänka på vad jag stoppar i mig.
Är så fruktansvärt trött på att inte kunna knäppa en enda byxa längre!
Man kanske skulle ta och söka till Robinson. Det var tydligen någon av de medverkande som gått ner 16 kilo!
Det verkar vara en alldeles ypperlig bantningsmetod. Och dessutom får man en solbränna på köpet!

:)))

Men om jag vore med så¨skulle jag säkert bli utröstad första veckan och hamna på någon lyxresort
och få god mat och dricka goda drinkar, så det skulle väl sluta med att jag la på mig ännu mer förstås!

Funderade lite grand på den här bloggen.
Jag vet ju, som sagt, inte vilka som läser om ni inte ger kommentarer.
En del av er vill kanske inte att jag ska veta att ni är inne, men annars är jag så nyfiken.
I går var det till exempel 77 personer inne och läste, många kan jag gissa vilka det är, men långt ifrån alla!
Vilka är ni?

Är det för mycket att be er om att ge någon liten hälsning?
Det behöver inte vara så märkvärdigt. Ni kan skriva "hej" , eller "jag är här" eller "falukorv".
Vore bara kul att se vilka ni är!
Snälla?
Då skulle en cancerflicka bli så glad, så glad...

För övrigt vill jag bara säga:

Puss på hypofysen!
♥

Jaha, det var röntgen det!

Nu är det bara att vänta på en kallelse från onkologen för att höra resultatet.
Det är under det samtalet jag får veta hur mitt framtida liv kommer att se ut.

Tony var med mig till röntgen.
Man får alltså en sådan här kanna:

           

Utav den ska man ta en mugg att dricka var tjugonde minut. Det är ju ganska trist
därför frågade jag en sköterska om jag var tvungen att sitta kvar
eller om vi kunde ta med kannan och gå runt?

"Nja, vi vill ju helst att man sitter kvar på avdelningen", blev svaret.

Varför då? undrade jag.

"Eh, eh... det vet jag inte. Jag vet bara att det ska vara så!"

Den typen av svar är det värsta jag vet, när man inte kan få en förklaring.
Så givetvis gick vi runt lite...
;o)

De två timmarna gick ändå ganska fort och sedan var det dags för röntgen.
Då blir man så hääär fin med balklänning och allt!



När det väl är dags att lägga sig på röntgenbritsen ska en kontrastvätska sprutas in i blodomloppet.
För att göra det måste de sätta i en nål, eller rättare en slang.

Som vanligt gick det inte att göra det på första försöket...
Sköterskan försökte först där min Picc-Line har suttit men det kärlet gick tydligen sönder så då
fick hon i stället sätta den i handleden.
Aj, aj, vad ont det gör där!!!
Men jag har fått en ny bloggläsare! Tony tog ju bilder och jag berättade för sköterskan om min blogg.
Hon blev jätteintresserad och skrev upp adressen för att hon ville gå in och läsa.
Du är så välkommen, kära sköterska!!!

               

Sedan var det bara att köra i gång röntgen och det var klart på några minuter.
Jag är lite nojig för sådana där tunnelsaker - får lätt klaustrofobi - så jag brukar blunda hela tiden.

Mamma är likadan men hon är tvungen att lägga något över ögonen.
Hon är så jäkla nyfiken så det räcker inte för henne att blunda.
Då kan hon inte låta bli att titta trots att hon är livrädd!
Haha!

Så nu ligger mitt inre fotograferat i någon dator någonstans.
Och jag hoppas att det inte tar för lång tid innan jag får en tid hos min läkare.
Denna väntan kan ju göra en galen!

Efteråt åkte vi i alla fall och åt lunch på Sandsjö värdshus.
Lika gott som vanligt!




Puss på tredje ryggkotan på er!
♥

Sicken gomiddag det blev!

Men om någon av er skulle fundera på att testa den här burken ska ni veta att tillverkaren ljuger!!!
;o)
Det står mild på burken men om den är mild så vill jag inte prova deras starka...

För mig och Tony var den perfekt eftersom vi gillar när det är lite sting men Charlie fick
näsdropp, stackarn!
Han tyckte dock om det och t.o.m Alex petade faktiskt i sig en del!
Kryss i taket och hallelulja!
Undrens tid är inte förbi, det kanske finns en tid bortom makaroner och köttbullar!
=))))

Jaha, i morgon är det alltså dags för datortomografi.
Ska vara där vid halv nio. Tony följer med mig och det är jag glad för eftersom det är så
hiskeligt trist att bara sitta och vänta i två timmar.
(Undrar om det blir roligare om man smyger i lite konjak i den där kontrastvätskan?
Eller så kan man hälla i en påse turkisk peppar och låtsas att man tar en shot var tjugonde minut!)

I dag har jag inte tagit någon tupplur.
Är därför ofaaantligt trött.
Nu ska jag se på Mästarnas mästare och sedan blir det nog halvslummer i soffan.

Pussiluss på er!

I kväll blir det thailändskt i den Dahlbergska familjen!

Köpte en burk i går som man använder som bas om man gör en thailändsk gryta.


Har först stekt lite kyckling och blandar sedan burken med morötter, paprika,
hela champinjoner och vattenkastanjer.
Till detta jasminris, förstås.

Nu står det och puttrar och jag har inte provsmakat än men det luktar jättegott!
Alltid kul att prova något annat.



Förmodligen blir det som vanligt.
Tony säger:
"Vad gott, älskling! Det gjorde du bra!"

Charlie fyller i (med munnen FULL av mat):
"Jaa, det var jättegott!"
(Och så tar han lite till...)

Sedan tittar alla på Alex.
Eftersom han är en mycket väluppfostrad liten pojke skulle han aldrig säga att det var äckligt.
Utan kommentaren blir ungefär:
"Det var inte sååå gott. Bara ganska..."
Sedan sitter han i en halvtimme och bara petar...

Ungefär så brukar middagarna se ut hos oss om det inte serveras spaghetti och köttfärssås,
makaroner och köttbullar eller fiskpinnar.

Charlie älskar mat och provar gärna nya rätter.
Alex tycker att mat är ett nödvändigt ont och skulle gärna leva på kakor och godis.

