cancerlotta

Vad goa ni är!!!

I går slog ni rekord i antalet kommentarer här på bloggen och fler än någonsin var inne och läste.
Kolla min statistik här nedanför. Stapeln pekar ju rakt upp som en kattpitt i mars! Haha!



Det värmer verkligen i hjärtat att se att så många bryr sig om mig.
Tack, gulliga ni!

I dag är det megaförkylningen Allan som gäller.
Jag var egentligen sjuk i går också men då var det väl en hel bunt med såna däringa endorfiner
som rusade runt och dansade i min hulda kropp. Det var nog inget som bet på mig då!
Och champagnen var god, kan jag meddela...

;o)

Så här ser framtiden ut för mig nu, om någon undrar:

Jag är helt sjukskriven två veckor till, sedan börjar jag jobba 25 %.
Det innebär att jag arbetar torsdagar och fredagar, fem timmar varje gång.
Mindre antal timmar vill jag inte jobba. Då hinner jag inte med någonting meningsfullt.
Nu hinner jag åtminstone skriva någon elak artikel varje gång...

Så jobbar jag i tre veckor tills vi åker till Filippinerna den sjätte mars och när vi kommer tillbaka
blir det min vanliga halvtid.
Så ser planen ut men läkaren förberedde mig på att det kan komma ett bakslag när jag börjar arbeta,
att jag helt enkelt inte orkar. Då skulle jag ringa till sjukhuset så sjukskriver de mig igen.
Men jag VILL komma igång och jobba nu så vi hoppas att det går bra, tralla la.

Var tredje månad blir det återbesök på onkologen.
Första gången görs en magnetröntgen för att se om de tumörer som är kvar har krympt ännu mer.
Eventuellt kommer jag också att få en slags underhållsbehandling med antikroppar.
Det är sådana jag fått tillsammans med cellgifterna tidigare.
I så fall får jag dessa vid varje återbesök i två års tid.

Egentligen ges såna bara när man fått ett återfall men enligt tant doktorn faller jag
lite utanför ramarna och är inte riktigt som andra patienter med follikulärt lymfom. (Förvånad, någon?)

Jag hade nämligen så väldigt mycket cancer när jag kom in.
Vanligtvis söker folk hjälp långt innan det gått så långt. Hon trodde att jag var en mycket tålig kvinna
som gått omkring och mått dåligt men så är det ju inte.
Det var ju först i maj jag började få problem.
Att det sedan tog dem ända till slutet av augusti för att se att
hela jag var full med cancer, det är en annan fråga...

Hur som helst så skulle hon prata med en specialist i Uppsala för att få
hans uppfattning om en eventuell underhållsbehandling men det verkar bli så.
Jag sa i alla fall att jag väldigt gärna vill ha det.
Då känns det som att jag i alla fall kan hålla herr Cancer ifrån mig i två år...

Fick också veta att det är helt normalt att vara så trött, att det är helt normalt att vara
stel i lederna som en 80-åring och helt normalt att frysa som en liten gris (fryser grisar mycket?).
Det är tydligen nervtrådarna ute i fingrar, tår, näsa och kinder som är skadade av cellgifterna.
Så jag hade nog frusit även om det varit sommar.

Hör ni?
Jag är alltså HELT NORMAL!!!
(Vad sjutton skrattar ni åt?!?)

Nu ska jag gosa in mig i soffan och ta hand om min förkylning. Sedan ska jag läsa igenom alla
era härliga kommentarer från i går och idag. Då blir jag nog frisk!
=)

Puss i ögonvrån! ♥