cancerlotta

Det är ganska konstigt egentligen...
Ni vet ju alla att jag aldrig kommer att bli frisk, att den här sjukdomen har mig i sitt grepp
och kommer att dyka upp igen, troligtvis flera gånger.

Men det konstiga, och härliga, är att jag faktiskt nu ser på mig själv som frisk.
Jag konstaterar, helt kallt, att jag kommer att få gå igenom allt detta igen i framtiden,
men just nu ser jag det som att jag är botad.
Det är en underbar känsla och den senaste tiden har också mitt humör varit på topp.

=)

I höstas hade jag grubblerier om hur jag skulle kunna lära mig att leva med herr Cancer,
kommer ni ihåg det?
Jag hade svårt att se hur jag skulle kunna leva ett normalt liv när jag vet att
detta kommer att förfölja mig livet ut.
Jag visste inte hur jag skulle kunna tackla tiden efter alla behandlingar.

Ja - nu är jag där...
Nu står jag ensam, utan ständig kontakt med sjukvården.
Nu ska det bli en vardag som jag förväntas smälta in i utan att det kretsar runt sjukdomen.

Och vet ni vad?
Det känns helt okej!

Jag är fortfarande trött, kroppen är långt ifrån återställd men i övrigt mår jag nu så otroligt bra!

Jag har varit nere på botten och krälat i ett kallt, mörkt hål.
Men lyckligtvis är jag en av dem som lyckades ta mig ut i ljuset igen.
Jag överlevde och det gör att den lycka jag känner i dag är så mycket starkare
än den lycka jag kunde känna innan.

Jag kan gå omkring här hemma och bara känna för att skratta.
Åt ingenting!
Eller åt allt!

Mitt liv är perfekt precis som det är.
Och fram till nästa insjuknande har jag bestämt mig för att vara frisk!

Puss på pung och venusberg!