Men nu blir det alltså thailändskt.

Puss på smaklökarna!

Apropå gårdagens inlägg "Leva med sorg" så lät jag nog mer nedstämd än vad som var meningen.

Det ÄR en sorg att veta att man aldrig kommer att bli frisk.
Men det betyder inte att detta är någonting som överskuggar allt annat i mitt liv!
Absolut inte!

Ni som känner mig vet att jag är en positiv skit som älskar livet!
Och detta har inte ändrats för att herr Cancer har tvingat sig in i min tillvaro.
Jag smider fortfarande planer för framtiden även om jag hädanefter
kanske inte ser så långt som till pensionsåldern...

Men det positiva i mitt liv är fortfarande så enormt mycket mer än det negativa!
Många som drabbas av sjukdom eller annan sorg säger att de plötsligt ser
mycket tydligare vad som är viktigt i livet.

Detta är sant.
Men samtidigt tycker jag nog att jag var ganska bra på det även innan cancern.
Visst kan jag oftare sätta mig ner i dag och titta på mina barn och bara njuta av att de har det bra.
Visst kan jag ha mer överseende med bagateller som egentligen inte betyder något.

Men i det stora hela är jag i dag samma person som jag var innan.
Jag kanske tar saker mer med en klackspark nu och är mer mån om att strunta i saker
som inte får mig att må bra. Men jag tror inte att min omgivning märker någon direkt skillnad.
Om det är bra eller dåligt får ni bedöma själva...
;o)

De mörka tankarna kommer ibland.
Inte så ofta i dag men de kommer och då skriver jag om dem här. Därefter känns det oftast okej igen.

Tack för att ni finns, mina egna terapeuter!!!

Nu ska jag dansa vals med dammsugaren
och mazurka med dammvippan!

Puss i fotvalvet!

Vilken tur det är att man inte vet någonting om framtiden...

2009 har varit mitt livs värsta år men om detta visste jag absolut ingenting för bara ett halvår sedan.
Visserligen mådde jag då väldigt dåligt men vi hade fortfarande inte fått veta att det var
herr Cancer som var boven.

Hur mycket skulle jag inte ge för att kunna gå tillbaka till i somras?
Till en tid när jag trodde att jag snabbt skulle bli bra, att allt mitt onda hade en orsak
som skulle vara enkel att komma tillrätta med?

På onsdag är det fem månader sedan jag fick beskedet.
Fem månader???
Det känns mer som fem år.

Det känns som att jag har åldrats mycket under den här tiden - både fysiskt och psykiskt.
Trots att jag fortfarande är en positiv, oftast glad, person så bär jag i dag på en slags sorg jag inte hade innan.
Sorgen över att detta är kroniskt.

Jag vill inte känna så.
Jag vill vara obekymrad och tro att Tony och jag ska bli gamla ihop på hemmet,
att vi ska bli pensionärer ihop, köpa oss en husbil och resa söderut med den på vintern.
Det var ju så vi hade bestämt!!!

Visst kan det fortfarande bli så.
Jag kan ha tur och vara en av dem som inte får tillbaka cancern än på många år.
Och då kanske de har hittat ett botemedel.
Jag vet att det kan vara så och det måste jag tro på.

Men det sorglösa är borta.
Det har herr Cancer stulit från mig...

En ganska händelselös dag...

Gick ut med voffsingen på morgonen, efter att barnen gått till skolan.
På eftermiddagen blev det en tupplur på soffan och efter middagen har jag varit och handlat lite.
Jag har fortfarande svårt att klara en hel dag utan att vila en stund.
Och eftersom jag inte har något problem att somna på kvällen så behöver jag det väl.

På onsdag är det dags för röntgen.
Det är en ganska tråkig procedur, kan jag berätta för er som inte har gjort det.
När man kommer får man en tillbringare med kontrastvätska (som inte smakar något).
Av denna ska man dricka ett glas var tjugonde minut under två timmar.

Först därefter är det dags för själva röntgen.
Då får man ännu mer kontrastvätska men den här gången sprutas den in i blodomloppet.
Det är helt okej förutom att det känns som att man kissar på sig när vätskan går runt!

;p

Röntgen går sedan väldigt snabbt.
Man ligger på en brits, som i en tunnel, med huvudet och fötterna utanför.
Medan man håller andan går sedan tunnelväggarna längs med kroppen och
det är gjort på ett par minuter.

Svaret skickas sedan till min läkare på onkologen och så kommer jag att
kallas till ett samtal med henne.
Och det är detta samtal jag är spänd och nervös inför...

De senaste dagarna har det känts väldigt mycket i mellangärdet.
Det gör inte ont men det känns som att något trycker där inne,
speciellt om jag har böjt mig framåt eller suttit ihopsjunken en tid.

Allt är nu bara en enda väntan, känns det som och jag känner mig otålig och irriterad.
Är jag bra eller inte?
Kan inte riktigt gå vidare förrän jag har fått veta.

Ska jag börja jobba snart eller blir det fler behandlingar?

Vem vet, inte du
vem vet, inte jag...

Puss i hörselgången!
♥

Hej på er!

Kom just hem från mamma.
Precis när jag skulle gå därifrån bad hon mig att titta i brevlådan om det fanns någon post.
Hon hade inte hämtat in den i fredags.

Och där låg ett brev från sjukhuset.
Svaret på mammografiundersökningen.

Mamma fick lite panik och ville inte öppna. Det var sagt att svaret skulle skickas till
hennes läkare och inte till henne men nu kom det i alla fall och hon ville inte se.
Men det ville jag så jag läste det.

"Undersökningen av dina bröst visade inga tecken på cancer"

Hon har alltså ingen tumör i brösten.
Detta är givetvis jätteskönt och mamma var enormt lättad!

Men var i sjutton kommer metastaserna i skelettet ifrån???

Hon opererade ju bort en tumör i bröstet för 2,5 år sedan.
Kan denna ha skickat ut metastaserna redan då och att dessa sedan har hunnit växa till sig under åren?
Betyder det att det inte finns någon primärtumör eller kan den sitta någon annanstans?

