cancerlotta

Gjorde en läbbig upptäckt i går kväll innan jag skulle lägga mig. Brukar försöka hålla mina armhålor något så när ansade. Eftersom jag är mörk brukar det bli en ganska go ryamatta på bara ett par dagar och det är väl inte det fräschaste jag kan tänka mig... :o)

Men i går såg jag att det bara var pyttelite glest stubb under armen trots att jag inte ens tittat åt min kära ladyshave sedan i lördags. Håret har alltså inte vuxit någonting sedan i söndags, skulle jag tro.




Mitt kalhygge till armhåla


Jag har i dag gjort en grundlig inventering över hela kroppen för att konstatera hur långt förfallet nått. Och jo, då - visst är även benen kalare trots att jag nu gömt dem i byxor och inte ägnat dem den omsorg de får sommartid.
Jag håller långsamt på att förvandlas till en bebis!!!

Håret på huvudet trillar nu mer och mer. Jag sätter fortfarande upp det så det syns inget än men jag inser att det inte kommer att klara en hårtvätt till. Därför har jag nu börjat snegla mot rakapparaten. Håller på att arbeta upp modet till att göra det. Tänkte låta Tony och barnen hjälpas åt när det är dags. Vill att barnen är med så att det inte blir en chock för dem att plötsligt få se mamma flintskallig!

Men det känns jobbigt. När jag väl rakar av det så är det liksom så definitivt. Då vet jag att det kommer att dröja år innan jag har det hår jag har i dag. Inser ni? ÅR!!!

Har varit på fiket hela förmiddagen. Som vanligt var det massor av gulliga människor som ville prata och peppa mig. Det är fantastiskt så många snälla människor det finns.
Därför känner jag mig som en bitch när jag ibland smiter undan och gömmer mig för att inte behöva prata. Oftast är det okej men ibland orkar jag bara inte prata cancer även om jag vet att de bara vill väl.

Är jag en feg jävel som smiter???

:o(