cancerlotta

Vilken tur det är att man inte vet någonting om framtiden...

2009 har varit mitt livs värsta år men om detta visste jag absolut ingenting för bara ett halvår sedan.
Visserligen mådde jag då väldigt dåligt men vi hade fortfarande inte fått veta att det var
herr Cancer som var boven.

Hur mycket skulle jag inte ge för att kunna gå tillbaka till i somras?
Till en tid när jag trodde att jag snabbt skulle bli bra, att allt mitt onda hade en orsak
som skulle vara enkel att komma tillrätta med?

På onsdag är det fem månader sedan jag fick beskedet.
Fem månader???
Det känns mer som fem år.

Det känns som att jag har åldrats mycket under den här tiden - både fysiskt och psykiskt.
Trots att jag fortfarande är en positiv, oftast glad, person så bär jag i dag på en slags sorg jag inte hade innan.
Sorgen över att detta är kroniskt.

Jag vill inte känna så.
Jag vill vara obekymrad och tro att Tony och jag ska bli gamla ihop på hemmet,
att vi ska bli pensionärer ihop, köpa oss en husbil och resa söderut med den på vintern.
Det var ju så vi hade bestämt!!!

Visst kan det fortfarande bli så.
Jag kan ha tur och vara en av dem som inte får tillbaka cancern än på många år.
Och då kanske de har hittat ett botemedel.
Jag vet att det kan vara så och det måste jag tro på.

Men det sorglösa är borta.
Det har herr Cancer stulit från mig...