Men då är det väl inte bröstcancer???

Jag är ju ingen expert på detta så det vore skönt att få svar på dessa frågor.

Men så länge får vi glädjas åt att det verkar som om mamma får ha tuttarna kvar!
Förhoppningsvis sitter cancern "bara" i skelettet.

Skönt att äntligen få lite goda nyheter!

=)))

Vad skönt det är med lata helger!

I och för sig är det väl helg för mig varenda dag, på ett sätt.
Och det kan man väl säga eftersom jag är sjukskriven men det är ändå skillnad på
de riktiga helgerna när familjen är hemma, man inte behöver passa några tider
eller skicka iväg barn till skolan och så.

Nu har jag precis tagit mig en skön timslång tupplur på soffan.
Åh, det var så gött så.

Funderar lite på den här bloggen.
Jag startade ju den i samband med att jag började mina cellgiftsbehandlingar.
Efter det har det bara rullat på.

Det har dels varit en jättebra terapi för mig.
När jag har varit deppig har det alltid känts lite bättre när jag fått skriva av mig till er.
Och ni har ju verkligen varit med mig på hela den här resan.
Ni har stöttat, skrattat och peppat hela vägen.

Frågan är hur länge jag ska hålla på.
På onsdag gör jag min slutröntgen och någon gång därefter ska jag träffa min läkare.
Om då allt ser ut som det ska så är jag klar, färdigbehandlad.
Då är det dags att gå tillbaka till ett "normalt" liv igen.
Och då är det inte så mycket mer cancer att skriva om på den här bloggen.
Då är det dags att lägga av.

Jag tycker ju att det är så roligt att skriva och ha den här kontakten med er alla
men utan cancern så är nog mitt liv inte så intressant för er, det inser jag själv...
;o)

Vi kör väl fram till att jag börjar jobba.
Då är det nog dags att lägga ned.

Nu ska jag se på Stjärnorna på slottet.
Ett osedvanligt trevligt program, det där!

Puss på hjärnbalken!

Du "anonym" som skrev att du gör ett skolarbete om lymfom
och ville ställa lite mer ingående frågor.

Du kan maila mig på

[email protected]

så svarar jag mer än gärna!

Kram!

Åh, min längtan är så stor, så stor...

Dag efter dag står hon där och blickar ner på mig.
Hon ler - och jag känner att det där varma leendet är för mig, bara för mig.

Det är som att hon vill säga:
- Snart, min vän. Snart ska vi mötas och förenas, bara du och jag!

Men är jag mogen?
Är jag redo?

Åh, denna längtan!
Den förtär mig, sliter i mitt inre och lämnar ingen ro.
Jag vet ju att det är för tidigt, att den rätta tiden inte är nu, inte idag.
Att mitt värkande hjärta måste ge sig till tåls.

Men en dag, min kära, en dag ska det bli du och jag.
Då ska jag plocka ned dig och öppna dig likt en blomma viker ut sina kronblad.
Då är det bara du och jag - och tillsammans ska vi skapa den vackraste harmoni,
den ljuvaste av färger.

Inte nu.
Inte idag, min kära.
Men snart...

↓

↓

↓

↓

↓

↓




Wellas hårfärg "Dark mocka" - om flickan själv får välja...

Hujedamig i min lilla låda vad jag är trött...

Z Z Z Z Z Z Z...

Somnade så gött på soffan i kväll. Jag har ju egentligen inte gjort någonting i dag.
Har plockat bort julsaker och bytt gardiner.
 Men oj, oj, oj vad jag är slut!
Det tar på krafterna att ha cancer, ska ni veta!
Det ska ni inte prova om ni vill vara pigga!
;o)

Har ni haft ögonfransstubb någon gång?
Jag tror att jag har det...
Det ser ut som att det kommer ett par små, korta nya fransar på ena ögat.
Det är på samma ställe där det kändes ömt och inflammerat för ett par dagar sedan.
Förmodligen var det fransarna som var på väg ut!

Så det händer grejer med den här gamla kroppen nu och det känns rätt spännande.
Vem vet, jag kanske till och med blir en normal människa så småningom???
(Jaja, det var väl att begära för mycket, kanske... =D)

Nä, nu ska den här trötta kvinnan krypa upp i soffan och bara slappa.
Barnen har gått och lagt sig så det är luuuugnt och sköööönt!

Kram på er och puss på tinningen!
♥

Morrn, morrn!

Egentligen är det konstigt att de inte har hittat ett botemedel mot cancer än, eller hur?
Jag menar, det är en sjukdom som har härjat väldigt länge, den tar fortfarande liv och
den drabbar otroligt många. Alla känner ju åtminstone ett par stycken som fått cancer.

Jämför det med exempelvis aids. Visserligen kan den inte botas men man har lyckats få fram
bromsmediciner så att det nu går att leva ett herlt liv med sjukdomen.
Men hur många känner du som har aids?

Jag vet att den sjukdomen dödar stort i utvecklingsländerna men forskning bedrivs väl främst
i de rika länderna och där borde ju cancer vara större.

Är det bara pengar som saknas?
Eller är det så att cancer egentligen är ett sådant brett spektrum av sjukdomar att det inte går
att hitta ett botemedel som biter på alla former av cancer?

Jag menar, lymfkörtelcancer är ju något helt annat än exempelvis bröstcancer.
Jag har inga tumörer som kommer från ingenstans och växer till sig.
Mina tumörer är ju egentligen förstorade lymfkörtlar. Så hittar man en bot för den ena formen
så kanske den inte alls fungerar på en annan form?  

Jag vet inte.
Tycker bara att det är lite märkligt att forskningen inte har lyckats få bukt med en
sjukdom som funnits så länge och som är så pass vanlig.
Och rent krasst måste den ju kosta samhället otroliga summor varje år.
Vi är många som fått tillbaka våra skattepengar!

Men vem vet - har man tur kanske man får leva tillräckligt länge
för att uppleva ett botemedel?

Puss på hälen! ♥

En vecka kvar till röntgen.

Vad ska den visa?

