cancerlotta

Ingen har ringt!

Med andra ord kommer jag i morgon att göra cellgiftsbehandling nummer sex.
Klockan tio i sju kommer färdtjänsten och hämtar mig men den här gången tar jag inte
taxi hem utan Tony kommer och hämtar mig på sjukhuset på eftermiddagen.

Vet inte hur lång tid det kommer att ta i morgon.
Själva gifterna brukar vara färdiga vid två-, tretiden men sedan ska de ju ta bort min Picc-Line
och jag vet inte om jag ska prata med någon läkare.

Det känns mycket, mycket märkligt att det här är sista gången...
Både skönt och skrämmande på en gång.

Visst är det underbart att jag nu snart kan börja koncentrera mig på att komma tillbaka,
men samtidigt börjar nu en annan oro.

Så länge jag har fått cellgifter så har ju herr Cancer hållit sig i schack.
Nu kan min kropp snart börja återhämta sig men gäller det för herr Cancer också?
Får han fritt spelrum nu???

Den här oron gnager och gör att jag inte kan känna mig helt glad över att
den här perioden nu snart är över.
Jag vet - det är en dag i taget som gäller. Och jag försöker verkligen tänka så,
men ibland är det svårt att leva i nuet...

I kväll har jag legat och sovit på soffan. Har varit väldigt trött de senaste dagarna.
Så nu är det väl kört att somna i natt och jag som ska upp innan sex i morgon bitti!
Men det spelar inte så stor roll. Jag vet ju att jag kommer att sova på sjukhuset i morgon.
In med Tavegylen i blodet och så sover CancerLotta som en stock!

Önska mig lycka till nu. Jag ska verkligen försöka att leva för dagen och njuta i morgon.
En tuff tid närmar sig sitt slut.
Jag ska glädjas åt det.

Puss i armhålan! ♥