Två månader
I dag är det exakt två månader sedan jag fick besked att jag har cancer.
Jag minns hur Tony och jag gick och satte oss på en bänk i parken utanför sjukhuset.
Det var fortfarande sensommar och varmt.
Vi var förmodligen i chock och i det läget hade vi inte så mycket information.
Vi visste inte ens om jag skulle överleva.
Två månader är inte så lång tid men det känns som en evighet sedan.
Efter det beskedet gick allt så fort. Inläggning på sjukhus, undersökningar och behandlingar.
Det är, i stort sett, vad mitt liv har handlat om sedan dess.
Cancer krymper världen, det är helt klart.
Jag har nog alltid levt ganska bra i nuet men den senaste tiden har detta fått en ny innebörd.
Framtiden sträcker sig egentligen inte mycket längre än till nästa behandling.
Ryhovs sjukhus i Jönköping är resten av världen och allt som står i almanackan handlar om
läkarbesök eller något annat som har med sjukdomen att göra.
Det blir en väldigt liten värld.
Funderar på hur det blir efteråt.
När allt ska bli som vanligt igen?
Hur gör man då?
Å ena sidan längtar jag förstås efter att lägga allt detta bakom mig och gå tillbaka till den
vardag jag hade innan. Å andra sidan förstår jag att detta kan bli svårt.
Nu är detta hela livet och alla har förståelse för att kampen mot cancern får full fokus.
Men eftersom cancern är kronisk kommer jag inte att bli frisk.
Jag kommer att få leva med oron och ovissheten om när den ska komma tillbaka.
Och detta tvingas jag nog att få bära ensam.
Hur hittar man redskap för det?
Detta är tankar som kommer emellanåt.
Tro inte att jag deppar - nej, då.
Det är nog mest ett sätt att förbereda mig för tiden efter.
Behandlingen har en ände - men cancern finns i viss mån kvar.
Det blir en ny utmaning att leva med det.
Men jag vet inte hur man gör.
Kram på er!
Du är duktig, det kommer att gå bra. Du kommer nog att hitta ett bra sätt att lösa det på. På tal om det, skriver du någon musik fortfarande? Jag har inte gjort det sedan tonåren tror jag. Ibland blir jag sugen på att sätta igång igen men jag har så mkt annat nu. Du var ju så bra på det, kanske ska du skriva material till en skiva. Bli årets nya Peter Le Marc... Vore coolt! :-) Kram
Hej. 2 månader... Tiden går och du har klarat så mycket redan. Du fixar det här!
Stor kram till dig.
Just det. Angående stolen. Jag menar inte att stressa dig men tror du att du kan hämta stolen i veckan. jag vet att du har mycket och orkar du inte så ställer jag undan den så länge men det börjar bli lite trångt här...
Jag vet inte vad jag ska skriva, det gör ont när jag tänker mig in i din situation...men du är så stark, du hittar ett sätt att leva med det- helt enkelt för du är tvungen...kramar dig!
Å jag satt och undrade varför du inte kom tillbaka från semestern... Du är saknad på jobbet! Stor kram!
Hemsk och behöva tala om att det blir aldrig mer som vanligt, men för den skull blir det inte sämre, förr bättre, jag har levt med herr c mer eller mindre sen 2001.Tiden går och man njuter varje minut oxså mer eller mindre.Man har svårt och planera framåt visst, men rätt skönt när man
väl accepterat sin situation är det mycke behagligt att leva så oxså,svårare för omgivningen att fatta att man inte tycker och tänker som man gjorde innan herr c satte sina klor i ens kropp.När behandlingarna är över och man lämnar delvis att ligga under onkens änglavingar är man vilsen och som en punkterad ballong men sen återgår man till en ny fas i livet som är klart lugnare.Man får en annan syn på livet och allt är inte självklart man blir mer tacksam och nöjd och orkar inte tjaffsa om små saker.Men det tar tid att hitta en ny person i sej själv,men attans så trevligt trots allt.Kram!
Härligt att du delar med dig reservdelskvinnan!! Kram på dig!