Usch, jag är lite nojig över vilket besked jag ska få av läkaren.
Och anledningen att jag är nojig är att jag ibland känner hur det liksom hugger till
i mellangärdet eller bak vid mjälten.

Tänk om jag får ett dåligt besked?
Eller om de vill ge mig fler behandlingar?
Då är det bye bye till Filippinerna i början av mars. Det kommer jag inte att orka...

Vet förresten inte hur det ska bli med Filippinerna i alla fall.
Nu när mamma är sjuk så kan hon ju inte jobba på caféet. Vi har svårt att få ihop det med folk nu med,
hur ska det då gå när vi både Tony och jag är borta i drygt två veckor?
Vet inte riktigt hur vi ska lösa det...

Att inte få åka vore ett sådant slag i ansiktet.
Detta har jag sett fram emot under hela min behandling. Det skulle bli hela familjens belöning
efter det vi alla gått igenom. Jag, Tony och inte minst barnen.

Men nu ska vi inte hänga underläpp!
Jag kanske är frisk som en nötkärna och fiket har kanske hunnit gå i konkurs!
Då ordnar sig ju allt, eller hur?
;o)

Funderar ju på att ha en fest också. Kommer ni ihåg det?
Vet bara inte riktigt när.
Vill nog ha läkarbesöket avklarat innan jag bestämmer något, så att jag vet om festen blir
för att fira eller för att dränka sorgerna...
Men ni kommer väl?

=)

Puss i ögonvrån!
♥

Jaha, så var snart denna dag till ända.

Jag skjutsade alltså mamma till mammografin och det gick bra.
Något svar fick hon ju inte i dag utan det skickas till hennes läkare.
Nu väntar hon på att få röntga bröstkorgen och magen också innan vi vet hur läget är.
Hon kunde i alla fall gå hyfsat och klarade sig med en krycka.

Efteråt åkte vi hem till svärmor och bjöds på räkmacka.
Mums!

Det märktes att mamma piggnade till av att få komma ut.
Nu började hon till och med att prata om att hon kanske skulle baka lite!

Det är klart att det måste vara deprimerande att bara sitta inne. Hon känner säkert efter
mycket mer då och det vet man ju att ju mer man sitter och funderar på hur sjuk man är
eller hur ont man har - desto värre blir det.
Så - ut med tanten på galej bara så hålls humöret uppe!

=)))

Har inte varit riktigt lika trött i dag vilket är jätteskönt.
Nu känner jag visserligen hur energin börjar tryta men det är ju helt okej när det är kväll.
Ska bara ta en liten voffsingpromenad också innan jag kan inta soffläge.

Pratade ju häromdagen om att håret börjar växa och tog därför några bilder till er, kära vänner.
Kan i förbifarten också nämna att håret nu växer även på andra ställen (blink, blink)
men det får ni faktiskt inte se!
Men vi kan väl säga att det nu börjar komma ogräs på landningsbanan - haha!










Ja, det är väl inget afrokrull, precis, men det är i alla fall hår!
Man kanske skulle ha flätor i morgon...

Puss på armbågen på er!
♥

God morgon!

I dag ska jag skjutsa mamma till mammografi.

Vi är så olika, hon och jag.
Ända sedan jag fick beskedet om att jag har cancer har jag hela tiden velat veta exakt hur läget är,
var cancern finns och hur prognoserna ser ut.
Om det varit jag som gjort mammografin i dag så hade jag slängt mig över
röntgenbilderna för att få veta hur det ser ut.

Mamma är tvärtom.
Hon vill absolut inte få något besked i dag utan väntar tills svaret skickas till hennes läkare.
Eftersom hon har bröstcancer som nu gett metastaser så måste det sitta en primärtumör någonstans
som skickar ut dessa metastaser. Och den lär väl sitta i något av brösten.
Men hon hoppas på något sätt att det inte ska finnas något där...

Jag säger till henne att det är lika bra att hon förbereder sig för att det finns en knöl och att
hon kan komma att operera bort den och kanske även bröstet.
Men hon vill inte tänka på det, säger hon.

Ja, det är olika hur vi hanterar sådant här och det kan vara lite svårt att stötta
när vi tänker i så skilda banor...

Hur som helst, nu kommer hon i alla fall ut från sin lägenhet en sväng.
Och efteråt ska vi åka till svärmor och fika.
Det blir bra det!

Ha en underbar dag, allihopa!
Och puss på hårtopparna!
♥

Okej, nu är det fastställt en gång för alla.

Jag måste vara en förtäckt blondin!
(Förlåt Nettan, Lena, Renée och ni andra med minimalt pigment i hårsäckarna...)

Att jag kan vara vimsig och förvirrad, det vet vi.
Men nu har jag nog slagit rekord i dumhet.

Var nere i källaren och skulle sätta i gång en maskin med tvätt i dag.
Inget konstigt med det, detta gör jag faktiskt med jämna mellanrum.

Men just i dag blev jag stående med tvättmedelspaketet i handen och stirrade.
Detta paket som jag använt mig av i ett par veckor nu...

Jag stirrade för att det inte stod "tvättmedel" på paketet.

Det stod diskmedel!!!

Och detta har jag använt i ett par veckor! Jag har hällt i pulver gång på gång.
Utan att se skillnad på paketen!

Jag menar - hur jävla dum får man bli?!?

Om paketen varit förvillande lika, eller åtminstone haft samma färg eller storlek,
då hade jag kunnat se detta som en förmildrande omständighet.

Men det går ju liksom inte att ta fel, eller hur?





Hjälp - herr Cancer har ätit upp min hjärna!!!

;o)

Jaha, så var det vardag igen då.

Barnen har struttat iväg till skolan och jag får ensamtid igen.
Har nästan glömt bort hur det är att vara helt själv...

Jo, nu kommer jag ihåg.
Det är skööööönt!

=)

I dag står det ingenting på agendan mer än att gå ut med mammas voffsing.
Tror jag ska ta tag i jobbet med att rensa ut julen.
Risken finns dock att det blir ett ramaskri och stora tårar från Alex. Det brukar vara så varje år!

Annars kan man väl bara sitta i soffan och dricka hinkvis med kaffe och pilla naveln lite.
Det är ju inte så illa det heller!

