cancerlotta

God söndag på er allihopa!

Har just avslutat en sittning på hemlighuset.
Vad var det i tacosen vi åt i går???
För det kan väl aldrig bero på den stora super-mega-bauta-groggen jag tog när vi kom hem???

;o)

Som sagt, vi var på bowling och jag lovade er ju att ta lite segerbilder.
Hmmm.... vi kan väl säga så här - det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl!!!
Det där med att vinna är ju egentligen inte så viktigt, eller hur?!?

Med andra ord - Tony vann...

Men det berodde naturligtvis inte alls på att han var bättre än jag.
Nej, det finns en mycket enkel förklaring till att jag i går inte lyckades visa min verkliga storhet.
Efter bara några minuter bröt jag nämligen en nagel!!!
Ja, ni förstår!!!
Vem sjutton kan fokusera rätt när man är stympad, lemlästad???

Så jag anser inte att hans högre poäng egentligen kan räknas som en vinst,
han hade bara tur att jag var skadad.


Ett sant proffs in action

                                       
                    Aj, aj - akta rännan Alex!        Charlie håller poängställningarna!  



Sen dags för tacos. Tony ser ju helt galen ut - haha!




Just det - det är en sak jag glömt berätta för er...
;o)


Ha en jätte, jätte, jättehärlig söndag på er!

Puss på hårsäckarna!
♥

  

Toodiloo!

Vad bra det är att ha en blogg.
Om jag, som i dag, kände att nu bara måste jag ta itu med lite tvätt så kan jag alltid
skylla på bloggen efter en stund.
För det går ju helt enkelt inte för sig att låta er vänta, eller hur???

;o)

Att sedan tvätten finns kvar efteråt är ju ett senare problem.
Varför göra i dag det du kan skjuta upp till morgondagen?
Lite skitiga kalsingar har väl ingen dött av? Och skulle det vara så att man prompt vill ha
rena men dessa är slut så är det bara bra för härligheten att hänga i det fria ibland.
Då slipper man otäcka svampinfektioner.
Hihi!

Nä, skämt åsido.
Har försökt vara lite nyttig nu på förmiddagen.
Solen skiner rakt in i vardagsrummet och då ser man hur dammigt det är!
Då börjar det genst krypa i CancerLotta (Jo Måns, jag kommer att fortsätta kalla mig
för CancerLotta - tycker det låter lite käckt! =D )
så nu har jag sprungit runt och dammat och fejat.

I kväll ska familjen på Tacobowling.
Det ska bli mysigt.
Man bowlar lite och sedan blir det tacobuffé. Ett mysigt familjenöje.
Det enda som är tråkigt med detta evenemang är att resten av familjen blir så fruktansvärt sura
när jag spöar skiten ur dem!
Haha - vi får väl se hur det blir med det...

Ha en mysig lördag everyhopa så återkommer jag med segerbilder!!!

Puss på underhudsfettet! ♥

Så var det fredagkväll igen!
Var det inte det nyss?

=)

Mamma och jag har varit och handlat på eftermiddagen.
Det var första gången hon var ute sedan hon var på mammografi förra måndagen...
Själv skulle jag bli galen av att sitta inne hela tiden och tycka att det var helt underbart att
få lite frisk luft men hon klagade mest över att det var så kallt ute!

Vad roligt att så många av er har kommenterat!
Speciellt kul att se sådana som jag inte har en aning om att ni läser min blogg,
och människor som jag aldrig ens har träffat.
Kan mitt skrivande ge tröst, kraft eller bara ett gott skratt så är jag jättenöjd.

15 av er har kommenterat hittills.
Nu är det bara ni andra drygt 60 kvar...

;o)

Är för övrigt inte säker längre på att det verkligen är herr Cancer som bosatt sig i min kropp.
Jag tror att det är John Blund!

Jag har aldrig i mitt liv varit så himla trött som jag är nu.
Tycker att det borde bli bättre snart.
De två senaste dagarna har jag också haft huvudvärk. Det brukar jag inte ha och jag har väntat på
att det ska bli bättre. Vill inte ta fler tabletter än jag redan proppat i min kropp men
i går kväll gick det bara inte.
Även i dag försökte jag vänta ut den men herr Ipren fick till slut komma och hjälpa mig.

