cancerlotta

I dag har den riktigt stora smällen kommit.

Jag gråter och gråter...

Det känns som att all den kraft jag mobiliserat under hela hösten för att få mig själv frisk -
den är nu som bortblåst, slut.
Den räcker inte till att bekämpa cancer för två och just nu känns det som att jag inte vet vilken
jag ska koncentrera mig på - mammas eller min.

Det jobbigaste är att mamma har bara mig - att det är jag som får bära bördan.
Visst kan hon prata med väninnor eller andra men det är jag som står henne närmast
och därmed jag som får ta allt det innersta.
Hon är inte heller typen som öppnar sig för vem som helst. Hon håller fasaden uppe.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka...
Att bekämpa min egen cancer har varit nog. Men det har gått rätt bra eftersom jag har
haft möjligheten att vara självisk, att helt och fullt kunnat koncentrera mig på att bli frisk.
Jag har inte haft några stora måsten, utan ha kunnat se till att njuta när jag har behövt det,
att strunta i vardagliga saker när jag har känt för det.

Nu är läget ett helt annat.
När det var dags att börja se framåt och lämna herr Cancer bakom oss så måste vi börja om igen.

Till saken hör också att mamma är mycket mer pessimistisk till sin läggning än vad jag är
och detta är oerhört frustrerande och nedbrytande.
Hon återkommer hela tiden till att hon inte tror att behandlingar gör någon nytta,
att de bara är ett förlängt lidande.

Hur ska jag hantera detta?
Hur ska jag hitta något positivt nu?

Jag som oftast kan vända de negativa tankarna till att bli positiva är nu helt vilsen.
Känner mig mentalt urlakad och klumpen i magen vill inte försvinna.

Jag kommer säkert att klara det här också.
Men just nu känns allt oöverstigligt...