cancerlotta

Tog precis en dusch och när jag smorde in mig i ansiktet såg jag dem.
Precis under ögonen sitter de.

Fettdepåer!

Som små kuddar har de pluffsat upp och är
precis mjuka när man trycker på dem...

Nyckelbenen har försvunnit och gör att jag liknar en sumobrottare och på översidan av
fötterna är det också små äckliga kuddar.

Detta är inte rättvist!!!

Hur blir man av med det? Försvinner de när jag slutar med cortisonet eller måste jag banta bort det?
En läkare förklade svullnaden med att cortisonet gör att fettet fördelar sig annorlunda i kroppen.

Hur går det tillbaka?
Hur lång tid tar det?

Som jag tidigare skrev - jag har varit överviktig i hela mitt liv.

När jag var liten blev jag länge mobbad på grund av detta - såväl genom slag och sparkar
som ord som etsat sig fast i huvudet. Under tonåren var jag alltid rund - inte längre fet,
men alltid rundare än alla andra.

När jag blev vuxen tog jag så småning om tag i detta. Under en period vägde jag hela 25 kilo (!) mer
än jag normalt gör i dag. Det tog tid, och jag gjorde det i omgångar,
men jag lyckades få bort det värsta.
Jag är fortfarande långt ifrån smal, men jag har hittat en vikt som jag kan acceptera och
till och med känna mig bekväm med. Några extra kilon är okej
- men att vara för stor får mig helt enkelt att må dåligt.

Hur andra ser ut bryr jag mig inte ett dugg om - jag beundrar dem som lyckas 
acceptera sig själva som de är. Men JAG vill inte bli så stor igen.

Jag vill aldrig mer bli den feta lilla flickan som tvingades ge dräpande kommentarer
till svar till kompisarna på skolgården som retades,
eller som skämtade utåt när jag egentligen grät inombords,

eller som tvingades höra av den snygga killen att jag visserligen var söt,
men för fet för att bli ihop med...

eller som blev utskrattad på gympan för att jag alltid kom sist, inte kunde 
hoppa långt eller ens ta mig över plinten...

eller som fick höra en djup, besviken suck när jag blev vald i Sanning eller konka...
Sådana minnen stannar kvar och märker en för livet.

För mig har det gjort för ont.
Jag vill aldrig mer bli hon!

Därför smärtar det nu när jag tänker att jag kanske kommer att tvingas upp i vikt.
Jag vet ju hur svårt det är att bli av med kilona igen...

Kalla mig fåfäng.
Säg att det inte spelar någon roll så länge jag blir frisk.
Snacka skit och säg att jag är vacker ändå.


I mig gör det i alla fall ont...