cancerlotta

Är lite melankolisk i dag...

Sitter och tittar på alla meddelanden jag fått här på bloggen, Facebook m.m.
Och än en gång slås jag av hur mycket vänlighet det finns.

Det sägs att världen har blivit så mycket hårdare och kallare men det jag mött sedan mitt cancerbesked den 20 augusti är något helt annat. Människor - ni - är fulla av sympati och medmänsklighet.

Visst är det så att vissa personer har backat, inte hört av sig så mycket som jag hade trott att de skulle göra. Men man kan inte döma. Jag tror inte att det handlar om brist på empati. Det är svårt att veta hur man ska bemöta någon som är sjuk. Har man dessutom haft turen att vara skonad från svåra smällar i livet så är det nog ännu svårare - man har ingen erfarenhet eller några referenser hur man ska tackla det. Jag förstår det.

Men människan är i grunden god, det har jag verkligen fått känna på. När jag har nojat över mitt hår så har ni funnits där. Hårprylen och fixeringen runt mitt utseende kan kanske uppfattas som ytlig - vad spelar det för roll? Men det handlar egentligen om så mycket mer än att vara snygg. Det handlar om ett inre kaos och rädslor som hålls tillbaka lite av att fokusera på något som är just - ytligt. Som inte är så allvarligt och skrämmande. En fokusering som gör att jag klarar att hålla modet uppe och leva i nuet.

För cancer är skrämmande. Men å andra sidan - det finns det som är så himla mycket värre!
Jag kunde råkat ut för en olycka, blivit förlamad och dömd för resten av livet.
Cancern kunde drabbat mina barn! Den kunde varit dödlig...

Det kanske låter konstigt men den här sjukdomen har faktiskt tillfört så mycket positivt till mitt liv. Dels genom den värme jag fått från er alla - och som jag kommer att ta med mig långt efter cancern. Dels chansen att nu tvingas stanna upp mitt i livet. Det ges vi aldrig möjlighet till annars.

Vad är viktigt? Riktigt viktigt? Vad i mitt liv vill jag välja bort?
Känner själv att jag sedan beskedet är en mycket gladare person. Mer harmonisk och mindre benägen att bli irriterad över struntsaker. Starkare i vetskapen om vad jag vill och inte vill. Jag tror själv att jag nu - mitt i behandlingar och allt - är både en gladare mamma och en mer kärleksfull hustru. Det känns så.

Så - att få cancer är tufft.
Men utan den hade jag inte mått så här bra...

Och det är faktiskt något att vara tacksam för.

Puss!