Noja...
Börjar noja lite inför nästa behandling...
På tisdag ska jag läggas in på sjukhuset igen.
Onsdagen är vikt för cellgiftsbehandlingen men redan på tisdagen kommer de förmodligen att försöka ge mig antikropparna. Jag skulle ha fått dem redan förra gången men för er som inte vet så fungerade det inte.
Jag reagerade genom att få andnöd och trodde att jag skulle kvävas. Det kändes som om någon slog en järnring runt bröstet och halsen och drog åt så hårt det gick. Det var frunktansvärt obehagligt. .. :O(
Jag hade en sköterska som vakade hos mig hela tiden, så det var säkert ingen fara, men det hindrade inte att ångesten var total när jag desperat kippade efter luft.
Det var rena rama Cityakuten när min reaktion kom. Läkare och sköterskor med allvarliga miner stormade in i rummet. Nålar in i handen, ekg, syrgasmask - allt i en rasande fart.
Mitt i allt detta låg jag och undrade om jag skulle kvävas. Fan, vad rädd jag var!
Tre gånger upprepades detta innan min läkare avbröt och beslutade att vi fick skjuta på behandlingen. Hennes förklaring var att mina lymfkörtlar i mellangärdet var så förstorade, och kroppen så full med vätska, att jag inte klarade att ta emot antikropparna. Jag var helt enkelt för sjuk för medicinen.
Nu ska de alltså göra ett nytt försök och jag kan inte säga att jag ser fram emot det...
Men antikropparna är en viktig del av behandlingen och det vore INTE bra om man var tvungen att hoppa över dem...
Förhoppningsvis har den första kuren cellgifter nu krympt lymfkörtlarna lite grand.
I morgon bitti ska jag till vårdcentralen. Mina värden måste vara okej inför behandlingen, annars får den skjutas upp. Så håll tummarna för att allt är bra. Jag vill INTE dra ut på det här längre än nödvändigt!
Räknade ut att om allt går som det ska får jag de sista cellgifterna den 16 december.
DET vore en bra julklapp det!
Men mycket kan hända på vägen...
Puss å er alla!