Puss på lårbenshalsen! ♥

Mätt, mättare, mättast.

Ja, det är ju skönt att magen är full av annat än tumörer emellanåt!

=D

Vi har alltså varit hos ett par irakiska vänner och ätit middag.
Och det är ju lite annat än undertecknads stuvade makaroner och
Willys billiga köttbullar, om man säger så...

Det var så mycket mat på bordet att man knappt fick plats att äta!


Tony & Alex smörjer kråset




Houda hade lagat all god mat men
åt förstås knappt något själv...



Den obligatoriska familjebilden!


Det är verkligen roligt att få en inblick i den här härliga familjens liv.
Tyvärr så pratar Houda - mamman - inte så mycket svenska än, och inte mycket engelska heller,
så det är lite svårt att kommunicera.
Men man känner så väl att hjärtat finns med hela tiden - allt görs med så mycket kärlek. ♥
När vi skulle gå kallade hon mig sin syster vilket jag tar som en stor komplimang
- då är man en del av familjen.

Vi kommer från så helt olika bakgrunder och lever våra liv på så olika sätt,
men mitt i dessa skillnader så är vi ändå båda bara kvinnor och mödrar.
Det ska bli roligt och spännande när hon kan lite mer svenska så att vi
verkligen kan prata med varandra.

De skickade med massor av mat till min mamma så nu har jag varit
hemma hos henne en stund.

Är trött.
Ett par timmars aktivitet per dag är väl ungefär vad jag orkar med.
Är det inte meningen att jag ska bli piggare snart,
eller är jag för otålig???
Skulle sitta fint med några doser cortison nu. Huset behöver städas!

=)))

Puss på lillfingret på er, mina gosiga vänner! ♥

Usch, jag får en massa inflammationer i ögonen.
Eller, inte i ögonen egentligen. Det är ögonlocken under och över som bråkar.
Tror ni att det kan vara så att det nu börjar växa ut nya ögonfransar och
att detta skapar inflammationer?

I dag är det sista dagen på jullovet så i morgon är det tillbaka till vardag igen.
Ganska skönt, om ni frågar mig...
;o)

I dag ska vi på middag till en familj vi känner från Irak.
Pappan i familjen kom hit ensam för drygt två år sedan efter att ha flytt.
I somras kom även hans fru och fyra barn, efter att pappan fått uppehållstillstånd.
En helt underbar familj som gått igenom mycket svårigheter.
Nu ska de bjuda på middag och det brukar betyda
Mumsfilibabba!

Ska alltså försöka fixa till mig lite. Smink är ju nu för tiden nödvändigt om man ska
försöka se något så när anständig ut. Men å andra sidan är smink och ögoninflammationer
ingen bra kombination...
Vågar man gå utan något på huvudet?
Vi får väl se...

Puss på vristen!

Hej på er!

Det är tungt att gå ut med hund i kylan när man har slumrat till så gött
på soffan med en sprakande brasa bredvid...

;o)

Men nu är det i alla fall gjort.
Mamma har varit lite låg i dag. Inte så konstigt, hon har inte kunnat gå ut på ett par veckor nu.
Hon sitter ju som i ett fängelse, inne i lägenheten.
På tisdag ska jag skjutsa henne till mammografin,
det är så mycket hon får se av världen utanför stackarn...

Tänkte på en sak. Om jag inte hade varit färdig med behandlingarna så skulle
jag ha gjort en i fredags.
Nu har jag alltså gått över de där treveckorsperioderna som jag levt i
under den här hösten och vintern.

Det är nu allt ska bli normalt igen.
Effekterna av cellgifterna klingar av och jag ska bli piggare,
håret ska börja växa och allt sådant.
Det är ganska spännande!
Det är nu vi ska se hur jag mår - egentligen.

Tänk, att det faktiskt är över.
När jag började med behandlingarna i september kändes det
som att jag skulle få hålla på i en evighet.
Jag vet att vi då pratade om att jag inte skulle vara färdig förrän i början på året.
Det kändes så länge och jag var orolig för hur jag skulle må under tiden.

Nu är jag här - ute på andra sidan.
Jag har tagit mig igenom det.
Håret är borta, jag har gått upp massor i vikt. Jag blir snabbt trött och min kropp är sliten.
Men jag är här och jag är klar.
Och jag lever.

Det är rätt häftigt egentligen.
Eller hur?

Puss på handleden!

Fredag kväll.

Man kanske skulle ta sig en konjak?

Fick just höra att priset på kwh är 10 kronor nu!

10 kronor!

Vi använder 200 kwh per dygn!
Räkna, räkna, räkna...

Får man verkligen ha både cancer och skyhöga elräkningar på en gång?
Finns det ingen slags rättviselag mot sånt?

Jag tar en konjak...

Vad det är kallt!!!

Jag tror, banne mig, att jag fryser cancerknölarna av mig!
Gillar herr Cancer kyla? Hoppas inte det...

=)

Men jag gick en underbar promenad i dag på förmiddagen med mammas lilla voffsing.
15 grader kallt och strålande sol.
Problemet när man går ut med Cindy är att man egentligen inte får röra på sig.
Jag vill helst gå riktigt fort så att man blir varm och lite andfådd. Jag har ju kondition
som en slö 90-åring nu så raska promenader är precis vad jag behöver mycket av.

Men den där lilla fröken ska ju stanna vid varenda jäkla kissfläck!
Och där ska det nosas runt riktigt grundligt innan hon behagar gå vidare - till nästa kissfläck.
Så mycket motion blir det alltså inte.

I dag var vi inne i stan. Charlie har ett akvarium och i julklapp fick han bland annat ett
presentkort så att han kan köpa nya fiskar. Det gjorde vi i dag.

Var också inne på Apoteket och hämtade ut värktabletter till mamma.
Hon har fortfarande svårt att gå och har nu inte varit utanför dörren på flera veckor, stackarn.
Läkaren trodde att det var någon tumör i ryggen som låg och tryckte på nerverna.

Annars mår hon ganska bra nu och väntar på att få göra olika röntgenundersökningar
innan hon får komma till onkologen.
Men hon är vid ganska gott mod och vi har nu fått en liten vana att ta en fika ihop varje kväll
i samband med att jag eller Tony går ut med hunden.