Ja, tänk vad många män jag har omkring mig i mitt liv!
- herr Cancer, John Blund och Iprenmannen.
Nu blir ni allt avundsjuka va???

I kväll blir det Let´s Dance.
Vem vet - det kanske t.o.m börjar rycka lite i  gumpen på gamla CancerLotta!
Om juryn ger Agneta Sjödin lika dåliga poäng igen ska jag dränka ilskan med en konjak.
Om de har skärpt till sig ska jag fira med en - konjak!

Puss på trumhinnan! ♥

I dag vill jag säga grattis till min bloggkompis Ankan som i går fick veta att läkaren lyckades
få bort cancern vid hennes senaste bröstoperation!

Det är så skönt att få höra goda nyheter.
Det ger hopp även när det gäller mig själv!

Har varit på fiket i dag. Det är semlor som gäller för hela slanten nu.
Själv har jag varit duktig och bara ätit en enda!

Försöker tänka på vad jag stoppar i mig.
Är så fruktansvärt trött på att inte kunna knäppa en enda byxa längre!
Man kanske skulle ta och söka till Robinson. Det var tydligen någon av de medverkande som gått ner 16 kilo!
Det verkar vara en alldeles ypperlig bantningsmetod. Och dessutom får man en solbränna på köpet!

:)))

Men om jag vore med så¨skulle jag säkert bli utröstad första veckan och hamna på någon lyxresort
och få god mat och dricka goda drinkar, så det skulle väl sluta med att jag la på mig ännu mer förstås!

Funderade lite grand på den här bloggen.
Jag vet ju, som sagt, inte vilka som läser om ni inte ger kommentarer.
En del av er vill kanske inte att jag ska veta att ni är inne, men annars är jag så nyfiken.
I går var det till exempel 77 personer inne och läste, många kan jag gissa vilka det är, men långt ifrån alla!
Vilka är ni?

Är det för mycket att be er om att ge någon liten hälsning?
Det behöver inte vara så märkvärdigt. Ni kan skriva "hej" , eller "jag är här" eller "falukorv".
Vore bara kul att se vilka ni är!
Snälla?
Då skulle en cancerflicka bli så glad, så glad...

För övrigt vill jag bara säga:

Puss på hypofysen!
♥

Jaha, det var röntgen det!

Nu är det bara att vänta på en kallelse från onkologen för att höra resultatet.
Det är under det samtalet jag får veta hur mitt framtida liv kommer att se ut.

Tony var med mig till röntgen.
Man får alltså en sådan här kanna:

           

Utav den ska man ta en mugg att dricka var tjugonde minut. Det är ju ganska trist
därför frågade jag en sköterska om jag var tvungen att sitta kvar
eller om vi kunde ta med kannan och gå runt?

"Nja, vi vill ju helst att man sitter kvar på avdelningen", blev svaret.

Varför då? undrade jag.

"Eh, eh... det vet jag inte. Jag vet bara att det ska vara så!"

Den typen av svar är det värsta jag vet, när man inte kan få en förklaring.
Så givetvis gick vi runt lite...
;o)

De två timmarna gick ändå ganska fort och sedan var det dags för röntgen.
Då blir man så hääär fin med balklänning och allt!



När det väl är dags att lägga sig på röntgenbritsen ska en kontrastvätska sprutas in i blodomloppet.
För att göra det måste de sätta i en nål, eller rättare en slang.

Som vanligt gick det inte att göra det på första försöket...
Sköterskan försökte först där min Picc-Line har suttit men det kärlet gick tydligen sönder så då
fick hon i stället sätta den i handleden.
Aj, aj, vad ont det gör där!!!
Men jag har fått en ny bloggläsare! Tony tog ju bilder och jag berättade för sköterskan om min blogg.
Hon blev jätteintresserad och skrev upp adressen för att hon ville gå in och läsa.
Du är så välkommen, kära sköterska!!!

               

Sedan var det bara att köra i gång röntgen och det var klart på några minuter.
Jag är lite nojig för sådana där tunnelsaker - får lätt klaustrofobi - så jag brukar blunda hela tiden.

