cancerlotta

Skjutsade Charlie och hans kompis till judon i Nässjö.
Medans de tränade passade jag på att
åka och handla lite. Satt sedan i bilen och körde när låten "She" med
Peter Jöback strömmade ut ur högtalarna.
Började tänka på hur viktigt det är att han någon speciell i sitt liv när
sådant här som cancern drabbar en.

Tänkte på Tony.

Vi ägnar inte 100 procent av vårt liv åt min sjukdom. Vi pratar inte om den hela tiden eller låter den
ta all tid i anspråk. Vissa dagar tror jag knappt att vi nämner ordet cancer.
Men han lever med den lika mycket som jag.
Och han finns där som en trygg punkt när jag behöver honom.
Han är basen och grunden i hela mitt liv och han är den absolut största orsaken till att jag
orkar gå igenom det här med ett relativt gott humör, och med jävlar anamma.

Tänk om vårt förhållande hade vacklat innan beskedet?
Om vi inte hade varit så trygga med varandra?
Hur hade jag orkat då, ensam?

Det här började jag alltså tänka på när Peter Jöback tog i från tårna.
Och plötsligt började tårarna rinna.

Först försökte jag torka bort dem, men efter en stund körde jag in till kanten,
satte på låten från början och lät det komma.
Jag grät, snörvlade och skrattade samtidigt.
Grät över min förbannade situation och skrattade för att jag var så lycklig!
Och det var så skönt!

Sedan jag fick min diagnos har jag egentligen inte gråtit alls, förutom de första två dagarna, kanske.
Jag tycker ju att allting går bra och att jag dessutom är en av de lyckligt lottade.
Men när jag nu satt där i bilen och lät det komma så var det tydligen något som skulle ut!

Älskar dig Tony - mer än någonsin!!!
♥ ♥ ♥