I kväll blir det Let´s Dance.
Heja Gudrun Schyman!

Puss på vänstra njuren! ♥

Jag kan ha sidbena!!!

Inser ni lyckan i detta???

Ja, ni skulle kanske inte kalla det jag har på huvudet för frisyr... men för mig är detta
just nu höjden av lycka!

Tittade mig i spegeln nu i kväll när jag var hos mamma och det visade sig att hennes spegel
visar en helt annan bild än vad min hemma i badrummet gör.
Där var håret mörkare och man kunde faktiskt få det till att det är en liten matta på huvudet.
Jag tror att jag stod och speglade mig i 20 minuter!
Mamma höll på att skratta ihjäl sig åt mig och jag funderar på att flytta dit i stället!
Just speglar har annars inte varit något jag använt mig av särskilt flitigt det senaste halvåret...

;o)

Men nu verkar det faktiskt som att håret växer. Är så himla spänd på att det ska bli
några centimeter långt så att jag inte alltid känner att jag behöver ha mössa på mig.
Har aldrig varit korthårig i hela mitt liv så det ska bli så kul att experimentera.

Tänk vad lite fjun på huvudet kan göra en lycklig!
Ska försöka ta några bilder i morgon så att ni får se.
Lova bara att inte skratta! Enligt era mått mätt så är det ju inte precis en kalufs jag har,
om man säger så... men för mig är det massor!
=o)

Puss i handflatan!

Äntligen!




I dag kom det en kallelse till röntgen. Egentligen skulle det bara gå tre, fyra veckor mellan
sista cellgiftsbehandlingen och röntgen men nu blir det nästan fem.
Beror väl på alla helgdagar förstås.

Skönt i alla fall att ha fått en tid. Då kommer det säkert snart en kallelse till min
läkare på onkologen också. Jag ska ju dit någon vecka efter röntgen för att höra resultatet.
Då är vi framme i slutet av januari och tanken är ju att jag ska börja jobba lite smått i februari.

Är dock lite tveksam till om det blir så.
Jag känner själv att allt inte är som det ska i mellangärdet, där jag hade de största tumörerna.
Vet inte om det beror på att de är kvar eller om det kan vara något annat, det får ju röntgen visa.
Men har de inte krympt tillräckligt så kan det bli tal om fler behandlingar.
Just nu är det alltså bara ovisshet och väntan.
Suck...

Har varit borta på fiket i dag. Vi hade premiärdag för semlor.
Och det var tydligen inte en dag för tidigt!!!
De gick åt som smör! Vi hade gräddat semlebullar så vi trodde att det
skulle räcka resten av veckan.
Klockan 14 fanns det inte en semla kvar...

Kul! =D

Nu ska jag snart gå bort till mamma för att valla lilla voffsingen.
Sedan blir det hemåt och soffläge. Är så trött i dag.
Och som vanligt avslutas dagen med en delikat liten spruta i magfettet.
Jag vill sluta med dem. Nuuuuuu!!!
Jag vill, jag vill, jag vill!!!

Puss på magmunnen!
(Blä! =p )

Hejsan svejsan!

Jag har förstått att det har hittat en hel del nya läsare till min lilla blogg på sistone.
Vad roligt!
Ni är alla sååå välkomna. Både dem jag känner sedan innan och ni som för mig är/var helt okända.
Att få nya kontakter är så roligt och för oss som har fått den härliga gåvan Cancer
så är det alltid skönt att veta att man inte är ensam...

I dag åkte vi till Jönköping - igen - för att hämta min handväska.
Guuud, vad skönt att den var kvar. Kom på att jag inte bara hade mobilen och plånboken med 1200:- i.
Jag hade också kameran i väskan så att förlora den hade varit kul - not!!!

På något konstigt vis så körde bilen - helt av sig själv - till A6 köpcenter också.
Och på något konstigt vis så hamnade vi på restaurang i dag också.
Kan inte förstå detta. Jag som hade läääängtat efter att ställa mig vid spisen när vi kom hem!

;o)

Nu har jag varit borta hos mamma.
Först en promenad med Cindy. Precis som jag så brottas den lilla voffsingen med avföringsbesvär,
om än något olikt mitt.
Cindy är en papillon och alltså inte mer än en tvärhand hög.
Samtidigt är de snövallar som nu ligger utmed trottoarerna minst tre tvärhänder höga.

Detta ger den lilla damen stora problem att komma undan någonstans för att uträtta sina behov.
I dag försökte hon sig på en ny variant. Hon tog helt enkelt sats och försökte hoppa upp på snövallarna.
Dessa är dock inte frusna utan består av lätt, lätt pudersnö.
Resultatet blev därmed att den lilla fröken helt enkelt försvann ner i drivan.
Det blev ett sådant där avtryck som det är i tecknade serier när någon gått igenom en vägg!!!
Det såg för jäkla kul ut!
När hon kom ut hade hon en halvmeter snö över hela henne.

Eftyer det bestämde sig lilla fröken för att det nog inte var läge att vara så kräsen
när det gäller platsen för nummer två så hon tryckte helt sonika upp
den pälsklädda lilla stjärten mot drivan.
Men detta var under hennes värdighet - det syntes tydligt...

I morgon är julen slut och fiket öppnar igen.
Då är det dags för semlor!

Puss på er, alla cancerfans!

Vilken mysdag vi har haft!

Det var jättekul på Äventyrsbadet. I och för sig som vilket Äventyrsbad som helst
men det var himla härligt att kunna bada!

Men det var kallt! Tony och jag frös som hundar emellanåt.
Brukar det inte vara varmt i simhallar???

Var lite orolig att jag inte skulle kunna pressa ner mig i baddräkten.
Jag har gått upp åtta (!) kilo sedan den här skiten började.
Tack, herr Cancer! (Det känns bättre att skylla på honom...)
Måste börja ta tag i det. Snart...