Mamma är likadan men hon är tvungen att lägga något över ögonen.
Hon är så jäkla nyfiken så det räcker inte för henne att blunda.
Då kan hon inte låta bli att titta trots att hon är livrädd!
Haha!

Så nu ligger mitt inre fotograferat i någon dator någonstans.
Och jag hoppas att det inte tar för lång tid innan jag får en tid hos min läkare.
Denna väntan kan ju göra en galen!

Efteråt åkte vi i alla fall och åt lunch på Sandsjö värdshus.
Lika gott som vanligt!




Puss på tredje ryggkotan på er!
♥

Sicken gomiddag det blev!

Men om någon av er skulle fundera på att testa den här burken ska ni veta att tillverkaren ljuger!!!
;o)
Det står mild på burken men om den är mild så vill jag inte prova deras starka...

För mig och Tony var den perfekt eftersom vi gillar när det är lite sting men Charlie fick
näsdropp, stackarn!
Han tyckte dock om det och t.o.m Alex petade faktiskt i sig en del!
Kryss i taket och hallelulja!
Undrens tid är inte förbi, det kanske finns en tid bortom makaroner och köttbullar!
=))))

Jaha, i morgon är det alltså dags för datortomografi.
Ska vara där vid halv nio. Tony följer med mig och det är jag glad för eftersom det är så
hiskeligt trist att bara sitta och vänta i två timmar.
(Undrar om det blir roligare om man smyger i lite konjak i den där kontrastvätskan?
Eller så kan man hälla i en påse turkisk peppar och låtsas att man tar en shot var tjugonde minut!)

I dag har jag inte tagit någon tupplur.
Är därför ofaaantligt trött.
Nu ska jag se på Mästarnas mästare och sedan blir det nog halvslummer i soffan.

Pussiluss på er!

I kväll blir det thailändskt i den Dahlbergska familjen!

Köpte en burk i går som man använder som bas om man gör en thailändsk gryta.


Har först stekt lite kyckling och blandar sedan burken med morötter, paprika,
hela champinjoner och vattenkastanjer.
Till detta jasminris, förstås.

Nu står det och puttrar och jag har inte provsmakat än men det luktar jättegott!
Alltid kul att prova något annat.



Förmodligen blir det som vanligt.
Tony säger:
"Vad gott, älskling! Det gjorde du bra!"

Charlie fyller i (med munnen FULL av mat):
"Jaa, det var jättegott!"
(Och så tar han lite till...)

Sedan tittar alla på Alex.
Eftersom han är en mycket väluppfostrad liten pojke skulle han aldrig säga att det var äckligt.
Utan kommentaren blir ungefär:
"Det var inte sååå gott. Bara ganska..."
Sedan sitter han i en halvtimme och bara petar...

Ungefär så brukar middagarna se ut hos oss om det inte serveras spaghetti och köttfärssås,
makaroner och köttbullar eller fiskpinnar.

Charlie älskar mat och provar gärna nya rätter.
Alex tycker att mat är ett nödvändigt ont och skulle gärna leva på kakor och godis.

Men nu blir det alltså thailändskt.

Puss på smaklökarna!

Apropå gårdagens inlägg "Leva med sorg" så lät jag nog mer nedstämd än vad som var meningen.

Det ÄR en sorg att veta att man aldrig kommer att bli frisk.
Men det betyder inte att detta är någonting som överskuggar allt annat i mitt liv!
Absolut inte!

Ni som känner mig vet att jag är en positiv skit som älskar livet!
Och detta har inte ändrats för att herr Cancer har tvingat sig in i min tillvaro.
Jag smider fortfarande planer för framtiden även om jag hädanefter
kanske inte ser så långt som till pensionsåldern...

Men det positiva i mitt liv är fortfarande så enormt mycket mer än det negativa!
Många som drabbas av sjukdom eller annan sorg säger att de plötsligt ser
mycket tydligare vad som är viktigt i livet.

Detta är sant.
Men samtidigt tycker jag nog att jag var ganska bra på det även innan cancern.
Visst kan jag oftare sätta mig ner i dag och titta på mina barn och bara njuta av att de har det bra.
Visst kan jag ha mer överseende med bagateller som egentligen inte betyder något.

