Nu é det tungt
Var på vårdcentralen och la om min Picc-Line i dag.
Som vanligt fick jag tala om för dem hur de skulle göra med omläggningen.
Bland annat att sköterskan ska vara steril när hon håller på med katetern...
Suck...
Det har varit en tung dag i dag.
Mycket tankar kring resten av livet och hur jag vill leva det.
Känslor av meningslöshet dyker upp.
Vad är vitsen om cancern ändå kommer att komma tillbaka?
Hur lever man vidare när döden hela tiden lurar runt hörnet?
Kommer jag att få se mina barn som vuxna?
Vad är vitsen med allt???
Det här är tankar som jag förmodligen kommer att försonas med så småningom, det vet jag.
Jag måste ju.
Men i bland känns det extra svårt och jag väntar nu på att få ställa alla de här
frågorna till min läkare om två veckor.
Ska bli så skönt att åka bort på lördag.
Tre dagar i Bratislava tillsammans med Tony är precis vad jag behöver nu.
Var bara tvungen att lägga in bilden på mig och Pip-Larsson när vi
käkade kvällsmat i går kväll.
Visst är den go?
För varje dag som går tänker jag att forskningen går framåt och att dom löser cancer gåtan.En dag sejer dom att här får vi en spruta och aldrig mer behöver vi oroa oss.Som mor tänker man ständigt får ja uppleva alla dess milstolpar i deras liv, mina söner var 9 och 11 år 2001 början på nästa år 18 och 20 år,klart du oxså är en vinnare och sann överlevare Lise-lott.Jag hade en vit axel och en svart axel jag prata för mej själv med,ibland tog den svarta över och då kunde man diskutera med den vita,sjukt javisst! Huvudets röreler måste ha sett ut som man var på tennis match.Antar att du har kurator kontakt, om inte,fixa det, man behöver det, ja vet, dom är guld värda, dom orkar när man inte orkar själv.Kvälls kram!
Du får ta ett snack med Pip-Larsson,han är ju svart och vit, klart häftigt namn på en katt.
Hör hur han spinner, tror det är en han.
Kämpar kram!