Hur som helst - baddräkten funkade, den är ju töjbar!
Lade dock märke till att folk glodde rätt mycket. Man kan ju liksom inte bada med en
fet stickad mössa på huvudet så mitt kalhygge var väl rätt utmärkande.
Å andra sidan var det skönt att inte behöva ansa någonstans för att åka och bada.
Normalt brukar jag väl inte vara så noga med det vintertid men nu är man ju så slät och fin
utan att någon rakhyvel ens varit i närheten.

Inget ont som inte har något gott med sig!!!

Dessutom hände något som förgyllde hela dagen.
Alex lärde sig plötsligt att simma!
Han har gått i simskola i omgångar men det har inte riktigt velat lossna men nu
simmade han helt plötsligt iväg helt ensam.
Gissa om han - och mamma - var stolt!!!

Något som jag dock inte är lika stolt över är min hjärna...
Vet inte om jag kan skylla det också på herr Cancer men hjärnsläpp var det i alla fall.
Lyckades nämligen glömma hela min handväska på fiket utanför badet.
Och detta kom jag på när jag kom till Nässjö - ca 30 minuters bilfärd från Jönköping.
Duuuuktig flicka!

Tony ringde till badet och som tur var hade de hittat, och tagit hand om, väskan.
Så nu får det bli en ny tur till Jönköping i morgon.
Håhåjaja - det man inte har i huvudet får man ha i gaspedalen!

Puss på nagelbanden! ♥

Har lite ont i magen och kom på en sak:

MENS!!!

Det har jag inte haft sedan i september!
Inte för att jag kan säga att jag saknar den... men det är ett tydligt tecken på vad
cellgifterna gör med kroppen.

Förmodligen kommer den tillbaka precis lagom till vi ska till Filippinerna.

CancerLotta i Röda havet - haha!

Morrn, morrn på er!

Så var det Trettondagsafton.
Det blir inget pulkaåkande i dag. Vi har bestämt oss för att åka till Äventyrsbadet
i Jönköping i stället. Under hela tiden jag hade min Picc-Line längtade jag efter att bada.
Jag kunde ju inte göra det så länge jag hade slangen i armen.
Men nu ska det plaskas!

Det är konstigt det här med sömnen.
Många frågar mig om jag har svårt att sova, om jag ligger och vrider mig och funderar på nätterna.
Men inte en enda gång sedan jag fick cancerbeskedet har jag haft svårt att somna.
Tvärtom - jag sover som en stock! Och inte har jag haft några otäcka drömmar heller.

Det är förstås jätteskönt. Det finns ju inget värre (jo, något kanske...) än att ligga sömnlös
och grubbla på nätterna. Alla problem blir så mycket större på natten.

Fortfarande ingen kallelse till skiktröntgen. Det är det jag går och väntar på nu.

Puss på hörselgången! ♥

Ärade bloggläsare!

I dag har lite av den gamla glada Liselotte kommit tillbaka. Det känns inte fullt lika
tungt i dag som det gjorde i går. Jag behövde förmodligen bryta ihop för att kunna
gå vidare och kommer förmodligen att göra det många gånger framöver också.

Men i dag är i alla fall huvudet uppåt och fötterna ner och man får ju vara glad för det lilla!

;o)

I dag har jag varit och handlat, både åt mig och mamma. Mest mat men hittade också
lite vinterkläder åt barnen på rean.
Och de pengarna jag tjänade där gick jag genast och köpte vin för!

I morgon blir det nog lite pulkaåkning.
I dag har det varit lite mildare - inte bara i sinnet - utan också utomhus.
Bara -4 grader mot de senaste dagarnas 12, 13 minusgrader.
Så i morgon blir det lite familjemys i backen.
Vi behöver hitta på något kul tillsammans, känner jag.
Det har varit alldeles för mycket tråkigheter på sista tiden...

Och på Trettondagen ska vi se om vi inte kan baxa lilla mamma uppför trapporna till
vårt hus så att hon kan komma hit och äta middag med oss.
Hon måste komma ut från sin lägenhet snart innan hon blir helt tokig.
Ett glas rött skulle säkert göra henne gott också,
om inte annat för att glömma herr Cancer för en stund.

Ha en härlig måndagkväll
och
Puss på hörntanden!

Är bara tvungen att visa er Alex belöning till mig.

Varje kväll när jag har tagit min spruta så får jag välja ett fint klistermärke och
sätta upp på en av hans teckningar.

Det här är jätteviktigt! Och om det verkar som om det gör ont när jag tar sprutan
får jag välja två, eller ett extra stort, märke...

Det här är hans underbara sätt att hjälpa mig. Det är en av anledningarna att jag tycker
det är så viktigt att barnen verkligen får vara med genom hela cancerresan.
Hur ska de annars ha möjlighet att hjälpa till och ge sitt stöd?

Alex riktigt frossar i att få se sprutan åka in i skinnet medan
Charlie väljer att befinna sig i ett helt annat rum.
Jag tror faktiskt att han skulle svimma annars...
;o)




Alex belöningsteckning

Har varit en stund hos mamma.

Det blir så konstigt - normalt är det ju mamma jag går till när saker och ting är jobbiga.
Vi sitter vid hennes köksbord och dricker kaffe och pratar.

Nu innefattar det jobbiga henne själv och jag vill inte tynga henne allt för mycket
med hur jag själv mår inför allt detta.
Men å andra sidan känner hon mig så väl så hon ser när jag inte mår bra.
Så jag fick i alla fall häva ur mig en del så nu känns det lite, lite bättre.
Läste också en artikel om en kvinna som hamnat i samma situation som mamma -
bröstcancer som sedan gett metastaser i skelettet och levern.

Inte heller hon kunde botas men hon lever än så länge ett gott liv med sin cancer.
Sådant känns ganska bra att läsa.

Tidigare i dag satt jag och Tony på sängen i vårt sovrum.
Jag grät och var ledsen.
Då kom Alex in och undrade vad det var. Jag sa som det var - att jag var ledsen för mormors skull.
Då sprang han och hämtade en burk från när jag var liten. I den har jag sparat en gammal,
sliten näsduk. Det var min "nusse" som jag snuttade på när jag var liten.
Jag har sparat den som minne.

