cancerlotta

Den 20 augusti fick jag veta att jag har lymfom, cancer i lymfkörtlarna. Här kommer jag att skriva om den resa jag kommer att få gå igenom. På så sätt kan alla följa mig, även de dagar jag kanske inte orkar berätta själv.

Surpuppa

behandlingen biter på cancern nu..du bör vara trött. Trött som fan!! Tråkigt att du är deppig! Ta dig en konjak gumman, raka av resten av håret och låt familjen pussa dig på flinten- o du- Du är alltid fräsch!! kram snuttan..

Ja den här årstiden skulle man vara björn stoppa kotte i röven å sov till våren..cellgifts trötthet går inte å stida emot hur mycke envishet man nu än har,den är hemsk,man blir så rövtung.Unna dej allt gott som finns, mat,dricka,goa bad,ja allt vad livet ger..kämpa..kämpa i morron är en ny dag.

Energi kram!

Vad säger man till någon som har cancer? Vad säger man till denna någon om hon dessutom är ens hustru?? Och vad säger man till denna någon som är ens hustru och som man älskar över alla skogar-alla hav och universum??? Det finns väl ingen som har svaren och kan råda? Oron finns där färstås hela tiden. Den där oron som man inte kommer ifrån. Den där oron som oresonligt bara finns där och som torde infinna sig hos alla som antingen är allvarligt sjuka själva eller som står nära någon som är allvarligt sjuk. Först kommer oron chockartat som när man var liten och tvingades ha en sticksig tröja som ens mamma envisades med att man skulle ha på sig för att man skulle vara fin. Sen vänjer man sig att ha den sticksiga tröjan på sig och inser att mamma inte tänker ändra sig och att det inte finns någon väg ut från den. Likt förbannat hatar man den jävla tröjan. Just nu sitter man här med tröjan på sig och vet inte när man kan få byta till något skönt bomullsplagg. När man var lite så visste man, eller åtminstone hoppades man, att man skulle svettas eller skita ned sig så att man var tvungen att få en ny dagen efter. Oro och tröjor är en sak - som man accepterar och kan handskas med. Värre är den olyckliga känslan man har för att den man älskar lider och är ledsen. Trots att det har blivit vardag för dig att ta din kvällsspruta varje afton, så vet jag att den ibland gör ont och att den, bland mycket annat, låser dig inne i sjuk-bubblan som du egentligen inte vill vara i. Och ett litet fanskap till sår som aldrig vill läka och som spär på din olycka. De säger att man inte ska FÖRAKTA små sår och fattiga vänner. Nej, inte fattiga vänner - vad nu fattiga innefattar - men små sår.... De ska man fan i mig FÖRAKTA. Särskilt ditt som bara bråkar. Mitt förakt är totalt! Nu har du gått och lagt dig. Både för att du var trött och för att du måste orka upp tidigt i morgon för att ta dessa evinnerliga prover som du måste utsättas för hela tiden. Se där - ännu en sak som låser dig fast inne i sjuk-bubblan som du inte vill vara i. Många tror - eller säger det åtminstone, att det är synd om den som står bredvid. I det här fallet är jag en av dessa bredvid. Din mamma en annan, våra barn ytterligare de som står på sidan om. Barn - såväl egna som andras - är det alltid synd om i fall som det här. De känner så mycket och tänker så mycket som vi bara får en försmak av. Det mesta som finns inom dem får vi förmodligen aldrig veta något om. Därför är det synd om dem. De har inte levt ett liv och samlat på sig erfarenheter för att kunna bearbeta. De måste hela tiden göra sina egna tolkningar. Visst händer det att de frågar och undrar, men i de flesta fall är jag övertygad om att de lider och funderar i det tysta - antagligen för att de inte riktigt vet vad de ska fråga om. Men vi vuxna som står vid sidan om dig Liselotte är det INTE synd om. Vi kan fråga - vi kan tänka tankar som vi kan bearbeta med tidigare livet som grund. Visst kan även vi må dåligt, men att gå så långt som att säga att det är synd om oss är i mina ögon att lida med någon som inte behöver medömkan. Nej, det finns bara en som det är riktigt synd om och det är du min Älskade. I det här läget så måste du få medömkan och kärlek som inte kräver något tillbaka. Det är en frisk livskamrats förbannade skyldighet - och gåva. Visst tusan är det en underbar gåva att få vara den som står vid sidan om någon som behöver din kärlek (även dagar då båda är friska) och som du får ge till kompromisslöst. Nu är jag nog inte så bra på att visa all min kärlek i alla lägen. Men kärleken finns där alltid och det är inte synd om mig, bara lite svårt ibland att vara "rätt" när tankarna krockar i huvudet. De brukar snacka om att någon har "ställt ut tofflorna i farstun" om någon som har gått bort. I ditt fall är det inte aktuellt, men i stället har du ställt peruken i trappan. Vet att du inte är nöjd med varken din egen hårsituation eller peruken som egentligen ska vara en av de bästa som finns. Tror att du just nu har två bottnar i dig. Ditt friska jag och ditt sjuka jag för någon slags kamp som ibland den ena och ibland den andra vinner. Jag känner dig rätt så väl efter våra drygt tolv och ett halvt år tillsammans och jag vet att friska du kommer att vinna till slut. En dag kommer du att ställa ut ditt sjuka jag i farstun... Å du! Satanigatan vad jag ÄLSKAR DIG min stackars kämpe!!!

Tony: Jag älskar dig... <3

nu sitter jag på jobbet och bölar som en bebis!! Fin han e din Tony-fina ni är-tillsammans, kan man läsa....Kram på dig gumman. Jag tänker på dig väldigt mkt. Hoppas att du snart får känna dig glad igen. Ser fram emot en kväll med dig och minnen!!