Men i det stora hela är jag i dag samma person som jag var innan.
Jag kanske tar saker mer med en klackspark nu och är mer mån om att strunta i saker
som inte får mig att må bra. Men jag tror inte att min omgivning märker någon direkt skillnad.
Om det är bra eller dåligt får ni bedöma själva...
;o)

De mörka tankarna kommer ibland.
Inte så ofta i dag men de kommer och då skriver jag om dem här. Därefter känns det oftast okej igen.

Tack för att ni finns, mina egna terapeuter!!!

Nu ska jag dansa vals med dammsugaren
och mazurka med dammvippan!

Puss i fotvalvet!

Vilken tur det är att man inte vet någonting om framtiden...

2009 har varit mitt livs värsta år men om detta visste jag absolut ingenting för bara ett halvår sedan.
Visserligen mådde jag då väldigt dåligt men vi hade fortfarande inte fått veta att det var
herr Cancer som var boven.

Hur mycket skulle jag inte ge för att kunna gå tillbaka till i somras?
Till en tid när jag trodde att jag snabbt skulle bli bra, att allt mitt onda hade en orsak
som skulle vara enkel att komma tillrätta med?

På onsdag är det fem månader sedan jag fick beskedet.
Fem månader???
Det känns mer som fem år.

Det känns som att jag har åldrats mycket under den här tiden - både fysiskt och psykiskt.
Trots att jag fortfarande är en positiv, oftast glad, person så bär jag i dag på en slags sorg jag inte hade innan.
Sorgen över att detta är kroniskt.

Jag vill inte känna så.
Jag vill vara obekymrad och tro att Tony och jag ska bli gamla ihop på hemmet,
att vi ska bli pensionärer ihop, köpa oss en husbil och resa söderut med den på vintern.
Det var ju så vi hade bestämt!!!

Visst kan det fortfarande bli så.
Jag kan ha tur och vara en av dem som inte får tillbaka cancern än på många år.
Och då kanske de har hittat ett botemedel.
Jag vet att det kan vara så och det måste jag tro på.

Men det sorglösa är borta.
Det har herr Cancer stulit från mig...

En ganska händelselös dag...

Gick ut med voffsingen på morgonen, efter att barnen gått till skolan.
På eftermiddagen blev det en tupplur på soffan och efter middagen har jag varit och handlat lite.
Jag har fortfarande svårt att klara en hel dag utan att vila en stund.
Och eftersom jag inte har något problem att somna på kvällen så behöver jag det väl.

På onsdag är det dags för röntgen.
Det är en ganska tråkig procedur, kan jag berätta för er som inte har gjort det.
När man kommer får man en tillbringare med kontrastvätska (som inte smakar något).
Av denna ska man dricka ett glas var tjugonde minut under två timmar.

Först därefter är det dags för själva röntgen.
Då får man ännu mer kontrastvätska men den här gången sprutas den in i blodomloppet.
Det är helt okej förutom att det känns som att man kissar på sig när vätskan går runt!

;p

Röntgen går sedan väldigt snabbt.
Man ligger på en brits, som i en tunnel, med huvudet och fötterna utanför.
Medan man håller andan går sedan tunnelväggarna längs med kroppen och
det är gjort på ett par minuter.

Svaret skickas sedan till min läkare på onkologen och så kommer jag att
kallas till ett samtal med henne.
Och det är detta samtal jag är spänd och nervös inför...

De senaste dagarna har det känts väldigt mycket i mellangärdet.
Det gör inte ont men det känns som att något trycker där inne,
speciellt om jag har böjt mig framåt eller suttit ihopsjunken en tid.

Allt är nu bara en enda väntan, känns det som och jag känner mig otålig och irriterad.
Är jag bra eller inte?
Kan inte riktigt gå vidare förrän jag har fått veta.

Ska jag börja jobba snart eller blir det fler behandlingar?

Vem vet, inte du
vem vet, inte jag...

Puss i hörselgången!
♥

Hej på er!

Kom just hem från mamma.
Precis när jag skulle gå därifrån bad hon mig att titta i brevlådan om det fanns någon post.
Hon hade inte hämtat in den i fredags.

