cancerlotta

Jaha - så är Försäkringskassan i hetluften igen!

Nu är det klappjakt på kroniskt sjuka med exempelvis cancer.

Känner ni någon sådan?


Efter 180 dagars sjukskrivning ska det vara slut. Då ska man ut och jobba - hur man än mår.
Jag är av den bestämda övertygelsen att de flesta som kan även VILL jobba.
Jag vet inte vad man tror på Försäkringskassan men jag vet hur det känns att
gå hemma månad efter månad.

Visst - jag förnekar inte att det är skönt att få ett break, att få möjligheten att gå upp
när jag vill på morgonen och planera min dag helt efter mina egna behov.

Men aldrig någonsin skulle jag byta bort ett jobb mot detta.
Den sociala aspekten och känslan av att egentligen inte uträtta någonting, eller tillföra någonting,
blir efter hand så mycket större än känslan av frihet.

Att vilja jobba, men känna att man inte orkar, är oerhört frustrerande.
Att tampas med en gnagande oro över sin sjukdom, att helt ha tappat ork och kondition,
att känna hur kroppen inte lyder eller värker, illamående och andra besvär - det sätter spår.

Har man en kronisk sjukdom har denna ofta tärt på kroppen i flera år.
Det tar då tid att bygga upp den igen.
Det säger sig väl självt att det då är bättre att skynda långsamt, att hitta tillbaka i lugn takt
för att över huvudtaget kunna arbeta igen.
Alternativet är ju troligen att kastas tillbaka till fullt arbete för att sedan ta slut och
tvingas sjukskriva sig igen?

På vilket sätt är detta en vinst?
För vem?

Själv kommer jag att vara tillbaka på jobbet inom Försäkringskassans
utsatta deadline på 180 sjukskrivningsdagar.
Men oron finns där.

Tänk om jag inte orkar?

Ska jag ta semester då???