Mammas diagnos...
Ner på jorden igen och katastrofen är åter igen ett faktum.
Vaknade av att mamma ringde från sjukhuset i morse. Hon hade fått svar på vad det
var för fel på henne. Det handlade inte om en fraktur i ljumsken.
Det var cancer...
För drygt två år sedan opererades mamma för bröstcancer. Denna hade nu spridit sig och
röntgen visade att hon har metastaser på massor av ställen i skelettet.
I ryggen, ljumsken, armen och även i skallen...
FAN, FAN, FAN!!!
Inte hon också!
Vad har vi gjort för att drabbas av detta?
Nu när jag precis är färdigbehandlad. När vi äntligen började se framåt.
Jag har precis kommit hem efter att ha hämtat henne på sjukhuset.
Jag fick prata med överläkaren och hela situationen var så absurd, så overklig.
Där sitter jag, skallig efter cellgifter, och pratar om mammas behandling.
Vad fan är det som händer???
Någon bot för henne finns inte.
Men läkaren gav ändå ganska positiva besked när det gäller behandling och
möjligheten att leva med cancern framöver.
Hon kommer nu att genomgå flera röntgenundersökningar för att se om metastaserna
spridit sig även till andra organ. När detta är klarlagt blir det onkologen i
Jönköping som beslutar om strålning, cellgifter osv.
Hon tar alltså över min plats på Ryhov, kan man säga...
Mamma själv var vid ganska gott mod. Hon har själv haft misstanken så hon blev inte chockad.
Själv känner jag mer eller mindre andnöd.
Inte igen.
Inte mamma.
Inte nu.
Det känns som att den där jävla herr Cancer lurade mig. När han inte lyckades bryta ned mig
så gav han sig i stället på mamma som är äldre och inte lika stark.
Nu ska hon - vi - gå igenom skiten igen.
Vi fick inte ens tid att hämta andan.
Än en gång har hela livet vänts upp och ned, just när det började kännas bra.
Var ska jag hämta styrkan att hela mig själv samtidigt
som jag ska finnas där för mamma?
Kan någon väcka mig och säga att detta bara är en otäck mardröm?
fina fina Lotta...va fan e d som händer??? Jag mår illa när jag hör hur det är!! Det får fan inte vara så här!!! Jag tycker så synd om er, de gör mig så ont!! Önskar att det fanns nåt jag kunde göra!! Va livet e orättvist. Hoppas att ni kan finna styrka någonstans inom er. Kunde jag väcka dig så skulle jag! Många kramar till er alla, tänkte på dig gjorde jag innan, men nu kan jag inte med ord beskriva vad jag känner för, om och med er! Måtte 2010 få bli bättre!! Nettan.
Jag blir bara mållös.Saknar helt ord.Stackars er.
Får återkomma med bättre kommentar när jag hämtat mig.
Usch så tråkigt Liselotte. Man vet inte vad man ska säga. Men det enda du kan göra är att finnas där och kämpa för dig själv så gott det går och bara vara. Jag tror ändå att det räcker. Din mamma är nog väldigt tacksam att du finns där hos henne. Hon vet ju att du inte kan göra något åt det som hänt. Jag hoppas du får den kraft du behöver för att orka. Dina barn kommer att tanka dig full med kärlek och din man lika så. Det kommer att räcka till både din mamma och dig. Ta hand om dig nu och försök att bara vara tacksam för den tid ni hinner få tillsammans. Tänker på dig. Stor kram.
Hej Lotta!
Jag är en okänd läsare som följt din blogg ett litet tag. Tycker det känns så fruktansvärt orättvist detta som drabbat er, det finns inte ord. Tror att jag lite kan sätta mig in i eran situation, miste min mamma i cancer i november o sitter nu själv och väntar på operationstid för att operera bort lymfkörtlar som inte ser ut som de ska.
Jag önskar dig trots allt ett Gott Nytt 2010, som jag hoppas kan bli lite ljusare för både dig och mig än 2009.
Ta hand om er.
Kram Gisela
Suttit och glott på skärmen en långstund...
Kan inte ta in allt som händer..
Har herr c blivit mer än vanligt.. totalt vansinnigt.. obarmhärtlig..eller?? vad är det som händer.. man blir så chockad och livrädd..
Nu räcker det ta me fan..
Ta en lugn konjak.Kram till er alla..varför ska ni drabbas så hårt?? Orättvist är livet.. finns bara en sak som är rättvist och det är att alla har 24tim/dygnet.. sen är det hur man lever dom..
Hej Liselotte! vad ska man säga...sitter som de andra och funderar på varför just NI måste få allt..det är inte rättvist.Gör som du tänkte innan...ta en riktigt stor konjak, ge en till din mamma också. Ni får ta en dag i taget och försöka stötta varandra, och göra det bästa av situationen. Vi tänker på Er/ Kram vi i 9:an
Jag tänker på dig, din mamma och hela er familj. Säger som tidigare kommentarer: jag hoppas verkligen att 2010 blir ett bättre år för er!
Stor kram
Fin blogg:)
Görs på nyår?
Fy vad hemskt att livet kan vara så orättvist.
Ta hand om dig
Om det finns en Gud är han en jävel på att retas. Livet är galet orättvist. Ta hand om dig.
Helt tagen...
Hoppas att ni kan finna styrka att gå vidare
Måns
usch vet inte vad jag ska säga.. Men jag önskar att allt kommer att gå bra.. Ta väl hand om er..
Ibland undrar man hur livet kan bli som det blir. Jag har själv kämpat mot detta helvete och VET hur svårt det är. Jag hoppas VERKLIGEN att du och din mor kan stötta varandra i denna karusell av hopp och förtvivlan som ni går igenom. Inte nog med att du ska försöka orka "hela" dig själv.... Du ska dessutom orka finnas till för din mor... Jag önskar dig lycka till av hela mitt hjärta... För det är så oerhört jobbigt att klara av sig själv ändå i den situationen!!!
Ja du Lotta jag har inga ord.. det är bara förjävligt.. TÄnker på dig och de dina, och hoppas på det bästa iaf och att det blir vinst över den däringa fula herr C, många kramar från Vetlanda och jag hoppas att det blir ett riktigt bra år iaf år 2010.
Stor Kram
Jag bara gapade när jag läste, var suddiga ord,,på riktigt,,hur jävla elek är herr C,,,jag lider med er & blir så förbannad rent ut sagt,,,
FY FAN!!!!!
Så orättvist...har lust att skrika ut min ilska men det hjälper ju inte...
Vi får stötta varandra så gott det går,,,
känns lite B & önska gott nytt år men vi får ta 2010 & fylla det med all vår energi,,,vi SKA besgra detta på nåt jävla vis!
Största kramen du kan yppbringa & massa styrka till din mamma...