Och där låg ett brev från sjukhuset.
Svaret på mammografiundersökningen.

Mamma fick lite panik och ville inte öppna. Det var sagt att svaret skulle skickas till
hennes läkare och inte till henne men nu kom det i alla fall och hon ville inte se.
Men det ville jag så jag läste det.

"Undersökningen av dina bröst visade inga tecken på cancer"

Hon har alltså ingen tumör i brösten.
Detta är givetvis jätteskönt och mamma var enormt lättad!

Men var i sjutton kommer metastaserna i skelettet ifrån???

Hon opererade ju bort en tumör i bröstet för 2,5 år sedan.
Kan denna ha skickat ut metastaserna redan då och att dessa sedan har hunnit växa till sig under åren?
Betyder det att det inte finns någon primärtumör eller kan den sitta någon annanstans?

Men då är det väl inte bröstcancer???

Jag är ju ingen expert på detta så det vore skönt att få svar på dessa frågor.

Men så länge får vi glädjas åt att det verkar som om mamma får ha tuttarna kvar!
Förhoppningsvis sitter cancern "bara" i skelettet.

Skönt att äntligen få lite goda nyheter!

=)))

Vad skönt det är med lata helger!

I och för sig är det väl helg för mig varenda dag, på ett sätt.
Och det kan man väl säga eftersom jag är sjukskriven men det är ändå skillnad på
de riktiga helgerna när familjen är hemma, man inte behöver passa några tider
eller skicka iväg barn till skolan och så.

Nu har jag precis tagit mig en skön timslång tupplur på soffan.
Åh, det var så gött så.

Funderar lite på den här bloggen.
Jag startade ju den i samband med att jag började mina cellgiftsbehandlingar.
Efter det har det bara rullat på.

Det har dels varit en jättebra terapi för mig.
När jag har varit deppig har det alltid känts lite bättre när jag fått skriva av mig till er.
Och ni har ju verkligen varit med mig på hela den här resan.
Ni har stöttat, skrattat och peppat hela vägen.

Frågan är hur länge jag ska hålla på.
På onsdag gör jag min slutröntgen och någon gång därefter ska jag träffa min läkare.
Om då allt ser ut som det ska så är jag klar, färdigbehandlad.
Då är det dags att gå tillbaka till ett "normalt" liv igen.
Och då är det inte så mycket mer cancer att skriva om på den här bloggen.
Då är det dags att lägga av.

Jag tycker ju att det är så roligt att skriva och ha den här kontakten med er alla
men utan cancern så är nog mitt liv inte så intressant för er, det inser jag själv...
;o)

Vi kör väl fram till att jag börjar jobba.
Då är det nog dags att lägga ned.

Nu ska jag se på Stjärnorna på slottet.
Ett osedvanligt trevligt program, det där!

Puss på hjärnbalken!

Du "anonym" som skrev att du gör ett skolarbete om lymfom
och ville ställa lite mer ingående frågor.

Du kan maila mig på

[email protected]

så svarar jag mer än gärna!

Kram!

Åh, min längtan är så stor, så stor...

Dag efter dag står hon där och blickar ner på mig.
Hon ler - och jag känner att det där varma leendet är för mig, bara för mig.

Det är som att hon vill säga:
- Snart, min vän. Snart ska vi mötas och förenas, bara du och jag!

Men är jag mogen?
Är jag redo?

Åh, denna längtan!
Den förtär mig, sliter i mitt inre och lämnar ingen ro.
Jag vet ju att det är för tidigt, att den rätta tiden inte är nu, inte idag.
Att mitt värkande hjärta måste ge sig till tåls.

Men en dag, min kära, en dag ska det bli du och jag.
Då ska jag plocka ned dig och öppna dig likt en blomma viker ut sina kronblad.
Då är det bara du och jag - och tillsammans ska vi skapa den vackraste harmoni,
den ljuvaste av färger.

Inte nu.
Inte idag, min kära.
Men snart...

↓

↓

↓

↓

↓

↓




Wellas hårfärg "Dark mocka" - om flickan själv får välja...

Hujedamig i min lilla låda vad jag är trött...

Z Z Z Z Z Z Z...

