Mörka tankar

Hej på er!

Det är lite lågt i dag...
Funderar på hur långt jag har kvar. Med en överlevnadsstatistik på 8 - 10 år är det väl
inte konstigt om dessa tankar kommer emellanåt.

Jag funderar på vad som är viktigt här i livet.
Och det finns egentligen bara en sak:
Människor

Att få vara tillsammans med de jag älskar är det absolut viktigaste -min man och mina barn.

Ingen vet ju egentligen hur mycket tid man får tillsammans. Alla kan drabbas av sjukdom eller en olycka.
Skillnaden är att för mig finns det procenttal.
Det finns de som levt 15 - 20 år med min form av cancer som kallas Follikulärt lymfom.
Men de finns också de som fått återfall och dött snabbt.
Vilken kategori jag tillhör är det ingen som vet i dagsläget och emellanåt känns detta enormt tungt,
som ett slags fängelse.

Vad vill jag med resten av mitt liv?
Hur långt är resten av mitt liv?

Det jag känner just nu är att varje stund med min familj är dyrbar. Jag vill inte lägga tid på
onödigt arbete, renoveringar eller annat som stjäl tid.
Jag vill umgås med människor jag tycker om och inte en sekund mer än nödvändigt på människor
som inte ger mig någonting. Jag hinner inte det.

Även om jag är en av dem som överlever i 20 år så blir mitt liv alldeles för kort.
Chansen att jag får ett liv som pensionär är inte så stor, så enkelt är det.
Då har jag inte tid att ödsla bort de åren på en massa "borde",
eller att bry mig om vad andra tycker.

Tänker förstås även mycket på hur det är för Tony och barnen. Charlie och Alex vet ingenting
om mina prognoser - det finns ingen anledning att de ska leva med den oron.
Men Tony vet lika väl som jag hur oddsen ser ut, att risken är väldigt stor att
han så småningom blir ensam.
Jag vet inte vilken situation som är värst - hans eller min...

Nu ska vi åka in till stan så att barnen får köpa sina julklappar.
Sedan går vi på restaurang, äter gott och bara är tillsammans.
Det är det enda som är viktigt.




Kommentarer
Postat av: nettan

Fina Lotta-va tungt det är att läsa det du skrivit! Men du, läkarvetenskapen går ju framåt hela tiden-mkt händer på kort tid. Kanske är lösningen på hela cancergåtan bara ett par år bort!!! Kanske blir du hundra år-det hoppas jag verkligen och att du får leva lyckligt med din familj o se grabbarna bli vuxna o gamla o få barn...För tjugo år sen dog nästan alla i cancer och idag botar de stora flertalet.. Du är stark och har järnvilja, jag vill och tror att du klarar detta Du kommer att bli en gammal madame!!! Kramar på dig-HÅRT!

2009-12-14 @ 18:01:51
Postat av: Johanna

Förstår att det känns tugnt och ovisst. Du gör helt rätt i att strunta i onödiga måsten och istället göra roliga saker så att kroppen känner sig glad. Du om någon ska väl ändra på de där siffrorna. Du har ju alltid varit kärnfrisk tidigare. Jag tror att det är gott virke i dig. Tänk inte ens tanken utan se dig själv som frisk efter behandlingen. Stor bamsekram

2009-12-14 @ 18:45:38
Postat av: M

Hej. Min mamma fick idag beskedet om Follikulärt lymfom.. Jag skulle gärna vilja fråga lite frågor om sjukdomen? undrar om du har lust och ork att maila mig.

2009-12-14 @ 19:31:40
Postat av: Suzann

LIIIIIIIIIIIIISELOOOOOOOOOOOOOOOTTE! KRAAAAAAAAAAAAAM!

<333333333333333333333333333333333333333333333333333

2009-12-14 @ 20:14:15
Postat av: Lotta L

Du är så klok. Så som du tänker om hur tiden bör användas är egentligen alltid aktuellt för alla. Känner med dig i det du skriver, så sorgligt.

Kramar

2009-12-14 @ 21:28:18
Postat av: Monica

Hej

Känner att jag måste ge mig till känna efter att ha följt din blogg några månader. (Min dotter Ella och Nikitha red tillsammans förr) Jag imponeras av din styrka och vilja. Du om någon kommer fixa det!! Att kunna se de små ljusglimtarna i vardagen som man annars springer förbi och att man tar allt så förgivet blir så uppenbart för mig när jag läser din blogg.

Kramar till dig!!

2009-12-14 @ 22:33:45
Postat av: Renee

Tårarna rinner.......jag förstår dina tankar och dom måste få komma,jag skulle krama sönder dej om jag var hos dej nu!!!Man vet aldrig vad livet tar för väg ,din väg är jobbig och orättvis men där längst bort på vägen har du klarat detta DET VET JAG kram din vän för LIVET!!!!!

2009-12-14 @ 23:31:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0