cancerlotta

Har varit en stund hos mamma.

Det blir så konstigt - normalt är det ju mamma jag går till när saker och ting är jobbiga.
Vi sitter vid hennes köksbord och dricker kaffe och pratar.

Nu innefattar det jobbiga henne själv och jag vill inte tynga henne allt för mycket
med hur jag själv mår inför allt detta.
Men å andra sidan känner hon mig så väl så hon ser när jag inte mår bra.
Så jag fick i alla fall häva ur mig en del så nu känns det lite, lite bättre.
Läste också en artikel om en kvinna som hamnat i samma situation som mamma -
bröstcancer som sedan gett metastaser i skelettet och levern.

Inte heller hon kunde botas men hon lever än så länge ett gott liv med sin cancer.
Sådant känns ganska bra att läsa.

Tidigare i dag satt jag och Tony på sängen i vårt sovrum.
Jag grät och var ledsen.
Då kom Alex in och undrade vad det var. Jag sa som det var - att jag var ledsen för mormors skull.
Då sprang han och hämtade en burk från när jag var liten. I den har jag sparat en gammal,
sliten näsduk. Det var min "nusse" som jag snuttade på när jag var liten.
Jag har sparat den som minne.

Nu kom Alex och gav den till mig, klappade mig på kinden och sa:
Här mamma. Den här kan trösta dig!

Vad gjorde jag utan mina barn?

Puss på pannan på er!