Somnade så gött på soffan i kväll. Jag har ju egentligen inte gjort någonting i dag.
Har plockat bort julsaker och bytt gardiner.
 Men oj, oj, oj vad jag är slut!
Det tar på krafterna att ha cancer, ska ni veta!
Det ska ni inte prova om ni vill vara pigga!
;o)

Har ni haft ögonfransstubb någon gång?
Jag tror att jag har det...
Det ser ut som att det kommer ett par små, korta nya fransar på ena ögat.
Det är på samma ställe där det kändes ömt och inflammerat för ett par dagar sedan.
Förmodligen var det fransarna som var på väg ut!

Så det händer grejer med den här gamla kroppen nu och det känns rätt spännande.
Vem vet, jag kanske till och med blir en normal människa så småningom???
(Jaja, det var väl att begära för mycket, kanske... =D)

Nä, nu ska den här trötta kvinnan krypa upp i soffan och bara slappa.
Barnen har gått och lagt sig så det är luuuugnt och sköööönt!

Kram på er och puss på tinningen!
♥

Morrn, morrn!

Egentligen är det konstigt att de inte har hittat ett botemedel mot cancer än, eller hur?
Jag menar, det är en sjukdom som har härjat väldigt länge, den tar fortfarande liv och
den drabbar otroligt många. Alla känner ju åtminstone ett par stycken som fått cancer.

Jämför det med exempelvis aids. Visserligen kan den inte botas men man har lyckats få fram
bromsmediciner så att det nu går att leva ett herlt liv med sjukdomen.
Men hur många känner du som har aids?

Jag vet att den sjukdomen dödar stort i utvecklingsländerna men forskning bedrivs väl främst
i de rika länderna och där borde ju cancer vara större.

Är det bara pengar som saknas?
Eller är det så att cancer egentligen är ett sådant brett spektrum av sjukdomar att det inte går
att hitta ett botemedel som biter på alla former av cancer?

Jag menar, lymfkörtelcancer är ju något helt annat än exempelvis bröstcancer.
Jag har inga tumörer som kommer från ingenstans och växer till sig.
Mina tumörer är ju egentligen förstorade lymfkörtlar. Så hittar man en bot för den ena formen
så kanske den inte alls fungerar på en annan form?  

Jag vet inte.
Tycker bara att det är lite märkligt att forskningen inte har lyckats få bukt med en
sjukdom som funnits så länge och som är så pass vanlig.
Och rent krasst måste den ju kosta samhället otroliga summor varje år.
Vi är många som fått tillbaka våra skattepengar!

Men vem vet - har man tur kanske man får leva tillräckligt länge
för att uppleva ett botemedel?

Puss på hälen! ♥

En vecka kvar till röntgen.

Vad ska den visa?

Usch, jag är lite nojig över vilket besked jag ska få av läkaren.
Och anledningen att jag är nojig är att jag ibland känner hur det liksom hugger till
i mellangärdet eller bak vid mjälten.

Tänk om jag får ett dåligt besked?
Eller om de vill ge mig fler behandlingar?
Då är det bye bye till Filippinerna i början av mars. Det kommer jag inte att orka...

Vet förresten inte hur det ska bli med Filippinerna i alla fall.
Nu när mamma är sjuk så kan hon ju inte jobba på caféet. Vi har svårt att få ihop det med folk nu med,
hur ska det då gå när vi både Tony och jag är borta i drygt två veckor?
Vet inte riktigt hur vi ska lösa det...

Att inte få åka vore ett sådant slag i ansiktet.
Detta har jag sett fram emot under hela min behandling. Det skulle bli hela familjens belöning
efter det vi alla gått igenom. Jag, Tony och inte minst barnen.

Men nu ska vi inte hänga underläpp!
Jag kanske är frisk som en nötkärna och fiket har kanske hunnit gå i konkurs!
Då ordnar sig ju allt, eller hur?
;o)

Funderar ju på att ha en fest också. Kommer ni ihåg det?
Vet bara inte riktigt när.
Vill nog ha läkarbesöket avklarat innan jag bestämmer något, så att jag vet om festen blir
för att fira eller för att dränka sorgerna...
Men ni kommer väl?