Nu kom Alex och gav den till mig, klappade mig på kinden och sa:
Här mamma. Den här kan trösta dig!

Vad gjorde jag utan mina barn?

Puss på pannan på er!

I dag har den riktigt stora smällen kommit.

Jag gråter och gråter...

Det känns som att all den kraft jag mobiliserat under hela hösten för att få mig själv frisk -
den är nu som bortblåst, slut.
Den räcker inte till att bekämpa cancer för två och just nu känns det som att jag inte vet vilken
jag ska koncentrera mig på - mammas eller min.

Det jobbigaste är att mamma har bara mig - att det är jag som får bära bördan.
Visst kan hon prata med väninnor eller andra men det är jag som står henne närmast
och därmed jag som får ta allt det innersta.
Hon är inte heller typen som öppnar sig för vem som helst. Hon håller fasaden uppe.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka...
Att bekämpa min egen cancer har varit nog. Men det har gått rätt bra eftersom jag har
haft möjligheten att vara självisk, att helt och fullt kunnat koncentrera mig på att bli frisk.
Jag har inte haft några stora måsten, utan ha kunnat se till att njuta när jag har behövt det,
att strunta i vardagliga saker när jag har känt för det.

Nu är läget ett helt annat.
När det var dags att börja se framåt och lämna herr Cancer bakom oss så måste vi börja om igen.

Till saken hör också att mamma är mycket mer pessimistisk till sin läggning än vad jag är
och detta är oerhört frustrerande och nedbrytande.
Hon återkommer hela tiden till att hon inte tror att behandlingar gör någon nytta,
att de bara är ett förlängt lidande.

Hur ska jag hantera detta?
Hur ska jag hitta något positivt nu?

Jag som oftast kan vända de negativa tankarna till att bli positiva är nu helt vilsen.
Känner mig mentalt urlakad och klumpen i magen vill inte försvinna.

Jag kommer säkert att klara det här också.
Men just nu känns allt oöverstigligt...

Hej på er!

Det är en ganska låg CancerLotta just nu.
Har varit ute och gått med mammas hund nu på förmiddagen.
Hon själv har fortfarande såna problem med ljumsken att hon inte kan gå ut.
Hon får gå med rullator hemma så vi andra får turas om att gå ut med Cindy.

Känner mig ledsen.
På ett sätt är sorgen större över mammas cancer än över min egen.
Nu står jag bredvid och kan inget göra mer än att försöka vara ett stöd.
Dessutom är mamma rätt pessimistisk. Vi vet ju ännu inte hur spridd cancern är
men hon säger att hon känner på sig att det är kört...

Och eftersom hon inte kan gå ordentligt blir hon väldigt isolerad och ensam.
Då vet man ju hur lätt de negativa tankarna kommer. 
Och då hänger det på mig att försöka gå hem till henne så ofta jag kan
för att skingra hennes tankar en stund, men jag har ju också mitt eget att ta hand om också...
Just nu håller jag i alla fall på att baka bullar så ska hela familjen gå
hem till henne och fika senare i dag.

Det är tungt nu - minst sagt...

Fysiskt mår jag dock väldigt bra. Äter inte så många tabletter längre och det är väldigt skönt.
Förhoppningsvis är det slut nu med cortison, illamåendetabletter och allt vad man
har stoppat i sig det senaste halvåret. 
Nästa vecka hoppas jag att det kommer en kallelse till min skiktröntgen.
Det är så förbannat jobbigt att bara gå och vänta!!!

Gud, vad trist jag är just nu känner jag.
Inget är bra.
Inget är roligt.
Allt är bara cancer...

Helvetes förbannades jävla skit!

God fortsättning på er!

Vill börja med att tacka för alla fina, stöttande kommentarer från er.
Det känns varmt i hjärtat att veta att så många kända och
okända finns med och tänker på oss.

♥ ♥ ♥

I går kväll var vi hos mina svärföräldrar.
När vi fick beskedet om mammas cancer ville jag först avstyra kvällen
men mamma ville absolut att vi skulle gå.
Vi försökte få henne att följa med men hon ville vara hemma - ensam.

Så vi åkte dit och hade en underbar kväll.
Man kan kanske tycka att det inte borde gå att ha roligt i den situation vi nu hamnat i
med så mycket chock, sjukdom och elände.
Men det gick jättebra!
=D

Visst pratade vi om cancer. Visst finns sorgen där i bakgrunden.
Men framför allt blev det en härlig kväll med mycket god mat, dricka och många glada skratt!

Tack goa svärmor och svärfar för en jättehärlig kväll!
Det behövde vi!

Nu är det tillbaka till vardagen igen och vetskapen om att även
2010 kommer att bli ett jobbigt år.

Det värsta just nu är ovissheten - både när det gäller mig och mamma.
Inom ett par veckor kommer jag göra en skiktröntgen för att se hur mina tumörer har krympt.
Och jag är väl lite skeptiskt när det gäller detta.
Jag känner nämligen fortfarande att det hugger till och gör ont i mellangärdet,
när jag nyser till exempel. Och om vissa tumörer fortfarande är stora
så kan det bli tal om fler cellgiftsbehandlingar.
Eller, rättare sagt, om så är fallet så vill jag att de gör fler behandlingar.

När det gäller mamma så vet vi ju ännu inte hur spridd cancern är.
Läkaren pratade om att tumörerna i skelettet var metastaser.
Det betyder ju att det måste finnas en modertumör någonstans.
Och risken finns att det finns metastaser även i andra organ.

Jag tror inte att jag har tagit in allt detta ännu.
Det är för mycket, för jobbigt.

Jag känner mig otroligt splittrad av att ena stunden oroa mig över min kommande
skiktröntgen och vad den ska visa.
I nästa stund är det mammas ovissa framtid som sysselsätter tankarna.
Mitt i allt detta finns ett dåligt samvete över att jag är egoistisk som tänker på min
egen sjukdom när hon nu behöver mitt fulla stöd.

Så det är ett enda virrvarr och nu, mer än någonsin, är det en dag i taget som gäller.

Jag hoppas i alla fall att ni hade en riktigt rolig nyårsafton!

Puss från er CancerLotta! ♥