=)

Puss i ögonvrån!
♥

Jaha, så var snart denna dag till ända.

Jag skjutsade alltså mamma till mammografin och det gick bra.
Något svar fick hon ju inte i dag utan det skickas till hennes läkare.
Nu väntar hon på att få röntga bröstkorgen och magen också innan vi vet hur läget är.
Hon kunde i alla fall gå hyfsat och klarade sig med en krycka.

Efteråt åkte vi hem till svärmor och bjöds på räkmacka.
Mums!

Det märktes att mamma piggnade till av att få komma ut.
Nu började hon till och med att prata om att hon kanske skulle baka lite!

Det är klart att det måste vara deprimerande att bara sitta inne. Hon känner säkert efter
mycket mer då och det vet man ju att ju mer man sitter och funderar på hur sjuk man är
eller hur ont man har - desto värre blir det.
Så - ut med tanten på galej bara så hålls humöret uppe!

=)))

Har inte varit riktigt lika trött i dag vilket är jätteskönt.
Nu känner jag visserligen hur energin börjar tryta men det är ju helt okej när det är kväll.
Ska bara ta en liten voffsingpromenad också innan jag kan inta soffläge.

Pratade ju häromdagen om att håret börjar växa och tog därför några bilder till er, kära vänner.
Kan i förbifarten också nämna att håret nu växer även på andra ställen (blink, blink)
men det får ni faktiskt inte se!
Men vi kan väl säga att det nu börjar komma ogräs på landningsbanan - haha!










Ja, det är väl inget afrokrull, precis, men det är i alla fall hår!
Man kanske skulle ha flätor i morgon...

Puss på armbågen på er!
♥

God morgon!

I dag ska jag skjutsa mamma till mammografi.

Vi är så olika, hon och jag.
Ända sedan jag fick beskedet om att jag har cancer har jag hela tiden velat veta exakt hur läget är,
var cancern finns och hur prognoserna ser ut.
Om det varit jag som gjort mammografin i dag så hade jag slängt mig över
röntgenbilderna för att få veta hur det ser ut.

Mamma är tvärtom.
Hon vill absolut inte få något besked i dag utan väntar tills svaret skickas till hennes läkare.
Eftersom hon har bröstcancer som nu gett metastaser så måste det sitta en primärtumör någonstans
som skickar ut dessa metastaser. Och den lär väl sitta i något av brösten.
Men hon hoppas på något sätt att det inte ska finnas något där...

Jag säger till henne att det är lika bra att hon förbereder sig för att det finns en knöl och att
hon kan komma att operera bort den och kanske även bröstet.
Men hon vill inte tänka på det, säger hon.

Ja, det är olika hur vi hanterar sådant här och det kan vara lite svårt att stötta
när vi tänker i så skilda banor...

Hur som helst, nu kommer hon i alla fall ut från sin lägenhet en sväng.
Och efteråt ska vi åka till svärmor och fika.
Det blir bra det!

Ha en underbar dag, allihopa!
Och puss på hårtopparna!
♥

Okej, nu är det fastställt en gång för alla.

Jag måste vara en förtäckt blondin!
(Förlåt Nettan, Lena, Renée och ni andra med minimalt pigment i hårsäckarna...)

Att jag kan vara vimsig och förvirrad, det vet vi.
Men nu har jag nog slagit rekord i dumhet.

Var nere i källaren och skulle sätta i gång en maskin med tvätt i dag.
Inget konstigt med det, detta gör jag faktiskt med jämna mellanrum.

Men just i dag blev jag stående med tvättmedelspaketet i handen och stirrade.
Detta paket som jag använt mig av i ett par veckor nu...

Jag stirrade för att det inte stod "tvättmedel" på paketet.

Det stod diskmedel!!!

Och detta har jag använt i ett par veckor! Jag har hällt i pulver gång på gång.
Utan att se skillnad på paketen!

Jag menar - hur jävla dum får man bli?!?

Om paketen varit förvillande lika, eller åtminstone haft samma färg eller storlek,
då hade jag kunnat se detta som en förmildrande omständighet.

Men det går ju liksom inte att ta fel, eller hur?





Hjälp - herr Cancer har ätit upp min hjärna!!!

;o)